James Norris Memorial Trophy
"Awarded to the top defense player who demonstrates throughout the season, the greatest all-round ability in the position" in the National Hockey League"
Nicklas Lidström har vunnit utmärkelsen Norris Trophy, priset till National Hockey Leagues bästa försvarsspelare, fem jävla gånger på de sex senaste säsongerna . I praktiken går det priset till den som anses vara världens för närvarande bästa back. Visst, en och annan världsback, exempelvis Kenny Jönsson, spelar utanför den amerikanska proffsligan, men de är försvinnande få, och bortom rimligt tvivel är ingen av dem absolut bäst. Jag vågar säga att världens tio bästa backar per säsong det senaste decenniet har återfunnits i NHL. Sedan Sovjetunionen föll och spelarflykten påbörjades har alla världsspelare peakat sin karriär overseas.
För att ni ska förstå hur jävla stor Nicklas Lidström är så kan vi jämföra med några andra legender.
Chris Chelios, NHLs numera äldste aktiva spelare med 46 år, och tillika klubbkamrat med Lidström, fick Norris Trophy tre gånger. Fler lär det inte bli, även om han fortfarande sjukt nog håller tillräcklig standard för världens bästa hockeyliga.
Paul Coffey, även han tidigare lagkamrat med Lidström, fick priset tre gånger. Det imponerande här var att det gick ett decennium mellan första och sista gången.
Ray Bourque, ofta nämnd som världens bäste back i modern tid, fick precis som Lidström priset fem gånger. Precis som Lidström spelade Bourque i stort sett hela sin karriär i ett och samma lag. Bourque var säsong efter säsong en gigant i Boston Bruins försvarslinje. Ett lag i nedre delen av tabellen varje säsong, utan chans att vinna någon Stanley Cup-buckla. Han avslutade med Bostons goda minne med en säsong i Colorado Avalanche, för att få chansen att vinna ligan. Colorado avgick med segern, och jag har svårt att se att någon som älskar amerikansk hockey oavsett lagtillhörighet inte unnar Ray Bourque den segern. Precis som Lidström var Ray ut i fingerspetsarna en good guy, en schysst spelare utan behov att hävda sig med käft eller nävar, och som alltid lät resultaten tala för sig själva.
Vi får gå tillbaka till sjuttiotalet, till dynastin Bobby Orr för att se någon som har fler utmärkelser än Lidas och Bourque. Orr var precis som Bourque tillhörig Bruins, och tog titeln inte mindre än åtta gånger. Före honom, på femtio- och sextiotalet, tog Montrealbacken Doug Harvey priset sju gånger.
I år vann Detroit Red Wings välförtjänt Stanley Cup. Lagets kapten var den första icke transatlantiske lagkapten som höjt bucklan. Vem? Nick Lidström. Henrik Zetterberg vann som andra svensk genom tiderna priset som slutspelets viktigaste spelare. Vem som var före honom? Niklas Lidström. Dessutom är han också favorit till priset som NHLs bäste back. Det skulle bli sjätte gången. I mina ögon dessutom i en konkurrens som var hårdare än den som såväl Bobby Orr och Harvey hade på sin tid. Idag finns mängder av kompletta försvarsspelare i en liga där den individuella konkurrensen blir allt hårdare. Trots att antalet lag utökats ordentligt, behöver du vara en bättre spelare idag för att platsa, än för trettio år sedan.
Till Nicklas femfaldiga backutmärkelse kan också läggas priset som slutspelets bästa spelare 2000-01.
Jag kan inte säga med säkerhet att Nicklas Lidström är större än Bobby Orr, men hans insatser i hockeyvärlden är i varje fall inte mindre.
Den dagen Nicklas Lidström lägger skridskorna på hyllan är det bara att resa sig upp och applådera en av sportens största.
