Att blanda en kortlek
Ibland när jag pratar med amatörspelare som främst spelar homegames eller online säger de att det jobbigaste med att komma ut och spela på klubbar eller kasinon är att de är rädda för att framstå som tomtar, donks eller vad du nu väljer att kalla det för. Jag är medveten om att det är en spridd farhåga, men har sällan lidit av det. Okej, okej, det har hänt att jag har skämts över mina speltekniska kvaliteter. Ibland så mycket att jag vill göra en Hellmuth och lägga mig i fosterställning vid railen. I allmänhet skäms jag inte för mitt spel.
Det har inget att göra med att jag tror mig kunna spela poker. Varje gång jag är ute och spelar mot folk som faktiskt KAN spela - senast i onsdags på lokala klubben då man hammnar i position på en tvåfaldig EPT-finalbordare. Tyty…. - påminns jag om att jag är fisken vid bordet. Men jag lider inte av det. Jag tycker spelet är så roligt att jag har överseende med att jag egentligen är helt jävla talanglös på det.
Min skam ligger i att skyffla kortleken. Trots en uppväxt med kortspel - jag har spelat kille, whist i alla former, poängpoker, knektöppning, you name it - har jag aldrig lärt mig att blanda en kortlek på ett normalt sätt. I början av min “pokerkarriär” var folk så rädda om sina kortlekar att man blandade ÅT mig. Jo, du läste rätt, jag fick inte blanda. Nu blandar jag hjälpligt om jag får hålla kortleken i handen och skyffla om med bägge händerna. Bordsblandning a la varannankortsmetoden finns inte på världskartan.
