Hemliga agenter och vem är Paul Szyszko?
MOMMY, CAN I GO OUT AND KILL TONIGHT?
Innan jag går vidare vill jag vara väldigt tydlig på en punkt. Min liverapportkollega Johan är en jävla klippa. Han är tryggheten själv, och det finns ingen jag byter honom mot “på fältet”. Jag kan inte nog poängtera detta.
Jag och Johan känner inte varandra speciellt bra. Faktum är att innan vi påbörjade vårt Köpenhamnsäventyr tillsammans hade vi bara träffats en gång tidigare. En sen kväll i Linköping i ett större sällskap för att spela lite kort och äta en bit mat. Då pratade vi tämligen lite med varandra. Vi kan alltså konstatera att vi inte känner varandra närmare. Nu skulle vi alltså jobba ihop 15 timmar om dygnet i en vecka i sträck, och större delen av den övriga tiden på dygnet tillbringade vi i ett dubbelrum på hotellet eller över en bit mat i baren. Det vill alltså till att man fungerar ihop socialt. Det visade sig tursamt nog att det gick alldeles utmärkt på den punkten med. Johan är en skön kille som är helt okomplicerat.
Nu till saken. När man blir ihopföst med en människa så här vill man INTE få några obehagliga överraskningar. Man vill inte vakna tre på natten av att ens rumskamrat sitter upp i sängen och säger att han lyckats skaka av sig de hemliga agenterna, och avvärjt konspirationen. Om ens son på tre år börjar prata om sånt, fine. Om en människa du känt i fyra dagar gör det är det inte avspänt. INTE avspänt. Exakt den sitsen fann jag mig i i lördags natt.
Nu var det inte så illa som det låter. Johan är ingen psykotisk galning, utan en rejält hög feber, antagligen i kombination med det tuffa jobbschemat tog ut sin rätt, och han satt alltså och bokstavligt talat yrade. Det var rejält obehagligt, men tveklöst mer synd om Johan än om mig. Efter 18 timmars sömn var han dock fit for fight igen, och vi kunde avsluta arbetsveckan stylish.
RESTBLOOPER: VEM ÄR PAUL SZYSZKO?
Sitter på läktaren och railar Anton när han - så småningom - plockar hem EPT Köpenhamn. Börjar språka lite med killen till vänster om mig. Det visar sig att han spelat turneringen. “Aha”, säger jag. “Gick det bra?” Jo vars, menar killen, och berättar att han kom tia. Man kan tycka att en liverapportör borde hållit koll på de topplacerade, men till mitt försvar hade vi delat borden mellan oss, och på den delen jag bevakade dök faktiskt Paul Szyszko aldrig upp. Han visade sig emellertid vara en trevlig bekantskap som nu skulle fortsätta sin liveodyssé. Detta var hans första liveturnering någonsin, och nu är nästa stopp EPT Berlin. Lycka till och ha det så kul, Paul!
