När idrotten är som störst
När Börje Salming presenteras i Canda Cup. En generad Börje som inte riktigt vet var han ska ta vägen, ovan vid uppmärksamheten. Sedan, på tavlan, “Salming - Tjeckoslovakien 2-1″
När Henrik Larsson tar avsked av Celtics klack. 60 000 personer står på läktarna på Celtic Park och sjunger “You Never Walk Alone”
Det är vad Kirsti skulle kalla för Hallelujah moments. När sporten blir så där galet stor att man har en tår i ögat, att det blir ogreppbart. Zlatan har haft sådana stunder. Det obegripliga målet i sista matchen i Ajax-tröjan mot NAC Breda. Klacken mot Italien. För att inte tala om skottet mot Ungern i slutminuten av VM-kvalmatchen 95 i död vinkel.
Salming är inte den ende i hockeyn som har åstadkommit sådant. Lidströms karriär i Detroit är och har varit fantastisk. Hans utmärkelser är outstanding. En av världens bästa backar genom tiderna, kanske den bäste. Peter Forsberg har gjort det några gånger. Straffen mot Kanada i Lillehammer. Vändningen mot Finland. Lidström och Forsberg är kanske de två bästa hockeyspelare vi haft i Sverige genom tiderna, men i mina ögon inte de största.
Den störste gick idag klockan 12.30 in på en presskonferens på Grand Hotel i Stockholm och meddelade att det är över. Det är slut nu.
I mina ögon har han varit lite av en player som hellre tillbringar sin tid på golfbanan än på planen. När han väl stod på planen var det något annat. Då fanns det bara en sak som räknades, och det var en seger. Mats Sundin gav aldrig upp. Mats Sundins storhet låg i lägstanivån. Till skillnad från Peter Forsberg försvann han aldrig i matcher, utan var alltid riktigt, jävla bra. Kanske inte samma extrema högstanivå som Forsberg, men tillräckligt för att tillhöra världseliten. Och nog kunde han om det verkligen krävdes. Han hade förmågan att plocka ut precis vad som krävdes. Mindre än en minut kvar, och två måls underläge i VM 1991. The rest is history.
En enorm hockeyspelare. Det största ligger kanske i karriären. Att bli tradad in i en organisation som Toronto Make Beliefs i utbyte mot nationalikonen Wendel Clark är näst intill mission impossible. Att därifrån, som en “chicken swede”, inte bara visa att ägarna gjort rätt, utan också kliva upp och bära hela jävla laget på sina axlar, år efter år, i motvind, är inget annat än ett hjältedåd. Sundin gav hopp till en hockeytokig stad som inte hade ett lag som kunde motsvara det hoppet. Han blev stadens son i en roll som rimligtvis bara kunde tas av en kanadensare. Det säger mer än något annat om Mats Sundins storhet.
Tack för underhållningen, Mats!
