Finns Sveriges bästa pokerklubb i Närke?
Jaha, när jag står och tittar ut över Mikes gård med en kabanoss i handen funderar jag över om det över huvud taget finns bättre klubbar än så här i Pokersverige. Därav ovanstående bryderi. Innan vi börjar grotta i det på allvar, så har jag dock några aber som faktiskt ställer till diskussionen en smula:
Pro primo. Jag är inte rätt kille att ge svar på frågeställningen i rubriken. Min bank av besökta klubbar är rätt liten, och det vore väl schysst att i alla fall ha en hygglig andel av populationen under lupp när man fäller utlåtandet.
Pro secundo. Det där med klubb är lite svävande. Visst är Mikes fantastiska lokal (jag återkommer till den! Lokalen i sig är nästan värd en egen blogg) en av klubbens geografiska belägenheter, men inte ensam. Dessutom tror jag just denna turre inte var i klubbens regi, utan i Mikes egen vård.
Pro tertio. Äh, jag har inte jävla tertio, men det lät bra för uppräkningen.
Enligt uppgift kom jag en halvtimme för sent för att se Klyka och Roffe kramas. Undrens tid är inte förbi.
Bordet blev en wall of fame för forumiter vars gemensamma nämnare är mycket prat om lite spel. Jag, TotalFarsa, MikeTime, Klyka och Cyntax (så småningom dök även Crappy upp) matchades upp mot några lokala profiler. Två av dem har jag träffat tidigare, med gott intryck. Doris försökte, inte alls utan framgång, köra “full tjej som inte riktigt vet vad hon håller på med”-tricket förra gången våra händer korsades över en en floppad bräda. Den turneringen slutade med att mina sista marker fick stifta bekantskap med hennes. anyhow, idag var hon nykter, och precis som jag starkt misstänkte förra gången kunde hon spela poker, och precis som förra gången var hon både trevlig och underhållande. Nykter som onykter. Även lokalprofilen Benny är ett föredöme som motspelare. Glad, kompetent och med ett rejält mått glimt i ögat.
Turneringen i sig var som vanligt en brun historia. Möjligen i olika nyanser, men ändå….brun. Jag spelade en för mig acceptabel poker, men det är bara att se sanningen i vitögat. Den nivån räcker i allmänhet inte mot sånt här motstånd i en spelvänlig struktur. Jag kommer bäst till min rätt när jag möter riktiga tomtar, och strukturen är lätt lottofierad. Om jag har tur med korten. Så inte nu, och min vän Göran lämnade så småningom turneringen ett sexpack fulöl, ett litet, litet paket russin, två kortlekar från Copag och två svettarmband från Nordicbet (tack Jens!) rikare.
Illvilja gick sedan och plockade hem hela rasket. Väl förunnat, för killen visade sig vara både sympatisk och kompetent. fin hand. Gott spel. Väl spelat.
Så småningom finner man sig i situationen där man ska vara. Utanför den huvudsakliga turren, nedsmetad på en stol i garaget spelandes cashgame på en modest nivå. Tack vare att jag lyckades åstadkomma ett riktigt nittigt (läs “megatomtigt”) spel i en i övrigt slaskig miljö, lyckades jag få kvällen att bli en breakevenhistoria. i alla fall om man inte låtsas om att jag pyntat för resa, imundigande och lite annat smått och gott. Jag och cashgame pratar inte alls samma språk. Plötsligt är man så pass djupstackad så man förväntas ta beslut inte bara före och möjligen på floppen, utan på varenda jävla gata. Jag som brukar ha som plan att peta in pre och sen böja ned huvet mellan knäna och köra den apostoliska trosbekännelsen.
Anyhow, nu gick det ju bra. I stort sett hela vinsten kom från två händer. En där jag framgångsrikt setminade med pocketfemmor och träffade Actionfloppen AJ5. Crappy fick stacka av rejält på den.
I den andra handen blixtsynade kvällens värd Mike min allin. Jag hade topp-par på hand med en halvdan kicker, och jag var toksäker på att vara slagen. Det visade sig dock att han sett fel på sina hålkort, och istället för tvåpar hade han nu också endast topp-par. I hans fall flankerat av en kicker klenare än en chihuahua.
Som alltid är det de mest udda fåglarna som sätter sig bäst i minnet, de konstiga händerna, då briljanta enradarna till uttalanden. Appel var en stjärna som lade färg på kvällen på ett mycket roande sätt. Han visade på ett nästan overkligt sätt hur man kunde vara full, stor och högljudd, och spela vansinnespoker på ett aggressivt sätt, UTAN att vara plump och dryg. Värmland har aldrig varit så Rock’n'roll som det var i ett uthus på närkeslätten vid midnatt mellan lördag och söndag föregående kväll.
När vi ändå är inne på ämnet. Han kom, han sågs, han älskades. JM_J måste vara något av Pokersveriges egen maskot. aldrig har någon på ett liknande sätt kombinerat glädjespridande med självplågeri. Det vore lätt att skratta åt honom, men med ett sånt hjärta går det inte att skratta annat än med honom. Du ska veta att du har många vänner, JM, och är väldigt, väldigt uppskattad. Att du sen får både en och två motspelare att längta desperat efter “långa loppet” är bara en bonus.
Stort tack till Mike . Du har en speciell plats i mitt hjärta.
Om mikes annex bredvid garaget är Sveriges bästa pokerklubb är jag inte i position att bedöma, som jag inledningsvis konstaterade. Men med den värdet, det arrangemanget, det sällskapet och den miljön, så har jag svårt att inte se den som kandidat hur motståndet än ser ut i resten av Svedala.
Är du medlem på pokerforum finns det ett flertal olika redogörelser av den här kvällen:
Dessutom fanns en av Pokersveriges bäst bevarade hemligheter, Dybban, på plats. Läs hans sköna redogörelse här.
