All in i Tallinn - Eller omvänt explicit servicemind
Lillskägget
Some things never change. Som att en baltisk färja inte är något annat än just en baltisk färja hur mycket du än betalar för din vistelse ombord. Vi hade en riktigt trevlig tripp till Tallinn, på Silja Tallinks senaste kitchburk Baltic Queen . Hytterna var fräscha, maten acceptabel och sällskapet klanderfritt. Sen var det det där med servicen. Tallinks personal jobbar på ackord, det är uppenbart.
Jag backar en smula och cliff-notar lite. Här skulle jag kunna skarva lite på sanningen och säga att jag var utsänd av Ligan för att reka inför vårt besök under luciahelgen då vi ska göra Tallinns casino osäkert under överinseende av Nordicbet på deras Superweekend . Detta är emellertid inte riktigt sant. Vi har alltså varit på konferens med jobbet, två dygn på Östersjön inklusive obligatorisk guidad tur i stan med buss och till fots.
Jag gillar färjor på nåt sätt, trots att jag avvecklat det där med alkoholen many moons ago, som Roffe skulle säga. Man lämnar en pianobar där en sliten balt knackar fram en not so jazzig Starlight på pianot, för att runt hörnet hitta en karaokebar där en uniformerad besättningsmedlem försöker hitta nästan rätt ton på Proud Mary. Vad finns det att inte älska? Jo, jag lovade också att 1993 skulle få tillbaka sin drinklista. På denna återfanns bland annat San Franscisco och Ragnar. Alla som druckit en ragnar på denna sida millenieskiftet skriker “Lambo!”. Nähä, tänkte väl det.
Jag gick under kvällen runt och funderade på vad det var som så tydligt i Dosas uppsyn visade att han var packad. Visst, ögonen kryper in i huvudet, och han ler jovialiskt, men det är nåt annat. Sen kom en kollega på det: Snusen växer. Det finns en direkt linjär korrelation mellan min vän Dosas grad av berusning och vinkeln på hans överläpp.
Anyway, det var det där med servicen jag var inne på. När Lill-skägget skulle beställa i baren hinner han inte ens öppna munnen innan tjejen bakom disken säger: “I don’t do Mojito”. Nähä, men det var i alla fall inte en sån jag skulle ha, tänker Skägget och beställer en öl. “We have no beer”, säger kvinnan utan att röra en min. What the fuck? Är det dolda kameran? Lill-skägget börjar skruva på sig, och beställer sen desperat ett glas vitt. Kvinnan skakar på huvudet. Nu är skägget gråtfärdig. Rött? Jodå, det kunde hon möjligen skaka fram. Skägget avlägsnar sig snabbt från baren; någon dricks var det verkligen inte tal om.
Det här var bara ett exempel av många på hur Tallinns personal nästan är en parodi på servicemind. Det spelade hur som ingen roll, som jag antydde i början finns det vissa saker man får acceptera redan när man sätter foten på en baltisk färja.
