PEDER MÅNSSON: ?Vi har varit för dåliga på att nå ut medialt!?
Ursprungligen publicerad 11 april 2008
Av alla saker jag inte hade velat göra i Pokersverige ligger att byta plats med Peder Månsson hösten 2006 rätt högt. En historia om fusk, uppborrade hotellrumsgolv, en amerikan med högst tvivelaktigt rykte och försök att blåsa bekanta på pengar, började rullas upp under 2006. I centrum stod Pokersveriges än idag (möjligen vid sidan av Dan Glimne) mest kände profil, Ken Lennaard. Fortfarande är de få om någon utanför kretsen av de direkt inblandade som vet vad som egentligen hänt.
Peder Månsson
När Ken som ordförande i Svenska Pokerförbundet avgick i kölvattnet av en av branschens mest rubrikskapande historier blev det den för pokerallmänheten helt okände Peder Månsson som tog över rodret, med uppdraget att städa upp.
Hur i helvete kan man gå med på att ta ett sådant kamikazeuppdrag, och över huvud taget ens tro att man ska kunna åstadkomma något bra av det?
“Styrelsen diskuterade igenom vad vi skulle göra när och om Ken skulle avgå, och den enda som egentligen hade möjlighet att ta över efter honom just då var jag. Jag funderade på det under ett par dagars tid. Jag var ingen etablerad kraft i Pokersverige, och det var ingen som kände till mig. Det är klart att man funderade mycket på om man skulle klara av att göra något bra av det där, men det var ju inte så långt till nästa årsmöte, så…”
Det här var ungefär ett och ett halvt år sedan. Peder Månsson var enligt egen utsago inte tänkt som något annat än en interimslösning. Ändå kandiderar Peder Månsson åter igen till Svenska Pokerförbundets ordförande i år. För andra gången. För mig känns det som om förbundet faktiskt ridit ut stormen efter Ken. Det känns som ett minne som allt mer bleknar i de svenska pokerspelarnas medvetande. Samtidigt minns jag att det var en enorm debatt som rasade på de svenska forumen, och ilskan mot Ken spreds snart över samtliga ledamöter i förbundsstyrelsen.
“Det var inte speciellt mycket som vi kunde ha gjort annorlunda. Jag var väldigt nära att avgå, på grund av att jag inte tyckte att det var värt allt som hände. Det kunde man kanske ha gjort, men jag tycker inte att vi gjorde så jättemycket fel som många andra tyckte.
Jag ska tillägga att under den här veckan då framför allt, så jagade jag Christer Johansson och Mads Andersen och de andra inblandade som en galning för att försöka få reda på vad som verkligen, verkligen hänt. Nu lyckades jag inte nå någon av dem.
Men jag vet inte… Vi hade kanske kunnat gå ut med klarare information om varför vi agerade som vi gjorde, men samtidigt kändes det inte som om det spelade någon roll vad vi gick ut med. Allt som vi som skrev kritiserades riktigt hårt i vilket fall som helst. Så fort man över huvud taget var inloggad på forumen så kom det rena personangrepp, bland annat så las våra telefonnummer ut på ett forum . Det gick helt till överdrift, även om det är möjligt att man gjorde något litet fel.”
Borde inte då förbundets ledamöter ha känt någon sorts aversion mot Ken som faktiskt var den faktor som gjort att man nu befann sig i denna minst sagt obehagliga situation? Ken försvann tämligen snabbt från scenen och kvar stod en styrelse hårt ansatt från alla håll av spelarkollektivet, och klubbar och spelare hotade med massflykt på pokerforumen.
“Jag hade förstått det som att han skulle gå ut och bemöta kritiken på ett bättre sätt. När han inte gjorde det, framstod vi i dålig dager, och det var ju ingen lyckad kombination.”
En av de mest påtagliga skillnaderna i styrelsen efter Kens avgång var just det faktum att förbundet nu skulle gå vidare med en ordförande som inte var en av landets mest framträdande pokerprofiler. Peder var ju, som han tidigare nämnde, ingen etablerad kraft, utan en anonym styrelseledamot som nu skulle driva spelaropinionen mot sajterna och politikerna. Det säger sig själv att Ken Lennaard får ett större massmedialt genomslag än Peder Månsson. Den ende person i styrelsen som var ett någorlunda etablerat namn i branschen var Micke Norinder.
“Ja. Skillnaden blir att folk lyssnar på ett annat sätt. Det är ingen politiker som vet vem Micke Norinder är, men bland företag och branschfolk är det viktigt att du har något… affischnamn är fel att säga. Man vill inte ha med någon bara för att de ska synas, men kontaktnätet är en väldigt stor del av det hela.”
Ett år efter turerna kring Ken Lennaards avgång var det dags igen. Styrelseledamoten Mikael Norinder fick ett uppdrag av Unibet som både innebar att han skulle fungera som konsult och sponsrad spelare. Forumstormen lät inte vänta på sig; röster höjdes - bland annat undertecknads - om Mickes avgång. Denna debatt ledde till att Micke självmant klev av sitt uppdrag som styrelseledamot. Det är alltid en förlust att förlora en ideell kraft, men min fundering är om förlusten av Norinder var extra tung, just på grund av sitt namn i branschen.
“Ja, det var den. Micke har många bra egenskaper, sen kanske han inte riktigt alltid tänker efter alla gånger. Micke är en väldigt bra kraft, på grund av att han tänker fundamentalt annorlunda i de här frågorna än vad jag gör, vilket betyder att man vänder och vrider på frågor på ett bättre sätt än vad man kanske gör utan honom. Ja, han saknas mycket.”
Jag själv var en av de mest kritiska rösterna på forumen i diskussionen kring Mikael Norinders vara och inte vara i styrelsen. Även om jag fortfarande tycker att det var helt rätt att Micke avgick kan jag vara självkritisk och säga att debatten säkert inte hade mått sämre av att man vilat på hanen ett ögonblick och låtit styrelsen överlägga själva ett tag till innan man började ställa krav. Efterdyningar av den historien finns fortfarande kvar i Pokersverige, och Mikael själv har på sin egen blogg varit starkt kritisk till hanteringen och ifrågasättandet av hans roll i styrelsen. Peder är precis som i affären Ken Lennaard kritisk till den opinion som snabbt flammade upp.
“Ja, jag har en klar åsikt. Till att börja med så är det en styrelsefråga hur man löser sådana saker. Jag förstår dem som tycker att Micke skulle avgå, men jag tycker själv att han mycket väl att han kunde ha suttit kvar. Möjligen utan rösträtt. Jag hade inte sett något problem med det.
Vad som hände var att det dök upp en tråd på pokerforum där det blev ramaskri om att han måste avgå. Vad fan, vi kunde väl åtminstone få invänta nästa styrelsemöte, och inte sätta in något extra möte för den frågan? Det fick löjliga proportioner igen.
Sen om folk tycker att vi hade gjort fel om vi låtit Micke sitta kvar, vilket jag inte säger att vi hade gjort, först då kan man kritisera. Då hade det varit en annan sak. Nu börjar man kritisera på grund av att vi inte har agerat innan nästa styrelsemöte, och det tycker jag är absurt.”
Jag tyckte problemet var att förutsättningarna för varför man valde Norinder hade ändrats mitt i en mandatperiod, och att medlemmarna nu borde få ta ställning till den nya situationen.
“Ja, absolut, absolut! Det ligger mycket i det. Ola Brandborn påpekade just det där på ett ganska bra sätt. Dessemellan är det dock framför allt en styrelsefråga. Säga vad man vill om det, och vad man tycker om styrelsens beslut, men det är likväl en styrelsefråga.”
Hela diskussionen bottnar så klart i trovärdighet, och i huruvida man anser att det skulle ha uppstått en jävsituation med Mickes dubbla uppdrag. Samtidigt är det svårt att på en så liten scen som svensk poker faktiskt är, hitta engagerade personer utan ekonomiska intressen i den kommersiella delen av branschen. Å andra sidan, menar Peder, så är ju de faktiska situationerna där jävsituationer skulle kunna uppstå klart begränsad.
“Självklart hade inte Micke fått varit med på upphandlingen av SM. Men jag har lite svårt att se vad han annars skulle använda våra kontakter till. Vad fan skulle han göra för något?”
Peder själv säger att han inte har några ägarintressen i någon aktör i branschen, och påpekar också att han ser uppenbara problem i om det hade förelegat ett sådant förhållande för hans del.
“I de allra, allra flesta sammanhang så hade det nog gjort det. Om inte annat så för att det hela tiden skulle ha förekommit misstankar om jäv. Det är ofta illa nog det”
Peder Månsson ger ett intryck av att vara både genomtänkt och engagerad. Det är två egenskaper som ibland är paradoxer. Här verkar det dock inte vara något större problem. För mig känns det också som att en av Peders goda sidor är att han lyckas behålla sitt lugn även när debatten stormar som mest, och han blivit hårt ansatt av meningsmotståndare. Dessutom är det inget strömlinjeformat uppdrag, där saker och ting löser sig själva. Jag undrar ibland hur han orkar med att kämpa för förändringar, när det ärligt talat ofta går väldigt sakta, och de flesta utanför den lilla ankdammen betraktar större delen av detta fenomen som ickefrågor.
“Jag skulle vilja säga att jag gör detta för att jag tror på det här. Även om vi har växt och så där, så hade jag visioner om att vi skulle vara mycket större, och det är lite frustrerande att vi inte har kommit så långt. Samtidigt så är det ju min uppgift att se till så att det blir så.”
Peder ger när man talar med honom ett lugnt intryck. Han är ofta påläst och reflekterande i sakfrågorna, och räds inte för att vädra sina åsikter, även om han ibland får kritik för uttalanden och ageranden. En invändning mot Pokerförbundet är det inte finns något behov av en organiserad spelarsammanslutning.
Själv har jag snarare varit kritisk mot förbundets agerande än dess existens. Jag menar att man varit osmidiga i sina uttalanden om vilka man representerar, hur man ska agera mot oseriösa klubbar, och framför allt kanske hur enskilda medlemmar uttalar sig i branschfrågor. Samtidigt är ju frågan om förbundets vara eller inte vara högst relevant. Behövs det ärligt talat något förbund?
“Ja, framför allt nu med de politiska problem som finns. När de är lösta så har vi lite spelat ut vår roll. Då får man välja vad man vill göra för något, om man vill jobba vidare med att arrangera SM bland annat. Det kommer upp en massa nya möjligheter att främja klubbverksamheten. Att starta upp en nationell pokertour på klubbar är en av flera saker som man kan jobba med. Men det blir ju inte lika viktigt som det är nu, med de problem vi har.”
Jag frågar Peder vad han tycker är den viktigaste uppgiften för förbundet i dagens läge, med den situation vi faktiskt befinner oss i.
“Ska man ta det väldigt övergripande så är det att främja poker i Sverige på alla plan. Nu har det naturligt blivit så att vi har jobbat betydligt mer med livepoker än onlinepoker, på grund av att det är så mycket lättare att påverka där. Tyvärr faktiskt, för jag hade gärna jobbat mer med onlinepoker.”
När Peder pratar om livepokern, så är det så klart den juridiska situationen han menar. Vi är ett läge där lotteriinspektionen av princip vill ha prejudicerande fall att luta sig på, och där flera juridiska processer äger och har ägt rum. Just nu väldigt aktualiserat i och med Grebbestadsrättegången. Jag frågar Peder hur stor Pokerförbundets del i en eventuell legalisering av livepokern är, enligt honom.
“Till väldigt stor del, större än vad folk tror. Större än vad folk kommer tro när de läser intervjun. Livepoker hade inte varit med i spelutredningen över huvud taget om det inte vore för oss. Det är ingen annan som jobbat aktivt för det på samma sätt som oss och ingen annan som har förutsättningarna eller uppgiften att göra det heller.”
Det borde vara lätt för Peder att känna bitterhet i den situation han befunnit sig i de senaste åren, att så sällan få uppskattning för det arbete som han utför. Det vill han dock inte kännas vid. Jag upplever Peder som en ödmjuk personlighet, och han är tämligen krass i sin analys om huruvida pokerförbundet får för lite cred av spelarkollektivet.
“Nej. Vi har inte nått ut riktigt medialt, det har vi varit för dåliga på. Som människa fungerar man så att man inte gör någonting om man inte kan tjäna något på det själv över huvud taget. Jag förstår att folk är skeptiska när de inte hör exakt vad vi gör.
Sen är det väldigt svårt för man kan inte säga allt eller gå ut med allt vad som sägs mellan politiker och lagstiftare och oss. Då hade vi inte fått prata med dem.”
Det har ju varit en av mina farhågor när jag började skriva om pokerbranschen, att inblandade “profiler” och aktörer i branschen sitter på information som sällan eller aldrig kommit ut. Jag vet ärligt talat inte hur utbrett problemet är, eller om det egentligen ens är ett reellt problem, även om jag tycker att det finns klara indicier på att många håller varandra om ryggen. Hur mycket vet Peder Månsson som vi vanliga smallstakesspelare inte känner till?
“Inte jättemycket, men det finns ju lite saker. Till exempel fick jag bekräftat av högt uppsatta politiker att monopolet finns enbart av ekonomiska orsaker. Det valde jag att gå ut med, fast jag kanske inte borde ha gjort det. Det kan vi aldrig få någon att bekräfta offentligt över huvud taget.
Vad det handlar om idag för politikerna är att lösa intäkterna på något sätt. Vore de lösta så hade en alliansregering avskaffat monopolet direkt.”
Pokerförbundet har flera trådar att dra i. För mig är både juridiken kring livepoker, och problematiken med spelmonopolet hjärtefrågor. Hur väger Peder dessa frågor mot varandra?
“Det beror lite på ur vilket perspektiv man ser det. Båda frågorna är naturligtvis viktiga att lösa. Tittar man ur spelarnas perspektiv nu, så är det ju inga större problem online. De kan ju välja att spela i princip var de vill, och skatten, ja, den är det ju inte så många som betalar. Väldigt mycket på grund av att de inte kan reglerna, och att det inte finns några klara regler. Det är ju inte bara därför naturligtvis, men väldigt mycket beror av det.”
En av Peders uppgifter är att blicka framåt, och lägga upp en kurs för svensk poker utifrån ett spelarperspektiv. Jag ber honom måla upp sin vision av ett framtida pokersverige.
“Live vill jag ha ett tillstånd som ser ut precis som ett utskänkningstillstånd gör. Du får olika rättigheter med olika krav på dig beroende på insats. Man kan tillåta turneringar upp till si och så mycket, med de och de kraven på dem som organiserar det. Det ser jag inga problem med.
Det är inget svårt problem med det, och det finns inget politiskt motstånd mot det heller. Det konkurrerar inte med någon. Det enda ett sådant system åstadkommer är att göra verksamheter på gränsen till legala. Det är inga konstigheter, och livepoker är inte ett särskilt farligt spel att spela.
Tittar man på onlinepokern så finns det aktörer idag som inte är särskilt bra. Aktörer som går in enbart för att tjäna snabba pengar. Där tycker jag att nätverken borde ta ett större ansvar än vad de har gjort, och välja sina partners med lite större noggrannhet.”
Pokerförbundet har ju som Peder sagt, inte synts till speciellt mycket i onlinefrågorna, med några få undantag. Ett av dessa är online-SM, och ett annat är skattefrågor där man kommit med uttalanden. Det är dock sällan som man blandat sig i debatten kring specifika aktörer. Bör pokerförbundet ta ställning mot oseriösa företag på marknaden?
“Ja, det tycker jag absolut. Vi gjorde det till viss del i Absolute Poker-härvan. Om vi utgår från att marknadssituationen ser ut som den gör idag, med en mängd olika aktörer som ingen vet någonting om, så skulle inte jag ha något emot en svart lista. Eller åtminstone en lista med aktörer som vi går i god för. Det hade varit jättebra.”
Hur stort är problemet med oseriösa aktörer i pokerbranschen? Är det ett överdrivet problem?
“Det är absolut ett problem. Sen är det inte alltid skojare det handlar om; ofta är det folk som inte kan branschen. Så är det väl i alla nya branscher? Om man tittar på händelserna på Microgaming till exempel, så är det ingen bra situation. Folk är rädda för att de inte ska få tillbaka sina pengar.”
Vad som hänt på Microgaming är att ett knappt trettiotal Skins slagit igen, och en mängd spelare sitter med pengar låsta på sina konton på dessa sajter.
“Jag är inte säker på att dessa skins har gjort något jättefel i sig, men de använder sig av en leverantör som tydligen gick i konkurs. Man får ju se hur det utvecklar sig, men det är en väldigt, väldigt dålig situation. Framför allt för de spelare som hade pengar inne på sajterna, men även för branschen. Folk börjar tänka att det är osäkert att spela online, vilket det inte är om du väljer en lite större aktör, eller i alla fall en aktör som du väl känner till. Inte bara från ett rakebackforum eller något sånt.”
Är inte spelare ganska rättslösa gentemot företagen? I och med att företagen opererar från utlandet gäller inte samma lagar och regler som i Sverige. Finns det ett problem att spelaren saknar eller i bästa fall inte känner till sina rättigheter?
“Ja, det finns ett problem. Jag har varit med om ett antal fall det senaste året, att spelare inte fått sina xboxar hit och dit. Nu är det naturligtvis spelarnas ansvar också, och jag tycker jag att de borde tänka till lite grann. Om de får åttio procents rakeback istället för sjuttio så betyder det rimligtvis att de här extra tio procenten ska tas någonstans ifrån. Företaget ska ju gå med vinst, på ett eller annat sätt.”
För mig är dessa problem bara ytterligare ett tecken på att vi bör släppa in fler företag inom svensk jurisdiktion. Staten borde snarare syssla med granskning och tillsyn än att tillhandahålla spel.
“Ja, det hoppas jag ju blir lotteriinspektionens framtida uppgift. Sen får de gärna titta till pokerklubbar och så också. Det har jag inget emot. Jag hade gärna sett att Sverige hade gått in och konkurrerat med Malta och alla andra småöar om licensförfaranden, för är det någonting som Sverige hade klarat bra, så är det ett sådant förfarande. Givetvis under rimliga premisser, men det tror jag skulle fungera jättebra. Jag skulle kunna räkna upp femtio bolag som skulle flytta till Sverige idag, om de hade kunnat.
Hade staten haft dessa företag under ett licensförfarande i Sverige så hade det inbringat miljardbelopp. Det är väldigt stora pengar det rör sig om, och det är tråkigt att de ska behöva ha licensen på Malta. För sent vill jag väl inte säga att det är, men ju längre man dröjer med att implementera något liknande i Sverige, ju svårare blir det för företagen att flytta hem tror jag.”
Är det nätverkens eller statens ansvar att agera mot spelmissbruket?
“Alla som erbjuder spel tycker jag har ett visst ansvar. Man måste titta på baksidan också, men det är mycket staten som har skapat den situationen att inte folk tar sitt ansvar.”
Peder Månsson känns ofta äldre än sina nyss fyllda tjugonio år, men samtidigt ska man inte glömma att han verkar i en bransch där en majoritet av användarna är yngre än honom själv. Dessutom är han inte nykomling. Han hade en lång erfarenhet av poker innan sitt nuvarande uppdrag, och det känns som om han fått mycket av sin nuvarande erfarenhet som ordförande den hårda vägen.
Jag tror att förbundet kan få svårt att växa sig större än man är nu, och jag har fortfarande synpunkter på deras arbete. Till detta bör läggas att det finns långt mer högljudda och mer kritiska röster än min, vilket inte kommer att underlätta Peders framtida arbete.
Ändå tycker jag att Peder har rätt i mångt och mycket av det han säger, och är uppriktigt glad att han väljer att kandidera för en mandatperiod till. Är det något som Svenska Pokerförbundet behöver nu, är det i mina ögon kontinuitet. Jag tror nämligen att förbundet har en högst relevant roll att fylla i Pokersverige om man bara fortsätter hitta formerna för det.
//Erik Rosenberg
