Run, Bolt! Run!
Loppet skulle starta 21.35 men drog ut på tiden. Jag hade inte ens tänkt på att VM-finalen på hundra meter skulle gå igår kväll, men råkade stöta på informationen på text-tv och insåg att det skulle vara för bra för att missa. Bolt, Powell, Gay. Det var länge sedan en final på hundra meter kunde uppbåda något större intresse från min sida. Pre-Usain måste man tillbaka till de rätt underhållande duellerna mellan Boldon och Greene, främst i slutet av nittiotalet. Jag har emellertid alltid haft en faiblesse för underdogs. Jag höll sällan på de förhandstippade favoriterna, utan letade upp de lite mer anonyma. Antingen slitvargarna, eller de som bara stack ut av någon irrelevant anledning. Obadele Thompson fick min sympati för att han hade ett skönt namn. Frankie Fredericks från Namibia personifierar envishet och god karaktär, och känns som sprintlöpningens good guy numero uno. Frankie har för övrigt för alltid en speciell plats i mitt tv-tittarhjärta.
Men som sagt, favoriterna har inte varit min grej. Men det var alltså pre-Usain. Jänkarna som alltid haft ett sinne för dramaturgi måste älskat detta. Killen heter Bolt i efternamn. “Insane” Usain, som förrätt till det. Nästan för bra för att vara sant. Sen lägger man ett favoritskap som är större än Fellingsbros samlade förbrukning av Bernaisesås på killens axlar, och säger: “De e’ bar’ å’ spring”. Men vi vill gärna att du slår två av världens genom tiderna snabbaste killar (Powell och Gay är inte direkt reserverna i stafettlagen omansajjah). Dessutom skulle det vara bra om du slår världsrekordet när du gör det. Och gärna på ett spektakulärt sätt.
Där har vi förutsättningarna. Sen kliver han ut på banan, lajjar lite framför kameran. Ler lite. Hela opening credits i vad som ett par minuter senare skrivit in sig i annalerna som världens bästa sprintlopp genom tiderna, kändes lite som första skoldagen. Tjo och tjim och svårt att sitta still. Sen sprang Bolt. Och som han sprang.
Hade det varit vilken annan dag och vilken annan löpare som helst i sprinthistorien, hade vi fått ett riktigt jävla snabbt lopp, som i brist på världsrekord ändå blivit ett antiklimax. Bolt in på 9,75 eller nåt. Jag gissade för övrigt på nio sjuttifem. Men The Insane Usain lurade upp mig och några hundra miljoner andra människor på bortre stå för att köpa korv. Upplurade i trickbrygga.
Usain förnedrade Gay. En Tyson Gay som sprang på världens tredje snabbaste tid genom tiderna såg ut som en juniorlöpare. Powell var inte ens med i samma lopp, och om det fanns några andra killar i tävlingen har jag glömt dem nu.
Hur kan man inte älska en kille som Usain Bolt? Det här är idrott när den är som bäst, och eftersom jag missade Beamons hopp i Mexico City 68 kan jag lätt säga att det var det största jag någonsin sett inom friidrotten.
