Livet efter pokern
Förra gången jag skrev fick jag påhopp för att jag skrev om nåt som berörde mig istället för att debattera sakfrågor. Vill bara göra klart att jag tycker politik är hysteriskt tråkigt. Så tråkigt att jag gav mig på att skaffa mig en Politices Magisterexamen en gång back in the day, men trots att jag hade mina terminer nationalekonomi avklarade så kunde jag inte förmå mig att traggla mig igenom dn enda termin statsvetenskap som krävdes. Det var bara så förlamande trist och stelt och fick högläsning ur lagboken att te sig som värsta Pippi Långstrump, komplett med Kurrikurriduttöar och allt.
Men, nog om det. Ni vet var jag står och inga Klintbergare om uppriven parkett i världen kommer att ändra mig åt det bruna hållet.
Många som läser här är inne i pokersvängen och ser sig som aspirerande pokerproffs, men jag skulle tippa att ännu fler är precis som jag, vi har gjort vår stint och gått vidare. Vissa med bitterhet i bagaget och ett nerplockat självförtroende, men de allra flesta har bekvämt lagt pokern som en sån där kul gimmick i sin privata portfölj av James Bondtrix.
Själv har jag märkt att mitt pokerintresse styrs ganska mycket av mitt jobb. När jag trivs på jobbet och har mycket att göra så hinner jag inte tänka poker och omvänt, när det är motigt på jobbet och jag känner rastlösheten komma så är tankarna där igen. Missförstå mig inte, jag lider inte av att inte leva det glada livet som pokerproffs. Tvärtom så är jag ganska nöjd med att inte vara det då jag sedan många år tillbaks konstaterat att för min del är försent. Jag är inte tillräckligt fokuserad för att kunna sitta och gneta småstakes på 28 bord samtidigt tio timmar om dagen och jag är inte bra nog längre för att grinda enstaka bord på högre nivåer med den varians det innebär.
Men, med jämna mellanrum får jag upp gnistan igen för några månader och lyckas nog konstatera att jag jag hade kunnat göra det. Ta det där steget och leva på det alltså. Men för mig räcker det lyckligtvis med att bara känna mig för, att doppa toppen, att vara sig själv för en stund.
Jag förstår dom som är desillusionerade och inte vet vart de ska ta vägen efter att ha trillat in i pokern då när det var enkelt, sen halkat ner i nivå allt eftersom motståndet flyttat allt längre österut och nu plötsligt måste se sig om efter ett vanligt niotillfemjobb. Världen är tyvärr fortfarande lite gammalmodig när det kommer till att acceptera ett femårigt pass som pokergrinder i CV:t.
Sist jag skrev så lovade jag att försöka bli en bättre människa och uppmanade er andra till att kämpa för det också. Denna gång lovar jag att göra mitt för att göra återvändandet in i de dödligas biosfär enklare för alla grinders där ute som vill landa igen. Komigen, vi startar en förening: GRIS! Grinders Revansch I Samhället!
Party hard dudes!
