Tight som Linda Rosing
Planen var att gräva mig upp ut gropen jag skapat under eftermiddagen genom lite kvällslir i hotellets pokerrum. Klockan var närmare tolv när jag kom dit och jag fick vänta en stund på att få spela på 1-2 NL-bordet, så jag satte mig på 2-6 Spread limit istället. För er som inte spelat den spelformen, akta er, för jäklar vilket vev det var. En Indier på bordet höjde och återhöjde var och varannan hand och blev lika irriterad och förvånad när hans 83o inte höll till rivern.
Vid det andra bordet satt en kille med omisskännligt skandinaviskt utseende bakom ett monsterberg av marker. På MC får man max köpa in till 300 dollar, så en rejäl del av hans kaka var vinst. När jag väl kom till bordet var partystämningen hög och markerna flög till höger och vänster. Killen med monsterstacken var en nollåtta som firade sin sista dag i Vegas efter tre månader. Bredvid mig satt en jättetrevlig tjej från Manchester som var i Vegas två veckor med sin man för att lira poker. Hon var väldigt fascinerad av mina tatueringar och när hon fick en glimt av min rygg drog hon helt sonika upp min tröja för att kolla närmre. Hej och välkommen till Vegas liksom. En mängd drinkar och skumpa laget runt sa vi farväl från vår svenske resenär och jag vimsade upp på rummet vid femtiden på morronen ytterligare lite i hålet för dagen. Men va fan, det var en rolig kväll.
Faktum är att jag har fått en helt ny syn på poker under min tid här. Jag har framförallt tightat till mitt spel och skaffat mig betydligt mer tålamod. Man skulle kunna säga att jag hittat min inre nit. Jag har, för att citera Linda Rosing i en intervju från den tiden då hon blev sponsrad av ett pokerbolag för att spela en stor turnering: ”Jag har spelat tight, tight och aggressivt!”. Visst märker de observanta spelarna att jag foldar mer händer än Dan Glimne, men de andra spelarna ger action ändå, om man så lagt sig fem varv i streck och vaknar upp med en reraise preflop. Det räcker mer än väl för att må bra i turistspelen.
På tal om action. Gårdagen började med att jag släpade mig ur sängen strax innan solen gick ner och jag satte mig ganska direkt på Mirage i deras 1-2 NL game. Plötsligt bara regnade starthänderna över mig och jag var rejält upp efter bara 30 minuter. Efter en mindre cool burgare och shake på Flamingo landade jag på Ballys 1-2 spel med en stjärna av världsklass. Stjärnan var en man i 55-årsåldern som just bustat och reloadade en hundring när jag satte mig. Hela hans hållning skrek missnöjdhet och uppgivenhet. ”I don’t know why I keep doing this” sa han och postade blindsen. Han spelade den ena starthanden efter den andra och var med till river nästan varenda gång. Man kunde bokstavligen höra magsyran fräta på hans inre medan han synade sig all in med den södra änden av en hålstege. När ingen hjälp kom till river började han gräva i fickorna efter mer pengar, hittade 50 dollar och muttrade en ramsa som lät precis som Tuff Fish i sina glansdagar (om du inte kopplade referensen så pratar jag om denna gentleman: http://www.youtube.com/watch?v=zAQd9nFoRYk ). Snart hade han spelat upp sig litegrann och han vann faktiskt fem händer i rad, men han var nog för full för att märka det för han muttrade vidare om sin otur. Tyvärr hittade jag inte en enda spelbar hand efter detta så efter en timme eller så av showen, där vår antihjälte spelat bort närmare en tusing, tackade jag för mig, och lämnade bordet.
Det är rätt fantastiskt med casinona egentligen, de låter dig spela så mycket och högt du vill utan att lägga fingrarna emellan. Tidigare i veckan på Plaza spelade jag omaha med en gentleman från brasilien som var så full att han inte kunde prata. För att vara en så varm och trevlig stad kan Vegas vara ganska grymt ibland. Men, jag klagar inte, absolut inte, jag vinner gärna pengar från någon som super sig bortom medvetenhet. Om nån utmanade mig i en biltävling där jag fick en formel1-bil medans de körde en Ford Fiesta från 83 så hade jag ställt upp alla dar i veckan.
Men tävlingsmänniskan i mig förbjuder mig att tävla i något där jag vet att jag inte kan vinna. Det är därför jag aldrig kommer att bli nån riktig baller. Jag kommer aldrig att flippa en tusing på rouletten eller spendera kvällen med att försöka slå 6:5-blackjacken. Så för mig är dom där jäkla dingingdingding-enarmade banditerna enbart en omväg mellan dörren och pokerrummet. Såvida jag inte ser en encentsmaskin och är sugen på en öl och servitrisen passerar, då kan jag sätta mig och flippa bort en dollar eller så medans jag väntar på ölen. Men hur ofta passerar servitriserna encentsmaskinerna egentligen?
