Indestructible
Onsdagsvällen slutade med ett besök på pokerrummen på Monte Carlo och Excalibur där jag ganska snabbt hämtade tillbaks det jag tappat tidigare under kvällen på Venetian. Det är verkligen stor skillnad på motstånd och motståndare mellan de olika casinona. Det är också stor skillnad på pokerrummens utseende och status på Casinot. På de stora ställena som Aria, Bellagio och Venetian är det avdelade rum dedikerade för poker, men också ganska trångt eftersom de verkligen klämt in så många bord det bara går. På andra ställen lever pokerrummen en med undanskymd tillvaro instoppade bland blackjackbord och enarmade banditer.
Min tanke under torsdagen var att ta mig till Hard Rock Hotel under eftermiddagen och spela lite poker medan jag väntade på att showen skulle börja. Vet inte riktigt hur det gick till, men det hela slutade med att jag gick dit, en ganska lång promenad i stekande hetta. Väl framme gick jag runt och kollade in alla memorabilia som fanns längs väggarna. Ganska imponerande samling tycker jag, med samlarprylar, scenkläder, instrument och annat från Beatles fram till idag.
HRHs casino är inte så stort och ganska avlångt. Pokerområdet är ett par bord mitt bland blackjackborden. Det var ett bord 1-3 igång när jag kom och efter en stunds väntan satte jag mig ner och fick AA första handen som jag var tvungen att folda på turn i en halvstor pott. Motståndet var ganska tufft med tre norska internetspelare och ett par andra bra spelare så när det andra bordet öppnade med vad som såg ut att vara lite trevligare klientel flyttade jag dit istället.
Jag tycker att livespel är jäkligt givande eftersom man får inblick i folks tankebanor på ett helt annat sätt än vad man får online. Man ser vilka situationer som framkallar svåra beslut och vilka underliga resonemang som får dem att göra det ena eller det andra. Igår satt en kille vid bordet som ganska tidigt snapsynade en all in i en mycket stor pott med ett överkort och ett hålstegdrag. Såklart satt hålpipan och han hade ”känt det på sig” att den skulle komma. Samma kille synade min allin med öppet stegdrag med samma motivering (såklart satt den den gången också).
Showen startade med en kvinnlig ståuppare från New Jersey som jag tyvärr missade namnet på. Oavsett så var hon nog t o m fulare i mun än Andrew Dice Clay själv. Clay spelade samma roll som han körde med i The Adventures of Ford Fairlane och han får nog ta och uppdatera sig lite om han ska lyckas fylla Madison Square Garden igen. The Vinyl room på HRH rymmer kanske några hundra personer så han har en bit kvar till sina glansdagar. Föreställningen Indestructible är inte för alla och skämten är i princip helt uteslutande under bältet, men jag tyckte att det var helt klart värt pengarna ($40) för 90 minuters show.
Nä, nu ska jag ut och fira Sveriges nationaldag, trots att den är över för er där hemma sen några timmar.
