PLO at the Venetian
Caesars Palace skyltade med en trevlig $140 PLO-turre med början klockan fyra. Perfekt tänkte jag och rullade ur sängen. Haken var bara att det turneringsschema jag läste på nätet var från förra året, i år är pokerrummet stängt för renovering ett tag. Tack för den.
Jaja, jag hoppade över gatan till Fame på the Linq, ett asiatiskt blandställe med flera olika snabbmatskök representerade. Där slantade jag upp 8 dollar för vad som antagligen är resans godaste burgare hittils. En lagom stor köttbit med stekt ägg, knaperfriterad lök, teriyakisås och wasabimajonäs. Mmmm nom nom nom. Dessutom skulle man hitta på ett kul nickname på sig själv i japansk anda. Min hjärna var tom så servitrisen föreslog Scruffy. Vet inte hur jag skulle tolka det, men med tanke på att jag fått visa legg ett antal gånger redan så tog jag inte så hårt på det.
Jag vände tillbaks till Downtown för att spela Golden Nuggets PLO-turre. Lilla haken var att All Vegas Pokers lilla turneringskalender inte stämde, så det fick bli lite sushi där istället innan jag hoppade på SDX hem igen för att gå och lägga mig tidigt.
Idag steg jag upp hyffsat tidigt. Från början var planen att käka frukostbuffé på Aria, men när jag försov mig åkte jag till LV Premium Outlets North istället för att shoppa lite födelsedagspresenter. På vägen därifrån blev jag haffad av en båsförsäljare som polerade upp mina Adidas med nån slags undermedel. Perfekt för en som fyllt garderoben med närmare 20 par sneakers. Mina skor är så gott som nya nu och jag köpte såklart en årsförbrukning av hans gojs.
På vägen tillbaks stannade jag inom Fashion Show mall för att kompletteringshandla lite och käkade där på Ra, en riktigt god spicy tuna salad. Lite underligt att käka en massa rå fisk mitt i öknen säger några kanske, det finns ju inget hav här i närheten. Men å andra sidan finns det inga kossor heller och burgare går ju bra att äta.
Efter en mellanlandning på hotellet och deras 1-2 No Limit som var dödstrist åkte jag till Venetian för att äntligen få lira lite PLO. Jag blev ärligt talat rätt tiltad av att behöva vänta lite drygt en timme på att få spela, och var på väg därifrån flera gånger. Till slut fick jag dock sätta mig och vilken cirkus jag landade i. För det första var det 1-2 med $5 bring in, 200 minimum och 1000 max buy in. Detta gjorde att det i princip var ett 500-dollarsbord. Där satt jag med $200 när bordskaptenen hade $3000 framför sig och i princip ingen annan hade under $600. Jaja tänkte ja, hur illa kan det bli, jag kan ju alltid blinda bort några dollar och sen pipa iväg med svansen mellan benen.
$3000-dollarskillen satt och drygade sig om vilka nits alla var en stund och lämnade snart. Han tog med sig två storstackar och vips blev bordet betydligt lugnare. Jag pendlade upp och ner, som mest var jag väl uppe i 360 dollar och jag blev snart varm i kläderna. Såklart var alla jättesnälla mot fisken, men jag var ensam turist, här var det inga glasögonprydda mormödrar inte. Fyra timmar senare tog dock allt slut i en kombo av en bad beat och set up, men ingen gillar att höra bad beat stories så jag ska inte tråka ut er. Jag tackade för mig och lämnade lokalen. Ett inköp back är ingen biggie, så jag ska nog dit igen tror jag. Ska fundera lite. Ska bara slicka såren på lite lowstakes No Limit hos turisterna ett tag först bara.
Ikväll ska jag påbörja att vända tillbaks dygnet till svenska tider, så jag är upp ett tag till. Vem vet, kanske jag har nån historia till på gång om några timmar. Om inte annat blir det Hard Rock Casino imorrn för att kolla Andrew Dice Clay. Mannen bakom de klassiska citaten:
”Clint Eastwood? Yeah, I fucked him!” och
”You’re about ten seconds away from the most embarrassing moment. Of. Your. LIFE!”
..och i vanlig ordning, bilder en masse på Instagram: @katt_i_vegas
