Nu börjar det
Första veckan tillbaka på jobbet, eller egentligen inte. För min yngsta dotter har börjat skolan, och har gått bara några timmar per dag de första dagarna så det första jag fick göra efter semestern var att fråga om jag kunde jobba hemifrån ett par dagar.
Funkade väl ganska bra när det också var första fotbollsträningen och jag var lite ringrostig, så behövde förbereda mig lite mer än vanligt.
På torsdagen var det då allt skulle bli mer som vanligt, Jag skulle jobba, ha ett privat möte på eftermiddagen, sedan var det styrelsemöte, mormor skulle hämta barnen och ge dem mat, för efter styrelsemötet var det dags för första föräldramötet med Signes nya klass.
Vet att min fru tycker det är viktigt att vi känner alla föräldrarna i klassen så att det blir enklare sen när barnen blir äldre och det blir problem ( för det blir det, oavsett storlek), men jag växte upp i ett litet samhälle, och enda gången jag kommer ihåg att mina föräldrar var där var när min mamma var och hjälpte till med julpyssel som vi sedan sålde för att få pengar till klassresan. Inga soppkvällar eller liknande som är så populärt här i storstan. Eller så är det bara en ny tid, precis som när man inte vågar låta barnen röra sig fritt utan följer dem överallt. Inte hade mina föräldrar koll på vad jag gjorde, så länge jag kom hem till middagen. Numera har man järnkoll. För att sammanfatta såg jag inte fram emot föräldramötet, jag har gjort det några gånger nu och nyhetens behag är borta.
Men min yngsta ställde allt på ända genom att få ont i magen. Första mötet fick flyttas, jag drog till skolan och hämtade upp min dotter som, efter att fröken ringt oss, kvicknat till och var ganska ok. Så när min äldsta kom hem åkte jag in till stan igen för att hinna med styrelsemötet, viktigt då ytterligare expansion ligger nära i tiden, och istället för att åka till föräldramötet så fick jag efter styrelsemötet åka hem och handla pizza till ungarna, då min fru sprang Bellmanstafetten. Kände sig lite lagom som Fredde från solsidan när man stannade till med taxin och hämtade upp pizzan, men vad gör man när tiden är begränsad. Vill också påpeka att jag själv inte åt pizza utan tog ett mycket nyttigare alternativ.
Fredagen åkte jag tidigt till jobbet för att hinna jobba en stund innan det var dags för mitt uppskjutna möte, sen tillbaka till kunden. Skippade lunchträningen och tog istället en rödvinslunch med kollegorna, vi hade ändå gjort en lyckad prodsättning i veckan med jobb fram till midnatt, så lite slack får man ha.
På kvällen var det sen första matchen i Sanktan, jag skrek som vanligt högt från avbytarbänken, inte Svennisstil direkt, men Svennis hade å andra sidan sällan spelare i Roma som glömde bort vilken position de har eller att de ens är på plan. Jag påminner ändå bara om att de skall markera, att de ska vrida på huvudet så att de inte missar en motståndare och ger beröm och peppning. Våra motståndares tränare fick däremot både spel på domaren och en av mina spelare, en av våra minsta, men också absolut hårdaste spelare. Motståndarna tror ofta att han är enkel att flytta på, så han får ta i lite extra ibland och då händer det ibland nån olycka. Lite kändisspotting också, då vi spöade laget med Paolo Robertos son i. Vet inte om han hördes, jag har fullt upp med byten och att skrika själv. Vi vann som sagt, inte övertygande men ändå 4-2, två mål av Sander.
Missade sedan kvällensrankingturneringar då jag satt kvar för länge med ett glas rödvin och pratade med in fru vid middagsbordet, men var ändå supertrött och somnade sedan när jag läst godnattsaga för in yngsta.
Tog lite sovmorgon i morse innan jag gick upp, skrev matchreferat som läggs ut på vårt lags hemsida på laget.se, och drig sedan ut på en löptur. Slog rekord sen jag började om med 5 minuter och 15s per kilometer, vilket jag vet är mediokert men för mig ett stort framsteg. Efter min runda drog vi till Flaten och tog ett bad innan det blev lunch på O'Learys i Farsta. Åkte hem med den yngsta medan resten av familjen shoppar nya skor och kläder inför hösten. Skönt att det börjat, det viktiga är inte vart man är på väg utan att man inte tappar farten.
