22 Juli: The Comfortzone
”I wonder if any of the final table November Nine will ever sit in a cash game with top pros?#doubtitverymuch”//Doyle Brunson
För att bli riktigt bra i poker, eller lyckas i livet, så måste man nog ibland våga ta sig ut ur sin comfortzone och våga chansa och våga "gula".
Att våga gå mot strömmen och våga göra precis tvärtemot vad alla säger.
När jag i år var i Vegas fick jag träffa Dregen för första gången. Vi hälsade och pratade litegrann och vi hamnade bla på samma bord i en mindre tävling på Flamingo.
Jag kan ärligt säga att jag visste minimalt om denna "Rocker" innan jag fick träffa honom - jag hade nog enbart kunna peka ut honom på ett foto om någon bad mig, mer visste jag inte om Dregen.
Jag fick ett väldigt trevligt och sympatiskt intryck av honom och han är precis som mig väldigt intresserad av historia och av historiska miljöer, som tex när han hemskt gärna ville se var Stu Unger tillbringade sina sista dagar.
Dregen har verkligen en egen stil; "jag skiter i andra - this is me" men han har självförtroendet för det och det behöver man nog för att våga.
Jag tror att Dregen är fåfäng - fast på sitt sätt och inte mitt, där jag ser till att varje hårstrå ligger rätt och med hårgele ser till att frisyren klarar ett kärnvapen krig.
Men många kanske inte direkt får intrycket av att Dregen ev skulle vara fåfäng, när jag tillssmmans med Dybban och Co vandrade med honom längs Las Vegas Boulevard, där han hade på sig en mörk kavaj, en uringad t-shirt, träningsbyxor av den jugoslaviska modellen och ett par badtofflor.
Innan jag for till Grekland köpte tjejen Dregens självbiografi, som jag nu har börjat läsa.
På många plan är han och jag väldigt lika, men på andra plan inte alls lika.
Vi är bägge lika nyfikna, men han vågar ta nyfikenheten längre än mig.
Han är som sagt väldigt nyfiken, modig och vågar leva livet fullt ut och han verkar inte vara rädd för att gula ekonomiskt eller i livet.
Det är i allafall intrycket jag har fått efter att ha läst halva boken.
Han kör verkligen sitt race och i inledningen av boken så skriver han i stil med att "detta är min bok, mina upplevelser och min sanning, gillar du inte det, eller har en annan uppfattning - då säger jag bara till dig att skriv din egen bok."
När det gäller poker för min del så har jag svårt att ta mig ur "comfortzonen". Jag är helt enkelt för feg, vilket nog är mitt största hinder från att bli riktigt bra i poker.
Tyvärr tror jag att man inte får rädd för att gula för att bli bäst och dom bästa och flesta proffsen inkl Doyle och grabbarna har gulat någongång.
Dock finns det många mer som har gulat och aldrig har kommit tillbaka, men dom skrivs det inte om...
Jag kommer nog aldrig (hoppas jag) spela så hårt att jag når en ekonomisk härdsmälta, det är inte värt att ta risken,
I boken "Ghost at the Table" så var den en väldigt rik bankman från Texas som ville spela riktigt hårt och högt mot dom bästa i Bobbys room.
Han ville spela så hårt och högt så att Doyle, Ivey mfl hamnade utanför sin comfortzon där dom riskerade hela sin ekonomiska existens.
Det är stor skillnad att spela poker i eller ur sin comfortzone. Den enda gången jag har gjort det var under Main event 2008. Jag klarade knappt lyfta markerna i början - ja så nervös var jag i början.
Jag mådde illa...70000kr...
Jag skall inte avslöja allt för mycket, men 2007 (när boken skrevs) så hade bankmannen trissat upp blindsen i Bobbysroom så höga som $100000/$200000 och bankmannen lyckades lyckades verkligen med att ta proffsen ur sin comfortzone.
För bankmannen var det en fis i rymden. Några procent av vad han tjänade på ett år.
När blindsen var som högst lyckades han under en dag vinna 11,7 miljoner dollar mot dom bästa i Doylesroom.
Då mådde dom inte så bra.
En sak som tidigare har slagit mig är varför dom sitter och spelar mot varandra i Bobbys room. Vad är värdet i det?
Att byta pengar med varandra, för det är väl det dom gör, eller vem är fisken av dem?
En annan sak som har slagit mig är att vid dom ca 7-8 tillfällerna som jag har kikat in i Bobbysroom, så har det bara vid ett tillfälle legat pengar på bordet och varit ett aktivt game.
(Tittar ni på bilden som jag lade in från Bobbysroom i förra inlägget - ni ser mer av bordet på poker.se och i min blogg där - så ser ni att det inte ligger några pengar på bordet vid detta tillfälle heller.)
När jag läste i boken Ghost at the Table så var det "Valarna" eller "the producers" som man kallade dem för - som man levde av.
Dvs rika rikingar med för mycket pengar för sitt eget bästa, som säkert ville kunna skryta med att man hade lirat poker med dem bästa och inte brydde sig om man torskade någon miljon...i dollar.
Så är det därför dom många gånger sitter där och väntar...dom väntar på att en "val" kommer in och sätter sig ned med minimum $100000 - så att man kan tömma personen på dennes pengar?
Mike Sexton berättar i boken om när han för första gången spelade på Bobbysroom, så växlade han in just $100000.
Han förlorade snabbt decpengarna och Ivey som var med i spelet , lånade honom $200000 och sade "Here, come on".
Mike torskade dom nästan lika fort, fick låna ytterligare $100000, som han torskade.
Han låg nu $400000 back.
Han lånade igen $100000 och då vände det och han hamnade sedan plus $60000 den kvällen. Så fort kan det gå.
Men det gäller att ha en bankrulle och vara så modig (galen) för att lyckas med det.
Detta blogginlägg började med en tweet som Doyle hade skrivit.
Han skrev det efter att finalbordet i Main blev klart i år.
Han vill säkerligen att killarna påfinalbordet grips av hybris och gör ett besök i Bobbysroom, därav hans "sura" tweet och antyder att dom är några fegisar, för att ev hetsa dem till ett besök,
Är det ont om valar månne?
Men var inte en "Donkey", tänk efter före. Dessa "Donkeys" matade vi med gurkor, när vi på scootern var på vägen till stranden.
Detta blev dagens strand.
