15 december: Flykten från Nordkorea, del 5
Ni som missade delen innan denna del - kan läsa den här:
http://vegas2008.blogg.se/2012/october/14-oktober-flykten-ifran-nordkorea-del-4.html
Ni som inte har läst om denna resa - kan börja gör det här:
http://vegas2008.blogg.se/2012/may/utkast-maj-3-2012.html
Jag hade under vår resa sett hur varje stad var avskilt ifrån varandra - genom tungt beväpnade posteringar mellan städerna - som kontrollerade alla som skulle in i eller ut ifrån någon stad. Jag antog att det var för att kunna begränsa eventuella informationsläckor mellan städerna - samt kunna ha bättre kontroll på sina invånare. Som nordkorean var man tvungen att ansöka om tillstånd för att lämna sin stad.
Landets regim propagerade dagligen om hur överlägsen landet var - jämnfört med resten av världens länder. Varje gång som vi åt frukost eller någon annan måltid, fanns alltid en tv i bakgrunden som visade glada millitärer och en dansande befolkning ackompanjerat med passande musik. Samma musik som dånade utifrån olika högtalare som fanns runtom i städerna samt i dom nordkoreanska hemmen.
När vi närmade oss den Nordkorenska gränsen mot Kina - så tyckte jag att den staden såg lite annorlunda ut. Något mordernare än övriga förortsstäder till Pyongyang samt ännu hårdare bevakad. Det fanns en flod - med en bro - som blev en naturlig gräns mellan Nordkorea och Kina, som vårt tåg sedan skulle åka över, efter en noggrann kontroll vid den nordkorenska gränsen.
Landets regim kan säkerligen övertyga sin befolkning att Nordkorea är överlägset allt annat - då dom inte har något att jämnföra med. Men för den Nordkoreanska befolkningen som bodde i staden som låg intill floden och vid gränsen mellan Nordkorea och Kina - kunde man inte dölja sanningen för...eller?
Den Nordkoranska sidan vid gränsfloden.
Den kinesiska sidan vid gränsfloden
Även om husen i denna Nordkoreanska gränsstad var något bättre än övriga nordkoreanska (undantaget Pyongyang), så var dom långt ifrån den standard som husen - eller dom gigantiska och majestätiska kinesiska skyskraporna - som såg förgyllda ut i solljuset - som fanns på andra sidan av floden. Detta kunde väll inte regimen dölja för befolkningen i denna stad och jag undrar ifall någon här gick på "lögnen"? Här var det nog verkligen noga från regimens sida att ingen från denna stad kom härifrån, så att dom kunde berätta vad som fanns på andra sidan floden
Det som dock slog mig var att invånarna här, inte såg ut som den "vanlige" nordkoreanen. Kunde det vara så att det inte var vanliga Nordkoreaner som jobbade här? Kunde det vara så att det egentligen var "Kineser" som jobbade vid denna gränspostering, eller bodde i denna stad. För dom vakter som äntrade tåget så inte nordkoreanska ut, eller var det bara min livliga fantasi som spelade mig ett spratt.
Här tas den nästsista bilden i Nordkorea. Tre stycken nordkoreanska vakter.
Flykten från Nordkorea, del 5
Jag förstod inte varför vakten frågade om det fanns någon från Norge i vår kupé. Kan det vara så att Nordkorea hade en särskild "tagg" till personer ifrån Norge då dom ansåg dem sympatisera och hjälpte USA under koreakriget - medans vi svenskar var neutrala, till den nordkoreanska regimens belåtenhet. Jag såg att Sveriges närvaro var relativ stor i landet - dels genom alla gamla Volvobilar från 1974 som rullade i landet och att Sverige var det första västländet som uppförde en ambassad här. Detta var ett stort pluss som svensk.
Volvobilarna
Men nu frågade vakten alltså efter om det fanns norrmän i vår kupé. Kunde det vara så att seniorguide hade skvallrat om någon ting. Seniorguide och den unga guiden Sun hade vi dock lämnat gråtandes vid tågstationen i Pyongyang, men dom hade helt säkert avlämnad en rapport om våran grupp. Linda hade verkligen följt guidernas anvisningar och det var ju jag som var den som tänjde på gränserna.
Linda sträckte upp sin hand och sade att hon var ifrån Norge. Den kvinnliga vakten gick förbi mig - som stod i utanför vår kupé med fel minneskort gömt i kalsongerna. Vakten frågade Linda vilka väskor som var hennes och hon pekade på en väska som låg på en överslaf i kupén. Den kvinnliga vakten sökte igenom Lindas väska mycket noggrannt och letade efter ev lönnfack.
Den kvinnliga vakten hittade inget av intresse utan satte sig ned på sängen och bad Linda göra detsamma - på sängen framför henne. Hon frågade ifall Linda hade någon ytterliggare väska och Linda visade henne sin axelväska. Den kvinnliga gränsvakten ryckte tag i väskan och började även gräva i denna. I axelväskan hittade hon vår digitalkamera och hon bad Linda att sätta igång kameran.
Jag svettades som en hund - där jag stod i korridoren utanför vår kupé och bevittnade det hela. Dels var jag orolig över alla bilder som fanns i kameran. Jag trodde förvisso inte att jag eller Linda skulle hamna i något arbetsläger för dom "felaktiga" kort som jag hade tagit - men att få dem raderade hade gett mig en stor sorg. Men jag var mest orolig för Linda och hur hon kände sig just nu. Skulle hon få skulden för dessa bilder och få en utskällning "deluxe" eller liknande pga av mig?
När Linda hade fått igång kameran och visat den kvinnliga gränsvakten hur den fungerade - så att hon kunde se de bilder som fanns på kameran - så tog jag ett steg in i kupén för att säga att det var min kamera. Men innan jag han säga något, så väste den kvinnliga nordkorenska vakten "out" till mig och jag tog ett steg tillbaka och jag märkte att mina nordkoreanska grannar i kupén brevid - hade fattat intresse för den uppkommna situationen.
När den kvinnliga gränsvakten - som inte helt verkade förstå sig på tekniken på vår kamera - skulle bläddra i kameran, för att se våra bilder, så trycker hon så att hon börjar gå baklänges på minneskortet. Hon trycker hårt engång och får då upp en bild från Irland och "Newgrange."
Newgrange är en gammal fornlämning från Irland som byggdes 3200 år före Kristus. Den nordkoreanska gränsvakten tittade en ganska lång stund på denna bild - och verkade undra "var i helvete finns detta någonstans i nordkorea." Så mycket växtlighet fanns ju inte någonstans i landet.
Till min lycka, så fortsätter hon att bläddra bakåt i kameran och efter den 35:e bilden ifrån platser och ett land (Irland) som hon nog aldrig tidigare har sett, (Jag hade bara bilder ifrån Irland och Nordkorea i denna kamera) så "gav hon upp" och räckte tillbaka kameran till Linda. Hon verkade något besviken över att inte ha hitta någat av värde.
När jag står i korridoren och ler inombords, så möter hennes hårda blick min och hon frågar:
"Is it any other pictures taken from Democratic People's Republic of Korea?"
Det knyter sig återigen i min mage, för att jag inser nu att hon inte är dummare än så att hon skulle tro att vi inte har tagit några bilder överhuvudtaget ifrån landet. Hon verkar även förstå att Linda och jag är ett par.
Jag har nu ett otroligt jobbigt beslut att ta. Antigen visar jag henne bilderna från Nordkorea som finns i Lindas kamera och får dom raderade, eller så måste jag fiska upp minnerskortet ifrån kalsongerna. Bilderna i minneskortet i kalsongerna är visserligen relativt oskyldiga - men vilket eventuell straff skulle jag få om hon förstår att jag försökte gömma minneskortet för henne...
Jag hade tagit ett beslut - bilderna ifrån resan måste räddas till varje pris...
