25 Augusti: Flykten från Nordkorea, del 2
Det var inte i någon överdriven hastighet som vi färdades i. Jag tror inte att tåget kom över 60km i timmen. Men det var väldigt rofyllt att ligga på tågbritsen i vår kupé och titta ut genom fönstret på det karga landskapet och höra tåghjulens rytmiska dunkande i rälsskarvarna.
Jag och farsan hade fått kupén för oss själva då våra "kupé kompisar" hade lämnat oss för att äta något i restaurangvagnen.
Den mycket trevlige Jesper, fågelskådaren - med handen för munnen. Han såg 2 fåglar på hela Nordkorea resan tror jag.
Utanför tågfönstret fortsatte livet som vanligt. Ibland så såg vi horder av människor som grävde efter någonting i marken, ibland satt en stackars människa helt själv med en liten spade i näven. Många som var på fälten hade överraskande väldigt fina kläder på sig. Dom kunde böka i jorden med Kavaj.
Ensam man på ett fält, klicka på minatyrbilden för att förstora:
(Och titta noga på dom förstorade bilderna. För människorna finns där, men dom är svåra att se då deras beiga kläder går i ett med det karga landskapet - klicka på bilden för att komma tillbaka till bloggen.)
Tågets rofyllda och rytmiska dunkade fick mig att tänka tillbaka några dagar. Trots all galskap så saknade jag landet redan...eller snarare människorna som jag så gärna ville hjälpa.
Jag minns vid ett tillfälle då jag och en ung kille gick till en privat-stånd - som stod lite "här och var." Det var ett försök från den Nordkoreanska regimen att införa en"privat marknad". Man sålde tidningar, glass, godis och även hamburgare. Det ståndet hade ingen text eller dyl - bara en bild på en hamburgare.
Tyvärr är bilden lite suddig, då jag tog bilden inne i bussen. Men här står människorna och köar, till något. Vi utlänningar fick absolut inte handla där. Dels skulle handlarna bli sura och man kunde bara betala med nordkoreanska WON - vilket vi inte fick ens röra vid - allt enligt våra guider.
Jag och den yngre killen ville testa och se ifall "affärsinnehavrna" verkligen skulle bli sura på oss, ifall vi försökte handla i deras stånd. När gruppen traskade iväg till bussen, så gick vi medvetet långsammare än alla andra, för att blir sist i gruppen. Den unga guiden Sun ropade att vi skulle öka takten.
Vi passerade ett stånd som sålde glass. Fast det såg ut som dom gav bort glassrna till barnen. Det var trots allt 100 års dagen av Kim Il Sungs födelse. Jag och den yngre killen tog chansen och gick raskt fram till er stånd. Den yngre killen räckte över 2 och pekade på glassen.
Den yngre guiden Sun hade då precis upptäckt vad vi höll på med och kom rusandes. Men glasståndsinnehavarna blev inte alls sura, tvärtom, dom sken upp och log och gav den yngre kille 3 glassar. Människorna i kön tyckte också det var skoj och skrattade och log.
Den unga guiden Sun hade precis hunnit fram till oss och undrade "vad vi höll på med." Vi svarade kort och oskyldigt att vi var sugna på glass. Sun tittade bara surt. "Kom nu", sade hon barskt. "All får ju vänta på er nu."
När vi med våra glassar i handen hade hunnit gå 20 meter, ropade glassståndsinnehavarna efter oss. "Kanske ville dom sälja mer glass till oss, dom fick ju rätt bra betalt av oss", tänkte jag. Vi gick tillbaka till glassståndet och den unga guiden Sun var rejält irriterad och bad oss att följa med henne. Men det struntade vi i utan gick till mannen som vinkade till oss. Han höll upp 3 glassar till och jag fiskade fram 2 ur min ficka.
Men glasståndsinnehavaren skakade bara på huvudet och log. Han menade att våra 2 som vi köpte dom första 3 glassarna med, även räckte till dessa 3 glassar som han nu ville ge oss. Vi hade betalt för mycket enl honom och då han inte hade någon växel fick vi 3 glassar till.
Då blev jag riktig rörd. Dom har ett helvete, men ändå en kollosall stolthet. Man ville inte "lura" oss - utan "rätt skulle vara rätt." Regimen har uppenbarligen inte lyckas förstöra dem helt. Vi gav bort glassarna till tre flickor som blev jätteglada, medans Sun blev ännu mer irriterad.
Jag fick en glass av den yngre kille. Jag var nyfiken på hur en glass från Nordkorea egentligen smakade. Det smakade gottr, även om den hade en märklig konsistens. Det var iallfall ingen gräddglass, utan smakade ganska så "syntetisk".
Jag började känna mig lite hungrig och nervös. Det var nu endast 2 timmar kvar till den beryktade Nordkoreanska gränsen. Så jag och farsan drog till restaurangvagnen för att äta lunchm, samt lugna nerverna med en öl...
Maten smakade helt ok - ölen var Heinekken. Dock föredrog jag det koreanska ölet.
Den unga guiden Sun som höll koll på gruppen, så att ingen vandrade iväg och för nära några av hennes landsmän.
To be cont...
