6 Juni: Drömmarnas stad, del 18
14 April: Dagen före Kim IL Sungs 100 års jubileum.
Vi fortsätter med att besöka Krigsmuseet eller som det lättsamt heter "The Victoriuos Fatherland Liberation War museum." Här får vi oss en ordentlig "undervisnng" om hur det egentligen gick till under Korea kriget. Det var knappast någon överraskning att USA utpekades som den stora förloraren.
Här var våran guide på museet som visade oss runt i oilka salar fyllda med stridsvagnar, kanoner, kraschade flygplan, vapen samt inte minst väggar fyllda med kartor som visade på Nordkoreas strategiska och lyckosamma militära rörelser under kriget. I bakgrunden på denna bild ser ni en typisk Nordkoreansk målning där den evige presidenten - som Kim IL Sung kallas för, grundaren och fadern för landet - visar vägen farmåt.
Om ni klickar på den lilla bilden så ser ni målningen bättre - samt att hon har den senaste utgåvan av den PIN som alla Nordkoreaner bär. En bild på både Sung samt IL. Alla fick dock inte bära just denna PIN, utan bara vissa utvalda. Ifall jag skulle vilja bära en sådan PIN, så måste jag ansöka om om det.
I nästan ständig givakt och med militäriskt disciplin, visade hon oss dom olika salarna.
På museet hade man tom gjort i ordning en 360 graders roternade sal där man kunde följa krigets olika faser och utveckling till dess att man fångar den högst rankade amerikanska befälhavaren under krigets slutskede. Det var svårt att se vad som var målning och var som var "riktigt."
Tex är denna pansarvagn riktig, likaså stolpen i mitten, medans väggen är målad.
Klicka på bilden!!
Väldigt snyggt måste jag erkänna.
Klicka!!
Det roterande rummet. Man satt på sofforna och kunde följa Nordkoreas triumf. Som vanligt fick vi veta alla "data" om just detta rum. Dvs hur lång själva väggmålningen var - 100 meter. Hur hög målnigen var - 15 meter. (Vilket jag tvivlar på) 25 meter från sofforna till själva väggen.
En av deltagarna i gruppen irriterade sig på deras ständiga information om vikt, längd höjd, bredd mm, så han frågade guiden ifall hon visste hur många liter färg man hade använt för att göra denna målning. Guiden svarade att det visste hon inte.
"But i know", svarade personen ur vår grupp. "They used exact 540 liters." Guiden tittade med stora ögonen och frågade om det verkligen var sant och inte ett påhitt. (Vilket är helt sensationellt i sig att säga - dvs att misstro en gäst i landet.) Mannen i gruppen stod på sig och sade att det var sant. Efter guidningen gick guiden fram till mannen och tog fram ett notisblock och antecknade det mannen sade.
Normalt tycker jag få saker är pinsamt - men jag gick min väg när han började babbla om en massa andra data. Så om ni någongång besöker ""The Victoriuos Fatherland Liberation War museum" och om guiden säger att målningen innehåller 540 liter färg - ja då vet ni var det kommer ifrån.
Efter besöket på Krigsmuseet, så var det dags att få besöka den mytomspunna tunnelbanan. Det har florerart massor av rykten såsom att det egentligen bara finns 2 stationer som är i bruk och som fungerar - även om det enligt uppgift finns ganska många stationer samt 2 separata linjer därtill. Detta lär vi dock inte få svar på då man som turist endast får åka ett kort stycke som man har valt att visa upp.
Men jag fick höra av en kompis häromdagen om en SVT reporter som har varit i Nordkorea och åkt hela tunnelbane systemet och att det repotaget skall sändas på TV. Vi får se om det är "sanning eller bullshit."
En tunnelbanenedgång. Tunnelbanan lär vara den djupaste i världen då den ligger 100 meter under jord. Den skall också fungera som bunker och skydd vid ett eventuell kärnvapen attack från USA.
Dom 2 stationerna vi besöker är ordentligt utsmyckade och iordning. När jag kommer ner på perrongen efter att ha åkte en bra stund i en rulltrappa - som tydligen skall vara levererad av Sverige - så är vi nästan helt ensamma. En tunnelbanvagn på vänster sida kommer inkörandes och har inga passagerare i vagnen.
Klicka på bilden!
När vi står på själva plattformen kommer helt plötsligt en hel hord millitärer nedspringandes och ställer sig framför mig. Då kommer ett ytterliggare tåg in och en del männsikor kliver av och militären kliver in. Guiderna vinkar in vår grupp i en vagn. När man var i Nordkorea så trodde jag att jag var ständigt utsatt för skådespeleri och man trodde allt man såg var konspirationer.
Givetvis misstänkte jag att även detta moment - precis som på sjukhuset - var i scensatt av regimen. Varför skulle en totalt tom perrong helt plötsligt bli nedsprungen av millitär. Varför kom det en vagn in på perrongen utan passagerare. Självklart kunde allt detta vara en produkt av min livliga fantasi.
Jag drog snabbt fram min kamera diskret för att ta några snabba foton på militären - vilket var förbjudet -
för fånga det bisarra ögonblicket. Därför blev bilderna tyvärr väldigt suddiga.
Ytterliggare en klassisk målning på den "evige presidenten"
Givetvis hade varje vagn en bild på far och son.
Här har vi kommit till vår ändhållplats. Själv bar jag den Nordkoreanska flaggan på min jacka hela resan. Som västerlänning fick man inte bära en PIN med ledarna - ifall man inte hade ansökt om det. Men en ur gruppen hittade på gatan en PIN på Kim Jung IL. Han blev självklart helt lyrisk och visade den för mig i smyg. Jag sade att han skulle få 5000 ifall han bar den - men han antog inte vadet. Man kan bara undra hur folk hade reagerat ifall han hade haft de på dig.
Efter tunnelbane besöket besökte vi en "bookstore" - där jag bla köpte filmen "Flower girl". Vi hade på bussen till "bookstore" fått veta att vi för kvällen skulle få bo på det "fina" hotellet i Pyongyang och att det fanns rum till alla. Vi applåderade åt den goda nyheten.
Dock fick resan en ordentligt bakslag när vi fick veta att en av huvudprogram punkten för denna resa - som var speciellt för detta 100 - års jubileum - "Mass Dances" var indragen för vår grupp. Varför fick vi inte veta. "Kunde det vara för farsans dans på torget", tänkte jag konspiratoriskt. Men många i gruppen blev riktig jävla sura och gick till hårt verbalt angrepp till både vår guide Robert som var representant för Korea Konsult - men som inte hade något mandat att kunna påverka speciellt mycket - och Senior Guide och guiden Sun.
Vi krävde att våra Nordkoreanska guider skulle se till att lösa detta och dom skulle undersöka saken. Vi alla var väldigt trötta och farsan hade heller inte fått duschat på 3 dagar - så tålamodet var inte på topp.
Vi kom sent fram till vårt hotell - efter att ha ätit på en restaurang. Vid incheckningen på hotellet fick vi besked om att det inte fanns rum till alla iallafall. En av deltagarna som hade speciellt bokat ett enkelrum för denna resa, blev väldigt sur och uppgiven. Han hade dagen innan fått delat rum med den hysteriskt snarkande guiden Robert, vilket hade förstört hans sömn.
"Jag vägrar sova med Robert igen - jag vägrar", utbrast mannen. Jag har inte fått sovit på 2 dagar. Det var givetvis ingen kul situation för guiden Robert, som inte heller ville dela rum med en av resenärerna. Det var givetvis inte Roberts fel men han mådde nog inte så bra över den maktlösa situationen.
"Jag kan sova på toaletten", sade guiden Robert till den trötta mannen. Jag försökte få honom på bättre humör genom att säga att jag skulle bjuda på en fylla i baren, så att han inte skulle vakna ens till en jordbävning. Dock lyckades man skaka fram ett singelrum - så det fick bli lottdragning.
Dock ville tjejerna - som var 3 singlar - att dom skulle få ett dubbelrum som dom kunde dela och att man skulle lotta om singelrummet. Det var inte så kul för en ensam tjej att få sova med en främmande man. Dock ville bla inte den trötta mannen det utan krävde en lottning för alla som på förhand hade bokat singelrum.
Så fick det bli och vinnaren av lottdragningen blev farsan - som gentlemannamässigt gav bort platsen till singeltjejerna, så att dom fick lotta om den. Kvällen slutade på hotellets roterande bar - 45 våningar upp.
Nästa dag var den stora dagen - 100 års firandet av Kim IL Sungs födelsedag
