10 Maj: Drömmarnas land, del 7
2012.04.14 klockan 19:25 Pyongyang - Nordkorea
Wonderbaum kände sig som om han var på safari, där han fick bevittna alla farliga djuren på ett tryggt avstånd, inne i sin bepansrade glasbur. Han törstade så efter att få lämna sin glasbur, för att få gå bland dom farliga djuren och samtidigt klappa dem - även om det skulle resultera i hans död. Det kändes som en evighet som han sist fick röra sig fritt - fastän det bara var några timmar sedan. Men 1 timma kändes som en hel dag i detta land.
Han hatade när han blev dragen i kopplet - likt en hund - så fort som han ville gå ett par meter själv. När han lyckades vara hela 20 meter ifrån gruppen, så kändes det som rena paradiset. Han testade hela tiden gränserna för hur långt bort han kunde gå innan dom drog i kopplet. Det pirrade oerhört mycket i kroppen för varje extra steg ifrån gruppen och giuderna man lyckades ta. Det låter märkligt - men det var en väldigt speciell känsla.
Nu hade han sin stora chans. Inga guider i sikte. Alla var inne i en souvenirbutik och Wonderbaum var helt ensam utanför och det hade börjat skymma. Wonderbaum stog vid "safezone" - dvs vid bussen som var parkerad utanför souvenirbutiken. Han visste att han kunde gå ca 5 - 10 meter ifrån bussen, utan att han skulle få en utskällning.
75 meter ifrån bussen hade Wonderbaum sett en lokal Nordkoreansk affär. Det såg ut som en köttaffär. Men det kunde vara vad som helst. Men dörren stod på glänt och det var människor där inne. Riktiga Nordkoreaner. Han var oerhört nyfiken på hur mataffären såg ut inifrån. Det var därför som han hade valt att stanna ute och inte följa med gruppen och guiderna in i souvenirbutiken. Han hoppades på guiderna eller chauffören inte skulle märka något. Fast chauffören som Wonderbaum ibland gav något ciggarettpaket till - då och då - brukade vända ryggen till, när Wonderbaum testade gränserna. Men nu var även han inne i butiken.
Det var knappt några människor på gatan. Bara ett äldre par som stog inne i en gränd och småpratade med varandra. Men dom verkade inte bry sig om Wonderbaum. Lite längre bort ser Wonderbaum några arbetande personer, som håller på att lasta upp ölbackar på en lastbil. Utanför en port ser Wonderbaum en pojke som sitter och leker med en pinne. Men det var allt.
Wonderbaum går ett par steg ifrån bussen och riktning mot mataffären. Han stannar till. Går något steg tillbaka och låtsas som han inte har några planer på att lämna "safe-zone". Han går ytterliggare några steg ifrån bussen. Stannar till, tittar sig om.
- Tittar damen som står i gränden på mig?, tänker Wonderbaum. Har hon sett att jag har sett henne?
Wonderbaum står stilla. Wonderbaum blundar och knyter näven. Han vänder ryggen mot damen i gränden och går ett par steg till...mot affären...Wonderbaum är nu utanför "safezon". Någon ropar...men Wonderbaum sluter ögonen och låstas som om han inte hört något och fortsätter mot mataffären.
- Nu eller aldrig....
2012.04.13 klockan 10.59: Nordkorea, buss mot DMZ
Mellan varje by som vi passerar ser vi vaktposteringar, där man har spärrat av vägen med en bom. Jag hade läst att varje nordkorean som vi lämna sin stad - eller huvudtaget resa i landet - måste ansöka om det. Dessa vaktposteringar är som slags "brandväggar" - där man försöker hindra informations läckor. Skulle en "felaktigt" eller "farlig" information - som skulle kunna skada landet - komma ut i en stad, så skulle man lättare kunna se till att informationen inte spreds vidare till nästa stad.
När vi passerar dom små byarna, så försöker jag titta in i betonghusen, för att se om det stämmer att varje hem har en tavla på Kim Il Sung, samt Kim Jung Il på väggen. Enligt de böcker som jag har läst, så finns det patruller som gör hembesök, för att se till att man har bilderna upp på väggen - brevid varandra - samt att dom är nyputsade. Till dessa tavlor som regimen ger till folket ingår det en putsduk.
När jag ser in i husen, så ser jag att det inte är någon myt. VARJE hem har tavlorna uppe, samt nu även en tavla på Kim Il Un - den nya ledaren. Dock sitter inte bilden på Un brevid dom andra "Kimmarna" - utan ca 20cm från dom. Vilket jag tyckte var lite märkligt. Så var det nästan i varje hus. Det som ytterliggare var lite märkligt, var att guiderna inte gärna vill prata om honom, när man ställde några frågor kring honom. (Vi märkte även under resans gång att andra personer - som vi kom i kontakt med - inte gärna ville säga så mycket om Un.) Det verkade som om man fortfarande levde på minnet av dom döda "Kimmarna".
Inne i varje Nordkoreanskt hem, finns det även en högtalare som spottar ut propaganda ifrån morgon till kväll. Dessa högtalare kan man inte stänga av, utan endast skruva ned musiken på.
Åkermarken är så mager, så att man odlar precis överallt. Man odlar helt fram till dörren ute i dom små byarna, kunde jag konstatera - innan vi äntligen kom fram till DMZ. Resans första programpunkt stod äntligen framför dörren. En riktig höjdare.
Åkermark ända fram till huset.
Vaktar dessa vakter gräset månne - från att bli uppäten?
Klicka på bilderna!
