8 Maj: Drömmarnas stad, del 5
2012.04.13 klockan 07:25 Pyongyang - Nordkorea
Landet som har full kontroll på allt och alla hade redan första dagen tappat bort 3 resenärer. Detta var den unga guidens Suns första turistgrupp och det hade börjat allt annat än bra för henne. Sun sprang fram och tillbaka mellan Senior Guide och hotellreceptionen såg stressad och olycklig ut. Guiderna säger att vi skall sätta oss i bussen, medans dom försökter reda ut var dom bortappade resenärerna är.
Efter ytterliggare 15 minuter så ser jag äntligen farsan komma rullandes med sin väska och rufsig i håret, samt han såg helt nyvaken ut.
- Var har du varit, alla väntar ju på dig?, sade jag till farsan.
- Vadå?!, svarade han irriterad. Det var ingen som väckte mig. Dom ringde mitt rum bara för 5 minuter sedan och sade: - You are late - 5 minutes in the reception, please.
Det hade varit kaos med rummen när vi checkade in under natten. Farsan hade dock haft tur och fått ett enkelt rum och fått sovit själv, men hade hamnat i ett rökrum. Guiderna hade uppenbarligen förväxlat farsan rumsnummer - därav inte blivit väckt.
- Inte har jag fått duschat heller - jag har nu inte fått duschat på två dygn, ojade sig farsan vidare, när vi satt i bussen. Vilket jävla uppvaknande, tyckte farsan. Men fortfarande fattades två stycken ut av vårt sällskap och Sun började få panik. Senior guide påpekade för Sun att detta aldrig hade hänt honom på 30 år. Hon blev inte direkt lugnare utav dom orden.
En något trött och ofräsch farsa i Pyongyang.
Klockan började närma sig 8 och fortfarande var 2 försvunna ur gruppen. En viss irritation började infinna sig hos dom andra i gruppen. Någon frågade guiderna ifall vi inte kunde få åka iväg sålänge, för att äta vår frukost, medans dom sökte efter dom försvunna deltagarna.
Beskedet dom då fick var att alla åker tillsammans och vi skulle inte åka 1 meter förrän dom var återfunna. Vi började skoja att vi redan hade dom första avhopparna till Nordkorea. Jag orkade inte sitta kvar i bussen, utan jag tog kameran för att fotografera omgivningen istället.
I vänta på dom 2 borttappade - utanför hotellet
I floden som ringlade runt hotellet, låg det två båtar som tog upp sand ur vattnet.
Vid c:a 8.30 fick guiderna äntligen svaret på var dom två andra var - till Suns stora lättnad. Dom hade på morgonen hamnat i en helt annan buss och åkt iväg med en helt annan grupp. Giuderna i den bussen hade missat den första inräkningen, men vid den andra inräkningen hade dom kommit underfund med att dom var två för mycket i sin grupp. Ytterst pinsamt för dessa guider.
Vi hoppade in i bussen för att hämta dom som hade hamnat i fel buss. Vi åkte i full fart igenom Pyongyangs gator och genom bussfönstret bevittnade jag den nordkoreanska morgonrusningen. Väldigt få bilar - men mer än jag på förhand hade trott på gatorna.
Överallt gick det människor. Mitt i gatan, på järnvägspår, i diken mm. Med tomma blickar stirrandes rätt fram vandrade man fram på gatorna som små zombies - ingen verkade prata med någon och ingen tog någon notis om oss. Jag hade läst på förhand att Nordkorenerna var "drillade" att inte söka någon ögonkontakt med turisterna eller utlänningar. De verkade stämma.
Jag förstod inte varför man hade dessa breda stora gator, trots att man knappt hade någon blitraffik. Men svaret på det skulle jag få inom några dagar.
Vi passerade in full spårbuss - men ingen tittade på oss. Det var som vi inte fanns.
Överallt var det bilder på antingen grundaren Kim il Sung eller hans son som som nyligen hade dött - Kim Jung Il. Dom var som Gud och Jesus.
Helt plöstlig ser vi i bussen hur en kvinna som går på vägen blir påkörd - i fullkraft - av en vanlig buss framför våran buss. Kvinnan slungas till sidan av vägen och på vägen ligger det fullt med peruker utspritt på vägen, som kvinnan hade burit på.
Bussen som körde på kvinnan körde obehindrat vidare som inget hade hänt - medans vi i vår buss skrek som dårar att vi måste stanna för att hjälpa den svårt skadade kvinnan, som låg utslagen vid vägkanten. Men vår buss kör bara vidare. Vi fortsatte att skrika om att stanna bussen.
- We are late, fick vi som svar - av en helt iskall Senior guide.
I det ögonblicket förstår jag att inget kommer stoppa våra guider från att följa deras plan och uppdrag för oss. Jag förstår då i det ögonblicket att det kommer bli mycket svårt att överhuvudtaget kunna komma kontakt med några "riktiga" nordkoreaner...men då kände dom inte Wonderbaum. Han skulle visa dom jävlarna...
Klicka på bilderna för att se deras verkliga storlek!
