6 Maj: Drömmarnas land, del 3
2012.04.12, klockan 21.32: Pyongyang - Nordkorea
- Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig, tänkte Wonderbaum när han tog det sista steget från flygplanstrappan och satte bägge fötterna på Nordkoreansk mark - något som ungefär 75 svenskar gör varje år. Det var en speciell känsla att stå där i stråkastarljuset och se den Nordkoreanska flaggan.
Wonderbaum gick några steg och vände sig sedan om mot det Nordkoreanska planet. Han tog upp sin kamera - precis som dom övriga resenärerna - och fotograferade säkerligen med samma iver som dom första astronauterna gjorde, när Apollo hade landat på månen.
När Wonderbaum sakta gick emot flygplatsbyggnaden så tänkte han för sig själv: - Myt nummer ett är iallafall spräckt. Man spelade inte den nordkoreanska nationalsången i flygplanets högtalare, när planet passerade nordkoreansk territorium i luften. - Undrar hur många myter som kommer att spräckas på denna resa, tänkte Wonderbaum vidare.
Inne i flygplatsbyggnaden - som såg ut som en hangar - stod det flera soldater - men utan vapen. Dom log och nickade vänligt mot alla resenärer som kom in i byggnaden. En kvinna tog fram sin kamera och fotograferade, men då gick en soldat fram till henne och sade vänligt men bestämt att det var förbjudet att ta foton innen i flygplansbyggnaden. Han bad henne att radera bilden och kontrollerade kvinnan att hon gjorde det.
Soldaterna gav ett väldigt fromt och trevligt intryck. Jag hade på förhand föreställt mig mer barska vakter - modell "American homeland security", fast 10 gånger barskare. Flera soldater hade mobiltelefoner som dom stod och pratade med.
I bakgrunden strömmade det dramatisk musik ut ur högtalarna och på olika plasma-tv skärmar visades det propagnda film. Män med vapen, kvinnor med vapen och barn som stod och jublade åt männen och kvinnorna.
Vår guide Robert samlade upp alla mobiltelefoner och lade dem i en påse, som sedan förseglades med övrig GPS utrustning. Man fick sedan tillbaka telefonen i Kina. Jag hade dock lämnat kvar både min mobil och I-Pad kvar på hotellet i Peking - tillsammans med en större väska med kläder. Jag ville resa lätt och hade därför bara en liten väska med mig, för att dels underlätta säkerhetsgenomgången som alla resenärer var tvugna att genomgå i Nordkoreas flygplats. (Som förmodligen var en militärbas.)
Väskor röntgades och gicks igenom. Man blev visiterad och man kontrollerade att varudeklarationen var rätt ifylld, Man var tvungen att bla uppge hur mycket pengar man hade med sig. Ifall man hade böcker eller littratur med sig och vad dom handlade om.
Väl igenom säkerhetsgenomgången - utan problem - blev vi tilldelad våra guider. Det var en del andra grupper och jag tillhörde grupp 3. En unga mörkhårig flicka stod tillsammans med en äldre män och höll upp en skylt som det stod "3" och vi gick till dem. Dom sade att vår buss som skulle ta oss till huvudstaden stod utanför och det var bara att gå ut och sätta sig i bussen.
Väl inne i bussen kontrollerade Robert att alla var med - 23 st sammanlagt - och den unga guiden kontrollräknade att det stämde. När det väl stämde så hälsade den unga koreanskan hos välkomnna till "Democratic People's Republic of Korea", samt presenterade sig som Sun. Hon sade att detta var hennes första grupp någonsin och med sig hade hon en man som hade jobbat i hela 30 år som guide. Han kommer att kallas för "Senior guide" i denna berättelse.
Robert tog sedan microfonen och frågade ifall det var ok om en filmare ifrån England hängde på och documenterade våran resa. Senior guide harklade sig då och viskade något till Robert. Lite förlägen sade Robert då att filmmannen inte var ifrån England - utan givetvis ifrån Nordkorea. Bara det bästa är gott nog.
Framme i bussen ser jag en fast monterad kamera som filmar oss i bussen. Jag hade läst att ifall man åker i en större grupp så följer alltid en filmare med. Förmodligen för att kunna documentera vad vi gör. Men man kan även efter resan köpa DVD skivan för ?40.
Sun går igenom "reglerna" för denna resa. Hon säger att vi hela tiden skall hålla oss i en grupp och inte på egen hand gå iväg - då det är en stor stad som man lätt kan gå vilse i och att det är lätt att bli påkörd, samt att millitären skulle "skydda oss", ifall vi gick ensamma utan guide. (The millitary will protect you) Det lät väldigt bra att dom ville "skydda oss", men jag antog att det var en finare benämning för att dom kommer skjuta dig, ifall du får för dig att göra små "utflykter".
Sun gick också igenom vad man fick och inte fick fotografera. Det var en hel del, men jag och övriga resenärer "glömde" bort det genast.
Då vårt plan var försenad, så missade vi två punkter i programmet - men man lovade att hinna med dem under resans gång. Nu skulle vi till en restaurang för att äta - jag var inte så hungrig och klockan var ganska mycket, runt 22.
När bussen efter ca 30 minuter rullar in i Pyongyang, så är jag samt övriga resenärer på helspänn för att se denna mytomspunna huvudstad. Trots att det är ganska nedsläckt i staden - dom viktigaste monumenten och statyerna är givetvis upplysta - så får man en ändå en uppfattning hur mäktig staden är. Enorma byggander, monumnet, statyer och vägar - men biltraffiken är väldigt lugn, dock mer bilar än jag på förhand hade trott.
Överallt på gatorna och trottoarena ser man siluetter av människor som vandrar i mörkret med ficklampor. När ögonen efter en stund hade vant vid mörkret, så ser jag att det är hur mycket folk som helst ute och vandrar.
Under bussresan berättar man att vi inte kommer bo på "Sporthotellet" utan på "Yanggakdo" första natten - det hotell som jag ursprungligen skulle bo på - och sedan förmodligen hela resan också. Bussen stannade utanför en restaurang och vi klev in.
Där inne möttes vi av vänliga nordkoreanska servitriser och dukade bord. I bakgrunden spelade det samma musik som på flygplastsen och på en platt-tv vid matbordet, visades en äkta härlig nordkoreansk propaganda film. Glada kvinnor och män med vapen i handen.
Jag hade på förhand läst att i Nordkorea så äter man flera små rätter och att "Kimchi" är deras nationalrätt. En pepprad pizzasallad som smakade härligt exotiskt.
Maträtt efter maträtt kom in och det smakade faktiskt rätt gott. Dock smakade korven pepparkaka och teet popcorn. Men ölet var fantastikt. Tydligen hade man köpt ett engelskt bryggeri, som man hade plockat med sig ifrån england och byggt upp det i Nordkorea.
Pepparkakskorven, Kimchi och en majskolv.
Ville man dricka mer än den öl som ingick i maten, så kostade det välsmakande ölet hela 2kr för 66cl. Det billigaste öl som jag förmodligen någonsin kommer att dricka.
Vi frossade i massa läckra koreanska maträtter i 2 timmar - där man inte alltid visste vad man åt. Någon gissade på fisk, någon biff, en tredje kyckling om samma maträtt. Men vad gjorde det. Stämningen var på topp. Riktig roligt gäng verkade det som och alla var på topphumör.
Vid 00:00 så satt vi i bussen för att ta oss till hotellet. Robert som hade varit i Nordkorea engång förut berättade då att man hade fått tillstånd att springa tidigt varje morgon - vid 6 tiden - fritt i staden, men under en guides uppsikt. Det var enligt Robert en ärlig frihetskänsla att på egen hand få röra sig fritt - utan punktbevaking av några guider. Han frågade ifall han skulle fråga vår guide detsamma och det ville alla att han skulle göra.
Jag hade läst att det var mycket svårt att komma kontakt med vanliga nordkoreaner, så farsan och jag hade i Kina köpt en del presenter, som vi tänkte dela ut. Det var ett sätt att försöka komma kontakt med dem. Jag hade köpt målarböcker och kritor till barnen och en massa cigaretter för att ge till folk på gator, eller "muta" någon.
Ganska så trötta kom vi fram till hotellet. Det såg ut som ett öststats hotell ifrån 80-talet. Det var lite förvirring när det gällde rummen. Men jag och Linda fick vårt dubbelrum och stack snabbare än en avlöning till vårt rum på 18 våningen. Det var helt ok rum. Rent och fräscht. OK sängar, fint badrum med varmvatten, som jag tog en härlig dusch i. Livet var toppen.
Inne i hotelllobbyn.
Vårt rum.
2012.04.13, klockan 01.15: Pyongyang - Nordkorea
När Wonderbaum slöt sina trötta ögonen - mät och belåten, samt upprymd - så ångrade han att han inte hade bokat det längre Nordkorearesan som var på 12 dagar istället. Som ett förväntansfullt barn på julafton - som bara hoppades på att det skulle bli julaftonsmorgon - somnade Wonderbaum.
Vad Wonderbaum då inte tänkte på, var att när han skulle vakna - så skulle det vara fredagen den 13:e och landet hette Nordkorea.
