25 Juli: Mitt Shangri La
Jag tappade inspiration och skrivarglädje när jag fick nyheten om terrordåden i Norge. Som vanligt när det sker katastofer på "hemmaplan", målar tidningarna med sina starkaste färger, för att fånga oss läsare. Då uppkopplingen inte är av bästa sort i den grekiska ö-världen, tar det alltid lite extra tid innan en nätsida har blivit nedladdad på datorn - en äkta "cliffhanger". Det som först kom upp på nättidningens hemsida var: "Extra Extra". Redan där känner jag illningar i magen, samtidigt som jag tänkte: "Stockholm, Lund, Sverige, Norden, Europa." Efter någon minut kom svaret.
Vän av ordning undrar varför jag blir så upprörd just över detta terrordåd. Det sker terrordåd hela tiden, någonstans i världen. Är en människas liv mindre värd i Kabul -Afghanistan än i Norge - Oslo. Svaret är: Självklart inte. Men närmare dessa terrordåd sker mig: så förstår jag att min naiva lilla glasbubbla en dag kan spricka - så förstår jag att jag inte kan gömma mig för världen utanför, hur mycket jag ibland försöker.
Amorgos - öarnas ö. Långt ifrån verkligheten. En riktig "struts-ö", där jag kan borra ned huvudet i sanden och tro att världen utanför är perfekt. Amorgos - stillhetens ö. Här händer ingenting. Här är en outforskad liten väg, gränd eller en bakgård ett stort äventyr - som en jävla månladning. Amorgos är mitt paradis.
Utsikt ifrån balkongen på pension"Big Blue". Amrogos - Katapola.
Amorgos - långt bort ifrån alla jävla TERRORISTER. Endast 1800 invånare och dryga grodätande TURISTER.
Vit pil - "Pension Big Blue"
I nästa inlägg:
"Varje gång som det går bra för nån av mina vänner, dör nånting inom mig"
