2008-04-18 11:40:01
50 gånger den svenska nationalbudgeten
Torsdag 17 april
Det slår mig att gatubrottsligheten här i Monaco förmodligen är den lägsta i hela Europa. Ett indicium på det är parkeringskvittona, som man normalt lägger på instrumentbrädan innanför vindrutan. Men här observerar jag något annat på min dagliga promenad bort till Monte Carlo Bay Hotel & Resort där EPT-finalen äger rum: sju eller åtta av tio monegasker klämmer i stället fast lappen under torkarbladet, på utsidan av vindrutan. Och där sitter den i flera timmar eller hela dagen, till synes utan att någon oärlig medmänniska kommer på idén att norpa den för eget bruk.
När jag kommer upp utanför ingången till den byggnad som inhyser inte bara Stjärnsalen, utan också det rymliga pressrummet, playerloungen och en bar där en vanlig pizza kostar 190 kronor och en burgare lika mycket, för att inte tala om de matchande drinkpriserna så är de sedvanliga människomassorna borta. Bara några tappra själar står där och försöker huttrande röka i den kyliga snålblåsten under de smattrande flaggorna. De flesta av de 842 spelare som ställde upp dag 1A och 1B har vid det här laget åkt hem, eller ägnar sig åt andra aktiviteter ute i Monte Carlo denna kväll.
Klockan närmar sig 15.30. På den ena av skärmarna står att det är 47 minuter och 40 sekunder kvar att spela av nivå 24, med mörkar på 12.000-24.000 och en ante på 3.000. Sedan matchen fortsatte klockan 13 denna den femte dagen i EPT-finalen, har två av de tio överlevande snabbt tvingats lämna sällskapet. Det är de två danskarna: Stig Top-Rasmussen fick gå från bordet först och Henrik Gwinner inte långt efteråt. Nå, det var inte oväntat med tanke på att de började finaldagen med de två lägsta markerstaplarna. Nu är man nere i åtta återstående kombattanter, och därmed det riktiga finalbordet som ska TV-sändas. Ingen av dessa kommer att lämna lokalen med mindre än 168.000 euro, motsvarande över 1,5 miljoner kronor. Vadslagningen ute i pressrummet har Isaac Baron som sannolik vinnare denna långa kväll.
De åtta får marschera in och ta plats vid finalbordet, under hyllningar och hejarop från supporters och nyfikna åskådare. Högljuddast applåder får italienaren Luca Pagano, som tydligen har en stor skara anhängare i lokalen. Franskkanadensaren Maxime Villemure ser chockerande ung ut, som en gymnasist som lyckats ta sig in via storebrorsans ID. Störst markerstapel har Glen Chorny, som nu är uppe i 3.630.000. På bordet tronar de jättelika markerhögarna med blåa tusingar, bruna femtusingar, blekt tegelröda tiotusingar och så en nyhet: violetta tjugofemtusingar, för första gången någonsin i en EPT-turneringar.
Bordet uppe på scenen, som är omgivet av vakter, kameramän och åskådarläktare samt badar i strålkastarljus, ser nästan overkligt ut: som rekvisita hämtad ur sf-filmen Närkontakt av tredje graden. Det slår mig, och inte för första gången, att det knappast kan vara en slump att ett pokerbord har samma ovala form som antikens gladiatorarenor.
Totalt ligger det över 12,5 miljoner i marker uppe på bordet. Bara i VM-sammanhang har jag sett mera på ett och samma bord. Kamerorna zoomar gång på gång in den praktfulla glastrofén som står på ett litet podium till vänster om trapporna som leder upp till scenen. Spelarna tar plats, önskar varandra ett halvhjärtat lycka till, smuttar smånervöst på juice och mineralvatten medan de sätter sig till rätta.
Tävlingsledaren för EPT-turneringarna, österrikaren Thomas Kremser, är lika oklanderligt klädd som vanligt; för dagen gäller skinande vit slips för honom och hans besättning, åtminstone den manliga.
Elektroniken finjusteras; det vimlar av teknisk personal. Do we have the live feed to the Internet? frågar Kremser till sist. En man nickar, och Kremser ger tecken. Och där sitter nu de åtta som gått genom eld och vatten för att komma hit till årets EPT-final och få dela på ofattbara över 50 miljoner kronor: Glen Chorny; Isaac Baron; Michael Martin; Maxime Villemure; Denes Kalo; Antonio Esfandiari; Luca Pagano; och Valerij Iljikian. Fem transatlanter mot tre européer, men inte en skandinav i sikte. Thomas Kremser tar tag i mikrofonen: Final table players, I wish you the best of luck. Shuffle up and deal!
Finalbordet är igång, jag ser korten i luften, men den digitala klockan som projiceras på skärmen står orörlig. Jag vänder mig till en av tävlingsorganisatörerna och pekar lite diskret: Borde inte den ticka? Han ser konfunderad ut. Det har du rätt i, svarar han och pilar upp på scenen för att viskande byta ord med en annan. Några sekunder senare är även den officiella tävlingsklockan igång.
Den första ronden blir bara lite over en halvtimme lång, innan amerikanen Antonio Esfandiari faller offer för Luca Pagano, A-8 mot Paganos A-J och en bräda som inte hjälper någon. Esfandiari får resa sig upp och lämna bordet, om än 168.000 euro rikare. Hans min avslöjar inget om hans inre känslor.
Nivå 25 tar vid. En bit före klockan 18 stupar ryssen Valerij Iljikian när han shortstackad ställer in med A-Q, men naturligtvis har Michael Martin just då hittat A-K och tar ut honom. Sjundeplatsen är värd 253.000 euro.
Spelet lugnar nu ned sig. Det blir långa transportsträckor utan att vi får se några riverkort och ibland inte ens floppar: med rutinartade höjning spelas ett iskall positionsspel under vilket markerna åker än hit, än dit över filten.
Nivå 26 tar vid, med mörkar på 20.000-40.000 och en ante på 4000. Snittstapeln är på över 2 miljoner. Det ligger 84.000 i varje pott innan korten ens delas ut. Glen Chorny från USA fortsätter att spela balanserat, välavvägt mellan anfall och riposter, och har nu 3,8 miljoner i sin stapel före Isaac Baron på 3,0 miljoner och Luca Pagano med 1,9 miljoner.
Sedan kommer en dramapott där Luca Pagano sätter hela sin existens på spel mot Chorny som har den bättre handen; Pagano reser sig upp och biter ihop tänderna men räddas av riverkortet och kan sätta sig ned igen, under extatiska vrål med Forza Italia! från sin supporterskara. Plötsligt är det Pagano som har övertagit ledningen, med 3,3 miljoner i markerstapeln. En italiensk storseger här i EPT-finalen börjar hägra.
Men poker är vad det är: en kvart senare har Pagano J-J mot A-K hos Villemure, som räddar sig kvar i turneringen när ett ess floppar. Plötsligt är det Maxime Villemure som med 3,45 miljoner i stapeln har tagit kommandot, medan Pagano rasat ned och ligger femma med sina 1,52 miljoner.
Matchen går obönhörligen vidare. Spelet är miltals ifrån det hetsiga lir man så ofta ser på nätet; i stället är det ofta långa, mogna överväganden, och markerna skjuts för det mesta fram med stillsamma gester. Delvis är det av rent mekaniska skäl. Att singla in tre eller fyra marker i potten kan vem som helst göra med en backhandsflipp; att skjuta fram två eller tre höga staplar samtidigt kräver mera övning, men det har definitivt de här finalisterna.
Sedan är det också vetskapen om att ingen vill åka ut härnäst och bara få 337.000 euro för sjätteplatsen. Kan man i stället överleva någon annan och komma minst femma, är man garanterad ett minimum av 421.000 euro. Det skiljer alltså 3-4 årslöner åt, efter skatt, på nästa och nästnästa placering.
Jag alternerar mellan åskådarläktarna och pressrummet, där över hundra journalister bevakar kampen via en stor monitor och högtalarna. Den engelska duo som direktkommenterar utan att vare sig vi eller dom får se hålkorten de sparas av säkerhetsskäl till den kommande redigerade versionen envisas till min irritation med att sätta ordet euros efter nästan varje belopp: Denes Kalo re-raises to eighthundred and fiftythousand euros!, trots att det här spelas turneringspoker där markerna inte har något som helst reellt värde utan bara är ett sätt att hålla reda på den inbördes poängställningen.
Vid halvtiotiden når Luca Pagano vägs ände. Kalo höjer före floppen, och Pagano ställer in sina kvarvarande 1,2 miljoner men blir nedsynad av Kalo med Q-Q. Pagano lägger besviket upp A-J och brädan blir 7-K-7-10-J och Pagano får resa sig upp och gå.
Femteplatsen går tio minuter senare till Michael Martin, när floppen är 6-7-10 och Martin med Q-10 hamnar all-in mot Chorny som lägger upp J-J.
Nivå 26 avslutas, spelarna får en kort paus, och så tar nivå 27 vid: nu är mörkarna 25.000-50.000, med en ante på 5000.
Det är glest med folk inne i Salle des Etoiles denna finalkväll. Totalt är det spel på bara åtta andra bord i lokalen, varav tre för de 21 spelare som är kvar i dagens sidoevent, en freezeout med 550 euro i inköp och 204 startande. På resterande bord håller man på att avsluta olika improviserade sit-and-go-grytor. Här och var ligger broschyrer som utannonserar de kommande turneringarna Marrakech Open samt Paris Open.
När klockan passerat 23 är det Isaac Baron som segat sig upp och temporärt övertagit ledningen med sina 4,5 miljoner. Mediafolket följer förstrött det långsamma agerandet och spelar här och var olika livekortspel med grannen eller nätpoker på sin laptop, medan man pliktskyldigast följer skärmen med ett öga, skriver av chipcounts och då och då daterar upp sina webbsidor.
Dramapotterna är få och duggar sällan; men så, vid halv ettdraget på natten, smäller det till. Baron som nu sjunkit nedåt en bra bit hamnar all-in med futtiga Q-3 mot A-10 hos Kalo, men en dam på rivern räddar honom från utslagning och låter honom i stället dubbla upp. Tjugo minuter senare hinner dock rättvisan ifatt Baron, som efter floppen 7-6-2 ställer in med A-Q men obarmhärtigt synas ned av Chorny som just då plockat upp A-K. Turn är en 9:a, rivern en K, och Isaac westmenloAA Baron, känd som en av världens bästa onlinespelare, är utslagen på fjärdeplatsen. I pressrummet ropar en lustigkurre Seat open on Table One!, vilket får den övriga mediakåren att trött dra på smilbanden, Barons prestation ger honom 589.000 euro över fem miljoner kronor. Han intervjuas strax därefter av EPT:s kvinnliga specialmedarbetare Kara Scott, men svarar tämligen korthugget; besvikelsen över att inte komma längre lyser i hans ögon.
Nu är det två transatlanter kvar, mot en ensam europé. Det blir ett segt spel där Glen Chorny ser till att bevaka sin ledning. Mekaniskt går det dock undan: finalbordet har en inbyggd blandningsmaskin som alternerar två kortlekarna, och efter varje giv stoppar dealern ned den nyss använda leken i ett fack och plockar upp en färdigblandad ur ett annat.
Under tiden visas på monitorn i pressrummet ett skämtsamt collage över vad de i runda tal 19 miljoner kronorna som utgör förstapriset räcker till: åtta Lamborghinis, eller tiotusen flaskor champagne av märket Cristal, eller två års lyxkryssning i bästa tänkbara komfort, eller en date med Paris Hilton.
Tjugo minuter över ett går man in på nivå 30, med mörkar på 30.000-60.000 och en ante på 10.000. Chorny leder med över 7,1 miljoner i marker, före Kalo med 2,9 och Villemure med 2,6 miljoner.
Ute i pressrummet får jag en plötslig epifani, och visualiserar en gigantisk pokerturnering i vilken hela jordens vuxna befolkning deltar med samma startstapel på 15.000 och samma långsamma nivåstruktur som här i Monte Carlo, där 70 procent eller något färre slås ut för varje full speldag. Upp åker kalkylatorn i mobilen, och jag kommer fram till att efter cirka 18 dygns spel skulle vi då vara framme vid finalbordet, där de åtta överlevande deltagarna skulle sitta med cirka 10 biljoner var i marker. Om dessutom hypotetiskt även inköpet var detsamma som här, skulle det gigantiska förstapriset motsvara cirka 50 gånger den svenska nationalbudgeten tillräckligt för att köpa loss ett bra stycke land som man låter uppföra en egen huvudstad på och sedan söker medlemskap i FN. Det är smått fascinerande vad en uttröttad hjärna kan få för sig att räkna ut.
Klockan är bortåt halv tre på natten när nästa drama utspelar sig. Efter rivern, på brädan A-J-4-10-9, betar Chorny ut hårt och Villemure bestämmer sig för att Chorny är tom och synar. Vad rätt du tänkt fast det var fel, som talesättet säger: det stämmer att Chorny inte har någon träff med sin K-Q, men likafullt har han en högre hand än Villemure. Maxime som spelat mycket skickligt trots sin låga ålder får finna sig i att ta tredjeplatsen, som är värd 715.000 euro.
Efter den handen blir det en kort paus. Chorny har nu ett massivt övertag mot Kalo, med 11.360.000 mot 1.265.000 i marker. Om mindre än fyra minuter kommer finalen dessutom att gå in på nästa nivå, med 80.000-160.000 i mörkar och en ante på 20.000.
Heads-upmatchen blir bara en enda giv lång, den kortaste i EPT:s historia. Glen Chorny går ögonblickligen till attack genom att ställa in, och Denes Kalo som precis plockat upp K-Q osvidat väljer att syna. Chorny lägger upp A-5 i hjärter; brädan är A-Q-6-6-10, och Chornys esspar står. Triumferande sträcker han händerna i luften till en applådstorm bland åskådarna, och suckar av lättnad ute i pressrummet. Äntligen kan vi packa ihop och gå hem.
Chorny som nu fått på sig en kavaj låter oväntat lugn och samlad under den följande segerintervjun med Kara Scott. Nej, han har ingen aning om vad han ska använda vinsten till. Jo, det är faktiskt andra gången han är i pengarna i en EPT-turnering, efter en 13:e plats på Bahamas. Det blir den obligatoriska fotograferingen ihop med glastrofén och attachéväskan innehållande 2.020.000 i prydligt paketerade eurosedlar, till ackompanjemang av avslutningstal från Thomas Kremser och John Duthie. Och tvåan Denes Kalo, som i morgon kommer att upphöjas som nationalhjälte hemma i Ungern, ser inte alltför besviken ut efter att ha kammat hem 1.179.000 euro och kanske lite till om det gjordes någon deal före heads-upen, vad vet jag?
Och i ett regnvått Monte Carlo, längs nästan folktomma gator, vandrar jag hemåt till mitt hotell för att skriva ihop denna rapport, och fantisera lite om den knekt som kunde ha kommit på rivern mot Hachem, tripplat upp mig och ja, vem vet? I poker är allt möjligt.
DAN GLIMNE
Torsdag 17 april
Det slår mig att gatubrottsligheten här i Monaco förmodligen är den lägsta i hela Europa. Ett indicium på det är parkeringskvittona, som man normalt lägger på instrumentbrädan innanför vindrutan. Men här observerar jag något annat på min dagliga promenad bort till Monte Carlo Bay Hotel & Resort där EPT-finalen äger rum: sju eller åtta av tio monegasker klämmer i stället fast lappen under torkarbladet, på utsidan av vindrutan. Och där sitter den i flera timmar eller hela dagen, till synes utan att någon oärlig medmänniska kommer på idén att norpa den för eget bruk.
När jag kommer upp utanför ingången till den byggnad som inhyser inte bara Stjärnsalen, utan också det rymliga pressrummet, playerloungen och en bar där en vanlig pizza kostar 190 kronor och en burgare lika mycket, för att inte tala om de matchande drinkpriserna så är de sedvanliga människomassorna borta. Bara några tappra själar står där och försöker huttrande röka i den kyliga snålblåsten under de smattrande flaggorna. De flesta av de 842 spelare som ställde upp dag 1A och 1B har vid det här laget åkt hem, eller ägnar sig åt andra aktiviteter ute i Monte Carlo denna kväll.
Klockan närmar sig 15.30. På den ena av skärmarna står att det är 47 minuter och 40 sekunder kvar att spela av nivå 24, med mörkar på 12.000-24.000 och en ante på 3.000. Sedan matchen fortsatte klockan 13 denna den femte dagen i EPT-finalen, har två av de tio överlevande snabbt tvingats lämna sällskapet. Det är de två danskarna: Stig Top-Rasmussen fick gå från bordet först och Henrik Gwinner inte långt efteråt. Nå, det var inte oväntat med tanke på att de började finaldagen med de två lägsta markerstaplarna. Nu är man nere i åtta återstående kombattanter, och därmed det riktiga finalbordet som ska TV-sändas. Ingen av dessa kommer att lämna lokalen med mindre än 168.000 euro, motsvarande över 1,5 miljoner kronor. Vadslagningen ute i pressrummet har Isaac Baron som sannolik vinnare denna långa kväll.
De åtta får marschera in och ta plats vid finalbordet, under hyllningar och hejarop från supporters och nyfikna åskådare. Högljuddast applåder får italienaren Luca Pagano, som tydligen har en stor skara anhängare i lokalen. Franskkanadensaren Maxime Villemure ser chockerande ung ut, som en gymnasist som lyckats ta sig in via storebrorsans ID. Störst markerstapel har Glen Chorny, som nu är uppe i 3.630.000. På bordet tronar de jättelika markerhögarna med blåa tusingar, bruna femtusingar, blekt tegelröda tiotusingar och så en nyhet: violetta tjugofemtusingar, för första gången någonsin i en EPT-turneringar.
Bordet uppe på scenen, som är omgivet av vakter, kameramän och åskådarläktare samt badar i strålkastarljus, ser nästan overkligt ut: som rekvisita hämtad ur sf-filmen Närkontakt av tredje graden. Det slår mig, och inte för första gången, att det knappast kan vara en slump att ett pokerbord har samma ovala form som antikens gladiatorarenor.
Totalt ligger det över 12,5 miljoner i marker uppe på bordet. Bara i VM-sammanhang har jag sett mera på ett och samma bord. Kamerorna zoomar gång på gång in den praktfulla glastrofén som står på ett litet podium till vänster om trapporna som leder upp till scenen. Spelarna tar plats, önskar varandra ett halvhjärtat lycka till, smuttar smånervöst på juice och mineralvatten medan de sätter sig till rätta.
Tävlingsledaren för EPT-turneringarna, österrikaren Thomas Kremser, är lika oklanderligt klädd som vanligt; för dagen gäller skinande vit slips för honom och hans besättning, åtminstone den manliga.
Elektroniken finjusteras; det vimlar av teknisk personal. Do we have the live feed to the Internet? frågar Kremser till sist. En man nickar, och Kremser ger tecken. Och där sitter nu de åtta som gått genom eld och vatten för att komma hit till årets EPT-final och få dela på ofattbara över 50 miljoner kronor: Glen Chorny; Isaac Baron; Michael Martin; Maxime Villemure; Denes Kalo; Antonio Esfandiari; Luca Pagano; och Valerij Iljikian. Fem transatlanter mot tre européer, men inte en skandinav i sikte. Thomas Kremser tar tag i mikrofonen: Final table players, I wish you the best of luck. Shuffle up and deal!
Finalbordet är igång, jag ser korten i luften, men den digitala klockan som projiceras på skärmen står orörlig. Jag vänder mig till en av tävlingsorganisatörerna och pekar lite diskret: Borde inte den ticka? Han ser konfunderad ut. Det har du rätt i, svarar han och pilar upp på scenen för att viskande byta ord med en annan. Några sekunder senare är även den officiella tävlingsklockan igång.
Den första ronden blir bara lite over en halvtimme lång, innan amerikanen Antonio Esfandiari faller offer för Luca Pagano, A-8 mot Paganos A-J och en bräda som inte hjälper någon. Esfandiari får resa sig upp och lämna bordet, om än 168.000 euro rikare. Hans min avslöjar inget om hans inre känslor.
Nivå 25 tar vid. En bit före klockan 18 stupar ryssen Valerij Iljikian när han shortstackad ställer in med A-Q, men naturligtvis har Michael Martin just då hittat A-K och tar ut honom. Sjundeplatsen är värd 253.000 euro.
Spelet lugnar nu ned sig. Det blir långa transportsträckor utan att vi får se några riverkort och ibland inte ens floppar: med rutinartade höjning spelas ett iskall positionsspel under vilket markerna åker än hit, än dit över filten.
Nivå 26 tar vid, med mörkar på 20.000-40.000 och en ante på 4000. Snittstapeln är på över 2 miljoner. Det ligger 84.000 i varje pott innan korten ens delas ut. Glen Chorny från USA fortsätter att spela balanserat, välavvägt mellan anfall och riposter, och har nu 3,8 miljoner i sin stapel före Isaac Baron på 3,0 miljoner och Luca Pagano med 1,9 miljoner.
Sedan kommer en dramapott där Luca Pagano sätter hela sin existens på spel mot Chorny som har den bättre handen; Pagano reser sig upp och biter ihop tänderna men räddas av riverkortet och kan sätta sig ned igen, under extatiska vrål med Forza Italia! från sin supporterskara. Plötsligt är det Pagano som har övertagit ledningen, med 3,3 miljoner i markerstapeln. En italiensk storseger här i EPT-finalen börjar hägra.
Men poker är vad det är: en kvart senare har Pagano J-J mot A-K hos Villemure, som räddar sig kvar i turneringen när ett ess floppar. Plötsligt är det Maxime Villemure som med 3,45 miljoner i stapeln har tagit kommandot, medan Pagano rasat ned och ligger femma med sina 1,52 miljoner.
Matchen går obönhörligen vidare. Spelet är miltals ifrån det hetsiga lir man så ofta ser på nätet; i stället är det ofta långa, mogna överväganden, och markerna skjuts för det mesta fram med stillsamma gester. Delvis är det av rent mekaniska skäl. Att singla in tre eller fyra marker i potten kan vem som helst göra med en backhandsflipp; att skjuta fram två eller tre höga staplar samtidigt kräver mera övning, men det har definitivt de här finalisterna.
Sedan är det också vetskapen om att ingen vill åka ut härnäst och bara få 337.000 euro för sjätteplatsen. Kan man i stället överleva någon annan och komma minst femma, är man garanterad ett minimum av 421.000 euro. Det skiljer alltså 3-4 årslöner åt, efter skatt, på nästa och nästnästa placering.
Jag alternerar mellan åskådarläktarna och pressrummet, där över hundra journalister bevakar kampen via en stor monitor och högtalarna. Den engelska duo som direktkommenterar utan att vare sig vi eller dom får se hålkorten de sparas av säkerhetsskäl till den kommande redigerade versionen envisas till min irritation med att sätta ordet euros efter nästan varje belopp: Denes Kalo re-raises to eighthundred and fiftythousand euros!, trots att det här spelas turneringspoker där markerna inte har något som helst reellt värde utan bara är ett sätt att hålla reda på den inbördes poängställningen.
Vid halvtiotiden når Luca Pagano vägs ände. Kalo höjer före floppen, och Pagano ställer in sina kvarvarande 1,2 miljoner men blir nedsynad av Kalo med Q-Q. Pagano lägger besviket upp A-J och brädan blir 7-K-7-10-J och Pagano får resa sig upp och gå.
Femteplatsen går tio minuter senare till Michael Martin, när floppen är 6-7-10 och Martin med Q-10 hamnar all-in mot Chorny som lägger upp J-J.
Nivå 26 avslutas, spelarna får en kort paus, och så tar nivå 27 vid: nu är mörkarna 25.000-50.000, med en ante på 5000.
Det är glest med folk inne i Salle des Etoiles denna finalkväll. Totalt är det spel på bara åtta andra bord i lokalen, varav tre för de 21 spelare som är kvar i dagens sidoevent, en freezeout med 550 euro i inköp och 204 startande. På resterande bord håller man på att avsluta olika improviserade sit-and-go-grytor. Här och var ligger broschyrer som utannonserar de kommande turneringarna Marrakech Open samt Paris Open.
När klockan passerat 23 är det Isaac Baron som segat sig upp och temporärt övertagit ledningen med sina 4,5 miljoner. Mediafolket följer förstrött det långsamma agerandet och spelar här och var olika livekortspel med grannen eller nätpoker på sin laptop, medan man pliktskyldigast följer skärmen med ett öga, skriver av chipcounts och då och då daterar upp sina webbsidor.
Dramapotterna är få och duggar sällan; men så, vid halv ettdraget på natten, smäller det till. Baron som nu sjunkit nedåt en bra bit hamnar all-in med futtiga Q-3 mot A-10 hos Kalo, men en dam på rivern räddar honom från utslagning och låter honom i stället dubbla upp. Tjugo minuter senare hinner dock rättvisan ifatt Baron, som efter floppen 7-6-2 ställer in med A-Q men obarmhärtigt synas ned av Chorny som just då plockat upp A-K. Turn är en 9:a, rivern en K, och Isaac westmenloAA Baron, känd som en av världens bästa onlinespelare, är utslagen på fjärdeplatsen. I pressrummet ropar en lustigkurre Seat open on Table One!, vilket får den övriga mediakåren att trött dra på smilbanden, Barons prestation ger honom 589.000 euro över fem miljoner kronor. Han intervjuas strax därefter av EPT:s kvinnliga specialmedarbetare Kara Scott, men svarar tämligen korthugget; besvikelsen över att inte komma längre lyser i hans ögon.
Nu är det två transatlanter kvar, mot en ensam europé. Det blir ett segt spel där Glen Chorny ser till att bevaka sin ledning. Mekaniskt går det dock undan: finalbordet har en inbyggd blandningsmaskin som alternerar två kortlekarna, och efter varje giv stoppar dealern ned den nyss använda leken i ett fack och plockar upp en färdigblandad ur ett annat.
Under tiden visas på monitorn i pressrummet ett skämtsamt collage över vad de i runda tal 19 miljoner kronorna som utgör förstapriset räcker till: åtta Lamborghinis, eller tiotusen flaskor champagne av märket Cristal, eller två års lyxkryssning i bästa tänkbara komfort, eller en date med Paris Hilton.
Tjugo minuter över ett går man in på nivå 30, med mörkar på 30.000-60.000 och en ante på 10.000. Chorny leder med över 7,1 miljoner i marker, före Kalo med 2,9 och Villemure med 2,6 miljoner.
Ute i pressrummet får jag en plötslig epifani, och visualiserar en gigantisk pokerturnering i vilken hela jordens vuxna befolkning deltar med samma startstapel på 15.000 och samma långsamma nivåstruktur som här i Monte Carlo, där 70 procent eller något färre slås ut för varje full speldag. Upp åker kalkylatorn i mobilen, och jag kommer fram till att efter cirka 18 dygns spel skulle vi då vara framme vid finalbordet, där de åtta överlevande deltagarna skulle sitta med cirka 10 biljoner var i marker. Om dessutom hypotetiskt även inköpet var detsamma som här, skulle det gigantiska förstapriset motsvara cirka 50 gånger den svenska nationalbudgeten tillräckligt för att köpa loss ett bra stycke land som man låter uppföra en egen huvudstad på och sedan söker medlemskap i FN. Det är smått fascinerande vad en uttröttad hjärna kan få för sig att räkna ut.
Klockan är bortåt halv tre på natten när nästa drama utspelar sig. Efter rivern, på brädan A-J-4-10-9, betar Chorny ut hårt och Villemure bestämmer sig för att Chorny är tom och synar. Vad rätt du tänkt fast det var fel, som talesättet säger: det stämmer att Chorny inte har någon träff med sin K-Q, men likafullt har han en högre hand än Villemure. Maxime som spelat mycket skickligt trots sin låga ålder får finna sig i att ta tredjeplatsen, som är värd 715.000 euro.
Efter den handen blir det en kort paus. Chorny har nu ett massivt övertag mot Kalo, med 11.360.000 mot 1.265.000 i marker. Om mindre än fyra minuter kommer finalen dessutom att gå in på nästa nivå, med 80.000-160.000 i mörkar och en ante på 20.000.
Heads-upmatchen blir bara en enda giv lång, den kortaste i EPT:s historia. Glen Chorny går ögonblickligen till attack genom att ställa in, och Denes Kalo som precis plockat upp K-Q osvidat väljer att syna. Chorny lägger upp A-5 i hjärter; brädan är A-Q-6-6-10, och Chornys esspar står. Triumferande sträcker han händerna i luften till en applådstorm bland åskådarna, och suckar av lättnad ute i pressrummet. Äntligen kan vi packa ihop och gå hem.
Chorny som nu fått på sig en kavaj låter oväntat lugn och samlad under den följande segerintervjun med Kara Scott. Nej, han har ingen aning om vad han ska använda vinsten till. Jo, det är faktiskt andra gången han är i pengarna i en EPT-turnering, efter en 13:e plats på Bahamas. Det blir den obligatoriska fotograferingen ihop med glastrofén och attachéväskan innehållande 2.020.000 i prydligt paketerade eurosedlar, till ackompanjemang av avslutningstal från Thomas Kremser och John Duthie. Och tvåan Denes Kalo, som i morgon kommer att upphöjas som nationalhjälte hemma i Ungern, ser inte alltför besviken ut efter att ha kammat hem 1.179.000 euro och kanske lite till om det gjordes någon deal före heads-upen, vad vet jag?
Och i ett regnvått Monte Carlo, längs nästan folktomma gator, vandrar jag hemåt till mitt hotell för att skriva ihop denna rapport, och fantisera lite om den knekt som kunde ha kommit på rivern mot Hachem, tripplat upp mig och ja, vem vet? I poker är allt möjligt.
DAN GLIMNE
