2008-04-16 13:12:55
På röken ihop med Moneymaker
Tisdag 15 april
Pokern får vänta ett bra tag i dag, bestämmer jag när jag äter frukost på mitt hotell med förmiddagssolen strömmande in genom de höga fönstren men det blir ändå en snabb titt på nätet via laptopen uppe på rummet först, där jag kan konstatera att det är inte mindre än fyra norrmän i rad i topp i chipcountligan efter dag 2. Värst är Öyvind Riisem med 441.400, följd av Johnny Lodden som har 380.300. Hachem som slog ut mig ligger femma med 255.300. Ingen dålig förvaltning av startstapeln på 15.000; det är som gamle Johnny Moss The Boss en gång sammanfattade turneringspoker, att det gäller att kunna förvandla en tandpetare till en brädgård.
Jag går västerut i stället för österut från hotellentrén, bort längs gatorna och svänger in på Rue Grimaldi. Där råkar jag passera en liten hål-i-väggen-bistro kallad Cap Nord och som bland annat säljer sandwiches innehållande Swedish cheese, enligt menyn i fönstret. På impuls kliver jag in och frågar vad som definierar svensk ost här i detta land, och ägarna visar sig faktiskt vara svenskar! Deras sandwiches är fyllda med Västerbottenost: på impuls köper jag en, samt en annan svensk specialitet som man också tillagar: en chokladboll. Alltihop smakar utmärkt och får bli min färdkost medan jag fortsätter förbi hamnen där man redan håller på att skruva ihop läktare av stora stålrörsställningar inför den kommande Formel 1-tävlingen Monaco Grand Prix i slutet av maj, och sedan går den branta gångvägen upp mot furstepalatset för lite sightseeing.
Man kan inte låta bli att avundas Albert, av huset Grimaldi samt med titeln furste/prins av Monaco. I en sådan här lilleputtstat borde det vara lätt att bli du och bror med en bra bunt av sina undersåtar, samt med alla dessa namnkunniga invandrare som Anja Pärson och Gus Hansen. Monaco daterar för övrigt sin historia tillbaka till 500-talet, då det under namnet Monoikos etablerades som grekisk koloni. Sedan, under romarna, blev det en militärt viktig hamnstad, och på medeltiden styrdes området av olika genuesiska familjer. År 1297 fick huset Grimaldi herraväldet, när Francis och männen i hans följe förklädda till franciskanermunkar nästlade sig in i det dåvarande fortet och i en kort strid besegrade den lilla styrkan från det rivaliserande huset Ghibeline. Huset Grimaldi har sedan dess styrt över Monaco, frånsett en period på 1700- och 1800-talen när de dåvarande revolutionära strömningarna samt krigslyckan favoriserade först Frankrike och sedan Sardinien.
Ett av de lyxigaste sättet att anlända är via helikopter
Palatset ligger högt uppe på en klippbrant i västra ändan av Monaco, med nästan osannolikt vacker utsikt åt alla håll. Delar av det är öppet för allmänheten, och jag köper en entrébiljett till rundvandringen som går igenom en följd av salar i barock- och empirestil, med brokadtapeter och pampigt möblemang; på väggarna hänger rader av porträtt av Gioberti, van Loon, Tizian och andra kända konstnärer. I Louis XV-rummet hittar jag dessutom något av personligt intresse: ett antikt spelbord med ett schackbräde av intarsia, och längs kanten av det har någon skickligt målat gammaldags spelkort och marker som nästan lurar ögat att ro att de är verkliga.
Efter slottsbesöket vandrar jag runt på torget framför palatset. Det är soligt, fullt av semestrande besökare som hänfört fotograferar varandra mot bakgrund av den slående utsikten, och jag blir på gott humör: det känns rogivande i själen att komma bort från pokern ett tag och se något annat än floppar och motståndare som förskansat sig bakom sina Ray-Bans. Sedan går jag promenaden längs klippbranten bort till katedralen, som även den är öppen för allmänheten. Därinne spelar någon ett stillsamt, sakralt stycke på orgeln i halvdunklet ovanför långskeppet; besökarna talar lågmält med varandra, och längs en halvcirkel bakom altaret finns infällda i golvet plattor över de olika härskarnas gravar: på Grace Kellys och Furst Rainiers står rader av varsamt arrangerade blommor i glasvaser. Vid de små sidokapellen fladdrar votivljusen. I ett av dem faller eftermiddagsljuset nästan smärtsamt vackert in genom glasfönstren förbi en manshög staty uppe på väggen, föreställande Kristus på korset: jag lyckas göra motivet rättvisa med digitalkameran.
Från katedralen strosar jag genom Les Jardins des Saint Martin, en trädgårdsanläggning vars gånger följer bergssidan och som är fylld av exotiska växter, förbi Oceanografiska Museet, och ned mot hamnen igen. Jag känner mig harmonisk och njuter av livet: plötsligt känns det inte lika trist att ha blivit utslagen inom i alla fall synhåll för pengarna i EPT-finalen.
Klockan har redan hunnit bli kväll. Jag äter middag på Stars & Bars, en genomamerikaniserad restaurang med sport som tema: här finns inte bara inramade tröjor längs väggarna, signerade av olika sportvärldskändisar, utan här hänger dessutom en hel Formel 1-bil i taket inte långtifrån ett par hoppardojor som tillhört Sergej Bubka.
När jag äntligen tagit mig bort till Salle des Etoiles och EPT igen är klockan närmare kvart i tio på kvällen. Skärmarna på väggarna förkunnar att det bara är 57 spelare kvar, och att man är på nivå 17 med mörkar på 2000-4000 och en ante på 400. Där sitter fortfarande rader av pokerkändisar vid borden, som Freddie Deeb, Luca Pagano, Antonio Esfandiari, Johnny Lodden med en enorm stapel av keramik, och Joe Hachem. Han får syn på mig när jag går förbi hans bord och har mig i färskt minne från gårdagen. Hi, Dan! säger han glatt och vänligt. Jag blinkar åt honom och replikerar: Youre taking good care of my chips, right?. Han svarar med en humoristisk axelryckning och ett leende, medan han säger Hey, you know I promised you that.
Jag hälsar på en svensk, Anthony Châtelain och där, till min överraskning, sitter på grannbordet fortfarande Tomas Brolin, och med sin sedvanliga stapel på 30-35.000 i marker. Jag dunkar honom lätt men respektfyllt på axeln, och när han vänder sig om säger jag: Du är ta mig f-n otrolig. Han svarar skämtsamt: Vad ska jag göra? Varje gång jag går all-in lägger sig ju alla dom andra.
En annan turnering pågår också i lokalen, ett sidoevent med 1070 euro i inköp och som började tidigare på eftermiddagen. Av de 391 som ställt upp i den är det bara 182 kvar, men förstapriset är respektabla 117.200 euro över en miljon spänn. Nu har det dessutom börjat spelas sidegames på nivåer som skulle få både Ingvar Kamprad och Erik Penser, för att inte tala om Lotteriinspektionen och ett förfärat Folkhälsoinstitut hemma i Sverige, att vackla till och ta sig åt plån- alternativt partiboken. På skärmarna utannonseras en hel rad sit-and-go-turrar, som det är kö till. Det är kort sagt packat med action här i Monte Carlo, fullt förståeligt eftersom furstendömet är invaderat av tusentalet besökare som har kommit för att lira poker.
Jag köper på impuls in mig i en sit-and-go för 220 euro. Den blir snabbt utsåld, men vi får vänta ett tag eftersom inga bord just då är lediga. Under tiden pratar jag med Anders Henriksson och Mats Rahmn, som följer huvudturneringen; vi suckar samfällt och är rörande överens om att vi hellre suttit där och fightats vidare, än här som railande åskådare. Mats berättar också den tragiska historien om hur han rök i EPT i Köpenhamn: Jag kom tio minuter för sent, kastade mig ned vid bordet, floppade en triss i min första giv och givetvis åkte degen in men den andre hade floppat ett högre set. Well, thats poker.
Hundar finns det många om så landet förser invånarna med påsar
Äntligen kommer min sit-and-go igång, med deltagare från Frankrike, Ungern, USA och så jag faktum är att tre av deltagarna är kvinnor, i varierande ålder. Hon på stol 7 ser ut att vara en välklädd, silverhårig societetsdam i 70-årsåldern och på rymmen från syjuntan, men jag har lärt mig den hårda vägen att skenet kan bedra; fast hon blir faktiskt första offret vid bordet.
Strukturen är otrevligt snabb, med bara 2000 i startmarker, 25-50 i startmörkar, och nivåer som bara är 15 minuter långa vilket ger det hela lotterikaraktär. Alla spelar i gengäld blixtsnabbt som om det vore på nätet, fattar beslut på halvsekunder i stället för att ägna sig åt långa stekningar som i huvudturneringen. Jag tappar omgående halva stapeln under den första kvarten, dubblar sedan upp igen, men ryker som femma så småningom. Not even close. Jag rycker på axlarna och återvänder till att följa huvudturneringen, där man nu efter ännu en paus avancerat uppåt till nivå 18 med mörkar på 3000-6000 och en ante på 500. Esfandiari, får jag höra, blev förste man att komma upp i över en miljon i marker efter att ha vunnit en stor pott. Och Brolin är kvar, nu med runt 40.000 att jämföra med snittstapeln som just då närmar sig 300.000.
Jag går till pressrummet där många dussin personer bevakar det hela och rusar fram och tillbaka till Stjärnsalen för att ladda upp bilder och uppdatera olika webbsajter och bloggar. Där pratar jag med de tillresta från både First Poker och Poker Magazine. Brolin har för h-e klister på sin stol, säger jag beundrande. Han måste vara svensk mästare i shortstackspel. Han har ju haft samma stapel på trettiotusen i två dygn nu. De andra håller med, och nämner att de hört att han tagit lektioner av gamle pokerikonen Chris Björin. Det borde jag också göra, säger jag.
Ute i spelarloungen har man arrangerat ett kul jippo: vem som helst får spela heads-up mot förre världsmästaren Chris Moneymaker, öga mot öga sittande vid var sin laptop, gratis eller om önskade insatser: de flesta lägger 50 eller 100 euro, som Chris utan att blinka matchar, och kön av ivriga motståndare är lång. Oftast är det Moneymaker som kan stoppa på sig pengarna efter varje. Stämningen är hög, och det dricks mycket Heineken och annat. Medan jag följer de matcherna nås vi strax före klockan 01 av nyheten att spelet i EPT avslutats för dagen: bara 39 spelare är kvar, och jo då, Brolin är fortfarande bland överlevarna. Strax efteråt intervjuas han av flera olika nordiska journalister och TV-team, och jag passar på att gratulera honom till framgången hittills: djupt in the money, eftersom han är garanterad minst 38.000 euro nu.
Personalen förklarar att nu stänger spelarloungen för natten, så vi är på väg att köras bort och suckar djupt. Finns det ingenstans vi kan spela poker? utbrister Moneymaker, och en fransman säger: Jag har både bord, kort och marker på mitt rum här på hotellet. Hur många är med, hand upp! säger Chris genast, och jag är med och slänger upp tassen i vädret. Totalt är vi elva man inklusive Moneymakers egen far som tränger ihop oss i hissen upp till åttonde våningen.
I en hamn ligger 105 långa yachten Lady Moura med en besättning på 60 man och namnskyltar av guld.
Fransmannens rum är stort, luftigt, och med en exceptionellt rymlig balkong med otrolig utsikt över poolanläggningen och Medelhavet i den friska men lite kyliga natten. Hans hopfällbara bord viks snabbt upp och läggs på soffbordet, fåtöljer och pallar arrangeras runtom det, och medan en holländare räknar upp marker kommer vi överens om villkoren: en 100-euros sit-and-go med startkapital 3000, startmörkar på 5-10, och tio minuter långa nivåer. Fransmannen drar dessutom igång sin laptop, där han har installerat ett riktigt tävlingsledarprogram med klocka och allt.
Get ready to rumble, guys, säger jag medan vi intar våra platser efter att ha dragit kort om placeringarna. Det är faktiskt en häftig känsla, att plötsligt ha hamnat i ett improviserat homegame med en tidigare världsmästare närmast till vänster om sig. En annan holländare försvinner till sitt rum och återvänder med en hel kasse med allehanda dryckjom som får göra ronden. Moneymakers far är inte med, utan erbjuder sig att i bakgrunden blanda kortlekar så att det är minsta möjliga downtime mellan givarna. Han talar med en djup Southern drawl i rösten, en riktig Tennessee-accent som är rätt skön att lyssna till.
Det blir ögonblickligen friskt med gambling och många all-ins, och jag är första offret efter en för långt driven bluff och en slantsingling med Q-Q mot A-K som inte går min väg. Då erbjuder jag mig att ta över som permanent dealer, vilket tacksamt accepteras. Jag svär, vid det här laget skulle jag kunna få jobb som dealer på Cosmopol sådan rutin har man på att hantera kortleken och övervaka markerna och sköta sidopotter.
Chris är tuff att tas med; eller rättare sagt har han ballar av rostfritt stål. I en giv, efter att två synat och en tredje sedan höjt, trycker han in en rejäl kontrahöjning som får de övriga att lägga sig. Medan jag skjuter över potten till honom lägger han upp sina kort med ett flin: 9-2 off, en ren och fräck stöld. Det blir också han som till sist tar hem segern, efter att ha kört över vår värd heads-up.
Alla vill ha en match till, och på nytt slänger vi 100 euro var i potten. Först måste dock Chris gå till sitt rum och hämta sin laptop, eftersom han är bokad för en turnering på PokerStars samma kväll, amerikansk tid. Eftersom han fysiskt är med vid vårt improviserade bord får hans far sittande på den breda sängen sköta klickandet på laptopen, efter instruktioner från Chris som samtidigt är med i vårt eget homegame.
Now you got two Sixes, son.
What are the blinds?
Fifty and one-hundred.
Anything happen so far?
Yeah, guy in seat two raised to three-twenty-five.
Hell, call him down, pop.
Vi har inför andra turren kommit överens om samma startstapel på 3000 men startmörkar på 25-25 och tjugo minuter långa nivåer. Denna gång blir dock Chris första offret, när han får ännu en bluff nedsynad av en misstänksam britt. Med laptopen i ena handen och en ölburk i den andra tar han och hans pappa farväl av oss, medan vi kämpar vidare.
Jag slutar som femma, så det blir inga pengar denna gång heller. Det är redan morgonljus och fågelsång från den öppna skjutdörren ut mot balkongen och med K-Q kontrahöjer jag all-in för att antingen dubbla upp till chipleader eller lämna turneringen och få gå hem och sova: ett dåligt move, jag vet, men det dikteras av tröttheten och att det inte gäller några större summor. Hell guys, lets gamble. Den förste höjaren synar mig blixtsnabbt och slänger upp A-Q: jag är kraftigt dominerad och brädan går inte min väg, så jag önskar de övriga lycka till, tackar som alltid för sällskapet och promenerar på aningen, aningen vingliga ben hemåt till mitt eget hotell i gryningen, genom de folktomma gatorna i en stad som håller på att vakna. Det är kul att ha lirat poker mot ännu en världsmästare, en war story som man kanske en dag kommer att berätta för sina barnbarn. Tänk vad livet tar sig krokiga vägar ibland!
DAN GLIMNE
Tisdag 15 april
Pokern får vänta ett bra tag i dag, bestämmer jag när jag äter frukost på mitt hotell med förmiddagssolen strömmande in genom de höga fönstren men det blir ändå en snabb titt på nätet via laptopen uppe på rummet först, där jag kan konstatera att det är inte mindre än fyra norrmän i rad i topp i chipcountligan efter dag 2. Värst är Öyvind Riisem med 441.400, följd av Johnny Lodden som har 380.300. Hachem som slog ut mig ligger femma med 255.300. Ingen dålig förvaltning av startstapeln på 15.000; det är som gamle Johnny Moss The Boss en gång sammanfattade turneringspoker, att det gäller att kunna förvandla en tandpetare till en brädgård.
Jag går västerut i stället för österut från hotellentrén, bort längs gatorna och svänger in på Rue Grimaldi. Där råkar jag passera en liten hål-i-väggen-bistro kallad Cap Nord och som bland annat säljer sandwiches innehållande Swedish cheese, enligt menyn i fönstret. På impuls kliver jag in och frågar vad som definierar svensk ost här i detta land, och ägarna visar sig faktiskt vara svenskar! Deras sandwiches är fyllda med Västerbottenost: på impuls köper jag en, samt en annan svensk specialitet som man också tillagar: en chokladboll. Alltihop smakar utmärkt och får bli min färdkost medan jag fortsätter förbi hamnen där man redan håller på att skruva ihop läktare av stora stålrörsställningar inför den kommande Formel 1-tävlingen Monaco Grand Prix i slutet av maj, och sedan går den branta gångvägen upp mot furstepalatset för lite sightseeing.
Man kan inte låta bli att avundas Albert, av huset Grimaldi samt med titeln furste/prins av Monaco. I en sådan här lilleputtstat borde det vara lätt att bli du och bror med en bra bunt av sina undersåtar, samt med alla dessa namnkunniga invandrare som Anja Pärson och Gus Hansen. Monaco daterar för övrigt sin historia tillbaka till 500-talet, då det under namnet Monoikos etablerades som grekisk koloni. Sedan, under romarna, blev det en militärt viktig hamnstad, och på medeltiden styrdes området av olika genuesiska familjer. År 1297 fick huset Grimaldi herraväldet, när Francis och männen i hans följe förklädda till franciskanermunkar nästlade sig in i det dåvarande fortet och i en kort strid besegrade den lilla styrkan från det rivaliserande huset Ghibeline. Huset Grimaldi har sedan dess styrt över Monaco, frånsett en period på 1700- och 1800-talen när de dåvarande revolutionära strömningarna samt krigslyckan favoriserade först Frankrike och sedan Sardinien.
Ett av de lyxigaste sättet att anlända är via helikopter
Palatset ligger högt uppe på en klippbrant i västra ändan av Monaco, med nästan osannolikt vacker utsikt åt alla håll. Delar av det är öppet för allmänheten, och jag köper en entrébiljett till rundvandringen som går igenom en följd av salar i barock- och empirestil, med brokadtapeter och pampigt möblemang; på väggarna hänger rader av porträtt av Gioberti, van Loon, Tizian och andra kända konstnärer. I Louis XV-rummet hittar jag dessutom något av personligt intresse: ett antikt spelbord med ett schackbräde av intarsia, och längs kanten av det har någon skickligt målat gammaldags spelkort och marker som nästan lurar ögat att ro att de är verkliga.
Efter slottsbesöket vandrar jag runt på torget framför palatset. Det är soligt, fullt av semestrande besökare som hänfört fotograferar varandra mot bakgrund av den slående utsikten, och jag blir på gott humör: det känns rogivande i själen att komma bort från pokern ett tag och se något annat än floppar och motståndare som förskansat sig bakom sina Ray-Bans. Sedan går jag promenaden längs klippbranten bort till katedralen, som även den är öppen för allmänheten. Därinne spelar någon ett stillsamt, sakralt stycke på orgeln i halvdunklet ovanför långskeppet; besökarna talar lågmält med varandra, och längs en halvcirkel bakom altaret finns infällda i golvet plattor över de olika härskarnas gravar: på Grace Kellys och Furst Rainiers står rader av varsamt arrangerade blommor i glasvaser. Vid de små sidokapellen fladdrar votivljusen. I ett av dem faller eftermiddagsljuset nästan smärtsamt vackert in genom glasfönstren förbi en manshög staty uppe på väggen, föreställande Kristus på korset: jag lyckas göra motivet rättvisa med digitalkameran.
Från katedralen strosar jag genom Les Jardins des Saint Martin, en trädgårdsanläggning vars gånger följer bergssidan och som är fylld av exotiska växter, förbi Oceanografiska Museet, och ned mot hamnen igen. Jag känner mig harmonisk och njuter av livet: plötsligt känns det inte lika trist att ha blivit utslagen inom i alla fall synhåll för pengarna i EPT-finalen.
Klockan har redan hunnit bli kväll. Jag äter middag på Stars & Bars, en genomamerikaniserad restaurang med sport som tema: här finns inte bara inramade tröjor längs väggarna, signerade av olika sportvärldskändisar, utan här hänger dessutom en hel Formel 1-bil i taket inte långtifrån ett par hoppardojor som tillhört Sergej Bubka.
När jag äntligen tagit mig bort till Salle des Etoiles och EPT igen är klockan närmare kvart i tio på kvällen. Skärmarna på väggarna förkunnar att det bara är 57 spelare kvar, och att man är på nivå 17 med mörkar på 2000-4000 och en ante på 400. Där sitter fortfarande rader av pokerkändisar vid borden, som Freddie Deeb, Luca Pagano, Antonio Esfandiari, Johnny Lodden med en enorm stapel av keramik, och Joe Hachem. Han får syn på mig när jag går förbi hans bord och har mig i färskt minne från gårdagen. Hi, Dan! säger han glatt och vänligt. Jag blinkar åt honom och replikerar: Youre taking good care of my chips, right?. Han svarar med en humoristisk axelryckning och ett leende, medan han säger Hey, you know I promised you that.
Jag hälsar på en svensk, Anthony Châtelain och där, till min överraskning, sitter på grannbordet fortfarande Tomas Brolin, och med sin sedvanliga stapel på 30-35.000 i marker. Jag dunkar honom lätt men respektfyllt på axeln, och när han vänder sig om säger jag: Du är ta mig f-n otrolig. Han svarar skämtsamt: Vad ska jag göra? Varje gång jag går all-in lägger sig ju alla dom andra.
En annan turnering pågår också i lokalen, ett sidoevent med 1070 euro i inköp och som började tidigare på eftermiddagen. Av de 391 som ställt upp i den är det bara 182 kvar, men förstapriset är respektabla 117.200 euro över en miljon spänn. Nu har det dessutom börjat spelas sidegames på nivåer som skulle få både Ingvar Kamprad och Erik Penser, för att inte tala om Lotteriinspektionen och ett förfärat Folkhälsoinstitut hemma i Sverige, att vackla till och ta sig åt plån- alternativt partiboken. På skärmarna utannonseras en hel rad sit-and-go-turrar, som det är kö till. Det är kort sagt packat med action här i Monte Carlo, fullt förståeligt eftersom furstendömet är invaderat av tusentalet besökare som har kommit för att lira poker.
Jag köper på impuls in mig i en sit-and-go för 220 euro. Den blir snabbt utsåld, men vi får vänta ett tag eftersom inga bord just då är lediga. Under tiden pratar jag med Anders Henriksson och Mats Rahmn, som följer huvudturneringen; vi suckar samfällt och är rörande överens om att vi hellre suttit där och fightats vidare, än här som railande åskådare. Mats berättar också den tragiska historien om hur han rök i EPT i Köpenhamn: Jag kom tio minuter för sent, kastade mig ned vid bordet, floppade en triss i min första giv och givetvis åkte degen in men den andre hade floppat ett högre set. Well, thats poker.
Hundar finns det många om så landet förser invånarna med påsar
Äntligen kommer min sit-and-go igång, med deltagare från Frankrike, Ungern, USA och så jag faktum är att tre av deltagarna är kvinnor, i varierande ålder. Hon på stol 7 ser ut att vara en välklädd, silverhårig societetsdam i 70-årsåldern och på rymmen från syjuntan, men jag har lärt mig den hårda vägen att skenet kan bedra; fast hon blir faktiskt första offret vid bordet.
Strukturen är otrevligt snabb, med bara 2000 i startmarker, 25-50 i startmörkar, och nivåer som bara är 15 minuter långa vilket ger det hela lotterikaraktär. Alla spelar i gengäld blixtsnabbt som om det vore på nätet, fattar beslut på halvsekunder i stället för att ägna sig åt långa stekningar som i huvudturneringen. Jag tappar omgående halva stapeln under den första kvarten, dubblar sedan upp igen, men ryker som femma så småningom. Not even close. Jag rycker på axlarna och återvänder till att följa huvudturneringen, där man nu efter ännu en paus avancerat uppåt till nivå 18 med mörkar på 3000-6000 och en ante på 500. Esfandiari, får jag höra, blev förste man att komma upp i över en miljon i marker efter att ha vunnit en stor pott. Och Brolin är kvar, nu med runt 40.000 att jämföra med snittstapeln som just då närmar sig 300.000.
Jag går till pressrummet där många dussin personer bevakar det hela och rusar fram och tillbaka till Stjärnsalen för att ladda upp bilder och uppdatera olika webbsajter och bloggar. Där pratar jag med de tillresta från både First Poker och Poker Magazine. Brolin har för h-e klister på sin stol, säger jag beundrande. Han måste vara svensk mästare i shortstackspel. Han har ju haft samma stapel på trettiotusen i två dygn nu. De andra håller med, och nämner att de hört att han tagit lektioner av gamle pokerikonen Chris Björin. Det borde jag också göra, säger jag.
Ute i spelarloungen har man arrangerat ett kul jippo: vem som helst får spela heads-up mot förre världsmästaren Chris Moneymaker, öga mot öga sittande vid var sin laptop, gratis eller om önskade insatser: de flesta lägger 50 eller 100 euro, som Chris utan att blinka matchar, och kön av ivriga motståndare är lång. Oftast är det Moneymaker som kan stoppa på sig pengarna efter varje. Stämningen är hög, och det dricks mycket Heineken och annat. Medan jag följer de matcherna nås vi strax före klockan 01 av nyheten att spelet i EPT avslutats för dagen: bara 39 spelare är kvar, och jo då, Brolin är fortfarande bland överlevarna. Strax efteråt intervjuas han av flera olika nordiska journalister och TV-team, och jag passar på att gratulera honom till framgången hittills: djupt in the money, eftersom han är garanterad minst 38.000 euro nu.
Personalen förklarar att nu stänger spelarloungen för natten, så vi är på väg att köras bort och suckar djupt. Finns det ingenstans vi kan spela poker? utbrister Moneymaker, och en fransman säger: Jag har både bord, kort och marker på mitt rum här på hotellet. Hur många är med, hand upp! säger Chris genast, och jag är med och slänger upp tassen i vädret. Totalt är vi elva man inklusive Moneymakers egen far som tränger ihop oss i hissen upp till åttonde våningen.
I en hamn ligger 105 långa yachten Lady Moura med en besättning på 60 man och namnskyltar av guld.
Fransmannens rum är stort, luftigt, och med en exceptionellt rymlig balkong med otrolig utsikt över poolanläggningen och Medelhavet i den friska men lite kyliga natten. Hans hopfällbara bord viks snabbt upp och läggs på soffbordet, fåtöljer och pallar arrangeras runtom det, och medan en holländare räknar upp marker kommer vi överens om villkoren: en 100-euros sit-and-go med startkapital 3000, startmörkar på 5-10, och tio minuter långa nivåer. Fransmannen drar dessutom igång sin laptop, där han har installerat ett riktigt tävlingsledarprogram med klocka och allt.
Get ready to rumble, guys, säger jag medan vi intar våra platser efter att ha dragit kort om placeringarna. Det är faktiskt en häftig känsla, att plötsligt ha hamnat i ett improviserat homegame med en tidigare världsmästare närmast till vänster om sig. En annan holländare försvinner till sitt rum och återvänder med en hel kasse med allehanda dryckjom som får göra ronden. Moneymakers far är inte med, utan erbjuder sig att i bakgrunden blanda kortlekar så att det är minsta möjliga downtime mellan givarna. Han talar med en djup Southern drawl i rösten, en riktig Tennessee-accent som är rätt skön att lyssna till.
Det blir ögonblickligen friskt med gambling och många all-ins, och jag är första offret efter en för långt driven bluff och en slantsingling med Q-Q mot A-K som inte går min väg. Då erbjuder jag mig att ta över som permanent dealer, vilket tacksamt accepteras. Jag svär, vid det här laget skulle jag kunna få jobb som dealer på Cosmopol sådan rutin har man på att hantera kortleken och övervaka markerna och sköta sidopotter.
Chris är tuff att tas med; eller rättare sagt har han ballar av rostfritt stål. I en giv, efter att två synat och en tredje sedan höjt, trycker han in en rejäl kontrahöjning som får de övriga att lägga sig. Medan jag skjuter över potten till honom lägger han upp sina kort med ett flin: 9-2 off, en ren och fräck stöld. Det blir också han som till sist tar hem segern, efter att ha kört över vår värd heads-up.
Alla vill ha en match till, och på nytt slänger vi 100 euro var i potten. Först måste dock Chris gå till sitt rum och hämta sin laptop, eftersom han är bokad för en turnering på PokerStars samma kväll, amerikansk tid. Eftersom han fysiskt är med vid vårt improviserade bord får hans far sittande på den breda sängen sköta klickandet på laptopen, efter instruktioner från Chris som samtidigt är med i vårt eget homegame.
Now you got two Sixes, son.
What are the blinds?
Fifty and one-hundred.
Anything happen so far?
Yeah, guy in seat two raised to three-twenty-five.
Hell, call him down, pop.
Vi har inför andra turren kommit överens om samma startstapel på 3000 men startmörkar på 25-25 och tjugo minuter långa nivåer. Denna gång blir dock Chris första offret, när han får ännu en bluff nedsynad av en misstänksam britt. Med laptopen i ena handen och en ölburk i den andra tar han och hans pappa farväl av oss, medan vi kämpar vidare.
Jag slutar som femma, så det blir inga pengar denna gång heller. Det är redan morgonljus och fågelsång från den öppna skjutdörren ut mot balkongen och med K-Q kontrahöjer jag all-in för att antingen dubbla upp till chipleader eller lämna turneringen och få gå hem och sova: ett dåligt move, jag vet, men det dikteras av tröttheten och att det inte gäller några större summor. Hell guys, lets gamble. Den förste höjaren synar mig blixtsnabbt och slänger upp A-Q: jag är kraftigt dominerad och brädan går inte min väg, så jag önskar de övriga lycka till, tackar som alltid för sällskapet och promenerar på aningen, aningen vingliga ben hemåt till mitt eget hotell i gryningen, genom de folktomma gatorna i en stad som håller på att vakna. Det är kul att ha lirat poker mot ännu en världsmästare, en war story som man kanske en dag kommer att berätta för sina barnbarn. Tänk vad livet tar sig krokiga vägar ibland!
DAN GLIMNE
