Live från EPT Monte Carlo 2008

Luca Pagano är den som kommit i pengarna flest gånger i EPT. Det här blir hans nionde gång och dessutom hans tredje finalbord. Mycket imponerande.

Antonio Esfendiari är bland de namnkunnigaste som är kvar.

En liten recap av vad som hänt hittills kanske kan vara på sin plats?

Om vi börjar förra året slutade det med en match heads-up mellan amerikanen Gavin Griffin, i rosa hår, och kanadensaren Marc Karam som var besviken över att han inte vann då han inte behövde pengarna utan mest var sugen på en titel. Griffin har sedermera blivit den enda spelare som vunnit både turneringar inom alla stora tourer: EPT, WPT och WSOP. Detta är något som Antonio Esfandiari har chans att tangera i dag.

Under den ännu pågående säsongen har sedan tio turneringar exklusive Monte Carlo spelats, och vi fick tio nya vinnare: Sander Lylloff (Barcelona), Joseph Mouawad (London), Julian Thew (Baden), Reuben Peters (Dublin), Arnaud Mattern (Prag), Bertrand Grospellier (Bahamas), Mike McDonald (Dortmund), Tim Vance (Köpenhamn), Michael Schulze (Warszawa) och Jason Mercier (San Remo).

I lördags inleddes så den stora finalen av EPT-säsong fyra, här i Monaco.

49 svenskar deltog men ingen tog sig till finalbordet. Bäst gick Tomas Brolin, Gerasimos Deres, Anthony Chatelain och Torbjörn Jonsson som alla fick prispengar med sig hem. Istället är vi nu framme vid finalbordet som består av tre amerikaner, två spelare från Kanada, en ungrare, en ryss och en italienare. Tre riktigt stora namn är kvar - Baron, Esfandiari och Pagano. Det återstår att se vem som tar titeln.

Shuffle up and deal!

Lottning och introduktioner pågår - spelet startar om en liten stund igen.

Henrik Gwinner går all-in på knappen och Isaac Baron synar i stora mörken efter viss betänketid.

Henrik har A♦ 9♠
Isaac har A♠ T♥

Flop A♣ K♠ J♠
Turn 8♠
River 5♥

Det är väldigt avvaktande spel just nu. Ingen vill åka ut före finalbordet, särskilt som priserna ökar markant för varje spelare som bustar framöver.

Vi kombinerar alltså just nu de två borden till ett på nio. Mörkarna är förresten på 12k-24k med 3 000 ante.

Knappen höjer till 60 000 och Stig Top-Rasmussen annonserar i big blind att han är all-in för 590 000. Det är bara ett problem - Valery Ilikyan i lilla mörken har inte agerat än!

Eftersom Stig sagt att han skall gå all-in gäller detta såvida inte Valery gör något som förändrar läget. Alltså synar Valery bara, Stig tvingas gå all-in, och Valery synar när knappen lagt sig.

Stig har TT, Valery har JJ, och inga tior kommer på bordet. Danskt på tionde plats - €126 000 i prispengar.

”Ser ni croupieren med vaxad mustasch där borta, monsieur?”

Onsdag 16 april

Turneringen som innehåller den största prissumman i europeisk pokerhistoria rullar vidare här i Monte Carlo, med hela tävlingskonceptets inbyggda och omutliga logik. Startfältet skärs obönhörligen ned timme för timme, både jag och alla andra börjar få vanor som bättre skulle passa en nattklubbsvärdinna eller snarare en tornuggla, och tragedierna när spelare efter spelare tvingas resa sig upp och lämna det krympande sällskapet duggar tätt.

Inför bubblan dag 3 var det dock temporärt en annan affär, när ingen ville bli den som hamnade på den snöpliga platsen precis utanför pengarna. Det blev det segaste inför-bubblan-dramat i EPT:s historia, med två och en halv timmes spel utan någon utslagning och en tävlingsledning som i högtalarna flera gånger ironiskt påminde deltagarna om att detta är en no-limitturnering i vilken det faktiskt är tillåtet att gå all-in, för att till sist i desperation tillkännage att det skulle inte bli någon middagsbreak förrän ytterligare en spelare bustats.

The European Poker Tour Final är den dyraste tävling jag någonsin själv varit med i, två gånger nu. Tiotusen euro, cirka 93.000 kronor, är den svindlande höga startavgiften: pengar nog för en bra begagnad mellanklassbil, eller en helsikes jordentruntresa för två via olika semesterparadis och lyxhotell – inte olika det där jag kan kliva ut på min privata balkong och blicka ned över ett blått Medelhav, mot hamnen där rader av lustyachter ligger förtöjda.

Jag är aningen däven efter föregående natt när jag festat och lirat lite privat poker ihop med Chris Moneymaker samt ett gäng fransmän, holländare, britter och amerikanare, och det är redan en bra bit in på eftermiddagen när jag kliver ut från hotellet, äter frukost på ett litet kafé i närheten, och sedan promenerar västerut för att ta igen vad jag missade då: ett besök på Oceanografiska Museet och Akvariet. En silvergrå Ferrari rullar förbi mig med ett dovt muller ur avgasrören, och påminner mig om vad jag möjligen kunde ha använt förstapriset till – förutsatt att jag till att börja med hade dragit ut Hachems par i kungar, men det är vid det här laget vatten under broarna.

När jag går förbi en tvärgata har jag för ett ögonblick utsikt ned mot det stora och välkända kasinot – en gång familjärt kallat ”La Fabrique”, ”fabriken”, i spelarkretsar – och dess magnifika fasad. Idag finns det flera olika kasinon här i Monaco, liksom konkurrerande etablissemang i flera av de franska städerna längs medelhavskusten och även borta i Italien, men under mer än ett halvt århundrade efter att kasinot öppnat 1863 var det ensamt på ”marknaden” och dess kapacitet att dra till sig pengar var föremål för stor avund på närliggande orter. Det var grundaren av kasinot, François Blanc, naturligtvis inte omedveten om.



Detaljer på det vackra casinohuset

På 1870-talet seglade ett orosmoln upp i norra Italien i närheten, och det florerade rykten om att det snart skulle öppnas kasinon vilket naturligtvis skulle ha undergrävt Monacos blomstrande ekonomi. En våldsam kampanj mot hasardspel blossade därför upp där, med pamfletter och affischer i vilka spelhus skamlöst utmålades som djävulens bländverk – att summan av talen 1-36 på roulettehjulet råkar bli 666, detsamma som Odjurets tal i Uppenbarelseboken i Bibeln, var bara ett av argumenten – och tillhåll för enkom depraverade människor.

Den resulterande allmänna opinionen föranledde den dåvarande italienske premiärministern att raskt lagstifta om ett förbud mot öppnande av kasinon. Först flera år senare blev det bekant att hela skrämselkampanjen dragits igång och finansierats av François Blanc själv, i syfte att eliminera eventuell konkurrens mot hans eget etablissemang! Dagens industrimoguler i Las Vegas, som Steve Wynn och Kirk Kerkorian, skulle fortfarande ha ett och annat att lära av denne Blanc.

Dessutom var de närbelägna städerna Cannes och Nice redan populära vintertillhåll för den europeiska överklassen, och invånarna där kände sig hotade av Monacos växande framgångar vilket resulterade i hätska kampanjer i lokalpressen som svar när deras förhoppningar om egna kasinon gick om intet. Det hjälpte föga att Blanc för att försöka vinna sympatisörer donerade stora belopp till fattigvården i bägge städerna, och dessutom formidabla prissummor till de årliga hästkapplöpningarna i Nice.

Ett av ryktena som spreds i Nice var att kasinot i Monaco var ansvarigt för en självmordsvåg utan motstycke bland ruinerade spelare. Bland annat påstods på fullt allvar att båtar nattetid och med släckta lanternor två gånger i veckan lämnade Monte Carlos hamn, fullastade till relingen med liken från avlidna gamblers som stjälptes överbord flera sjömil ute till havs. Liknande historier spreds så långt bort som i USA och Hongkong, och i januari år 1900 hade Aftonbladet hemma i vårt oskyldigare Sverige en nervkittlande artikel om ”spelhelfvetet” i Monte Carlo, där myten om de många självmorden slogs upp stort som dagsens sanning.

Ett av Blancs motdrag blev att betala ut en halv miljon francs om året i mutor till olika journalister för att istället åstadkomma positiva skriverier om kasinot. En av dessa var redaktör på en parisisk tidning, och uppbar 25 000 francs om året bara för att dagligen rapportera om väderleken i Monaco! Ett annat motdrag blev att genom prins Karl förbjuda all försäljning av eldhandvapen i furstendömet, och av alla giftiga ämnen på apoteken. Naturligtvis förekom i praktiken ändå enstaka självmord i kasinots eleganta trädgård, varför Blanc enligt vad som sägs hade stående instruktioner gällande ett litet antal betrodda anställda om att så snart man påträffade ett lik i trädgården utanför, skulle man först stoppa fickorna fulla med francsedlar innan polisen tillkallades: på så sätt kunde man påstå att självmordet sannolikt berodde på olycklig kärlek, och absolut inte på spelförluster.

En bedragare, enligt en klassisk anekdot som återberättats av hertigen av Beresford, ska ha utnyttjat detta genom att kleta in stärkskortan och frackbröstet med fårblod, avfyra en revolver i luften och sedan lägga sig ned och spela död. Så snart vakterna stoppat på honom pengarna och avlägsnat sig för att inrapportera händelsen, reste han sig och smet från platsen.

Även innanför kasinots elegant brokadbeklädda väggar lämnade pengaflödet inte andra skojare någon ro på den tiden. Ett klassiskt trick bland dåtidens svindlare – och de var många, pengar har alltid attraherat – blev att inne i salarna ta kontakt med någon nyanländ turistspelare som föreföll tillräckligt godtrogen samt stadd vid kassa, och efter att ha vunnit dennes förtroende påstå sig stå i maskopi med någon i personalen som kunde få roulettekulan att hamna på önskad plats: ”Ser ni croupieren med vaxad mustasch där borta, monsieur? Så snart han tar upp sin dosa ur fickan och tar en nypa luktsnus, så här, är det signalen ni väntat på: då ska ni skynda er att satsa 5000 francs på rött. Sedan kommer ni till mig och ger mig en tredjedel av vinsten som ersättning för tipset.” Eftersom ”tipset” hade nästan 50% chans att trilla in, kunde det bli många sköna slantar på en kväll. De gånger svart i stället råkade trilla in gällde det för bedragaren att hålla sig undan, eller att ha en bra förklaring till hands om varför offret missuppfattat ”signalen”.

Monte Carlo har som sagt alltid varit fullt av skrönor. I början av 1900-talet stod en av den ryske tsarens närmaste officerare vid roulettebordet, enligt vad som berättas, och sträckte på sig i sin pråliga uniform så att en av de stora, glänsande knapparna sprätte loss och flög ned på nummer 22, sekunderna innan kulan dunsade ned i just det facket. Den närsynte croupieren ska ha trott att det var en gulddukat, och betalat ut trettiofem gånger ”insatsen” i vinst! Those were the days, som sagt, före dagens övervakningsteknologi och säkerhetstänkande.

I souvenirbutiken snett framför kasinots entré säljs för övrigt, som nyckelringar och halssmycken och till priser om 40 euro och uppåt, äldre tiders spelmarker. De är rektangulära, en del av tämligen blaffigt format och ibland med åtskilliga nollor på, och åtföljs av intyg som garanterar deras autenticitet och att de verkligen använts vid borden. Vem vet, kanske har någon filmstjärna, industrimagnat eller person av kunglig börd fingrat på just den jetong som du väljer att köpa? Oddsen för det torde vara tämligen goda, misstänker jag.

Oceanografiska Museet är inhyst i en pampig byggnad uppe på samma klippa där också furstepalatset och katedralen ligger. Det har sin upprinnelse i att furst Albert I av Monaco på sin tid var lidelsefullt intresserad av oceanografi, och i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ledde flera expeditioner, bland annat till Antarktis.

Inredningen är klassisk: enormt högt i tak, träpaneler längs väggarna och stuckatur i taket, och fyllt med autentisk forskningsutrustning från anno dazumal samt valskelett och egendomliga djur från havsdjupen, prydligt förvarade i stora glaskärl med formalin. Här finns också bland mycket annat en kopia i naturlig storlek av världens första fungerande ubåt som byggdes på 1700-talet, i trä och med propellrar som inifrån kunde vevas för hand för att förflytta den.

Två trappor ned ligger Akvariet. I olika tankar bakom glasväggar finns färggranna papegojfiskar och många andra tropikrevens invånare, men också maneter, en fullt levande monsterhummer som hade fått även en garvad bohusfiskare att tappa hakan, och havets killers som skorpionfiskar och muränor. En av dem, i en egen tank, är chockerande stor och tjock: jag uppskattar dess längd, när jag väl upptäcker resten av fisken bakom korallstyckena, till gott och väl två meter.



På Stade Louis II kan man köpa biljetter till AS Monaco FC hemmamatcher.

Efter besöket promenerar jag tillbaka ned till hamnen och går in på bakgatorna, hittar en trevlig restaurang för kombinerad lunch och middag – lunner i stället för brunch? – och återvänder till hotellet för att fylla på sömnförrådet någon timme eller så, innan jag går ut igen och bort till Sun Casino. Där har man sedan två månader tillbaka ett litet pokerrum, som i praktiken består av en liten upphöjd balustrad bakom ett träräcke och några krukväxter som nödtorftigt avgränsar det från rouletteborden och spelautomaterna i resten av kasinot.

Pokerrummet innehåller bara fyra bord. Man kör enbart med cashgames, inte turneringar – kasinolagarna här i Monaco måste nyligen ha fått sig en hyfsning – och dessutom på nivåer som utesluter de flesta turister: no-limit med mörkar på 50-100 euro (och minimiinköpet 5000 euro), på 25-50 euro (och minimiinköpet 3000 euro), samt på 10-20 euro (och minimiinköpet 1000 euro). Nå, är det något som det vimlar av här i detta furstendöme så är det pengar. Undantagsvis erbjuder man kvällar när det är lågtrafik även spel med mörkar på 5-10 euro och ett minimiinköpet på 500 euro, får jag höra.

TV-skärmen bakom registreringen upplyser om att det är hela nio spelare på väntelistan till spelet 50-100. Just vid det bordet ser jag för övrigt Anna Wroblewski, som satt vid samma bord som Pagano, Sunar och Hachem när jag flyttades dit dag 2. Till min glädje ler hon vänligt, kommer fram till mig och hälsar, och frågar om jag ska vara med och spela. Jag avböjer och förklarar att jag måste bort till Monte Carlo Bay för att övervaka EPT-turneringen – tur att man kan skylla på det och inte behöver säga som det är, att den här cashgamenivån ligger högt ovanför min egen.

Jag har dessutom nu kollat upp Wrobleski på databasen hos The Hendon Mob, och hon steg då som en raket i min aktning: Anna har spelat ihop närmare 900.000 dollar i turneringar, enbart under de senaste tolv månaderna. R-e-s-p-e-c-t, lady.

Jag går vidare i den aningen kyliga kvällsluften. På ett ställe passerar jag en affisch där furstefamiljen Grimaldis släktvapen finns avbildat – tillsammans med familjens valspråk Deo Juvante, ”med Guds hjälp” – och det slår mig att det är passande med en stor kortspelsturnering i den här lilleputtstaten: släktvapnet består nämligen av röda och vita rutersymboler, romber, i ett prydligt arrangemang.

När jag kliver in i Salle des Etoiles är klockan 23.16, och man är precis på väg att avsluta nivå 22 med mörkar på 8000-16000 samt en ante på 2000: det som dag 1 var startkapitalet, täcker nu inte ens the big blind. Det är 14 spelare kvar av de 39 som startade denna fjärde dag, uppdelade på ett featurebord uppe på scenen omgivet av TV-kameror och två små åskådarläktare, och så ytterligare ett bord nere i lokalen som är avspärrat gentemot täta led av nyfikna.

Jag pratar med några av de svenska journalisterna och får höra att de tre svenskar som överlevt in på denna dag alla dessvärre blivit utslagna efter hand. Först föll vännen Tomas Brolin på 38:e plats, efter att ha haft A-K mot Antonio Esfandiaris A-Q som träffar damen på floppen; sedan föll Gerasimos Deres på 32:a plats, med 5-5 mot Q-Q hos Stefan Geim som står; och strax därefter Anthony Châtelain på 31:a plats, när Noah Siegel som har A-10 träffar ett ess på rivern och drar ut Châtelains 9-9. Nå, grabbar, det var ändå väl kämpat – och de tre blågula kombattanterna kan kvittera ut respektive 38.000, 42.100 och 42.100 euro för sina insatser! Att Châtelain nu kommit i pengarna två år i rad här i Monte Carlo är förstås extra starkt.

En annan som imponerat är sydafrikanen Raymond Rahme, som förra året kom trea i VM och även här kom djupt in i pengarna, men till slut stupade som 27:a. Inte illa för en pensionär som förr drev ett litet bed-and-breakfast-hotell i Johannesburg! Även norrmannen Johnny Lodden föll till sist, med 8-8 mot A-J som träffar ess på floppen, men på goda 17:e plats vilket ger honom 70.839 euro.

I lokalen pågår just då ännu en sidoturnering, där 252 spelare har slantat upp 2000 + 100 euro; bara 49 är just nu kvar. Den ena av storskärmarna upplyser om att förstapriset kommer att bli 156.500 euro.

I gårdagens sidoevent lyckades ingen mindre än forne tennisstjärnan Boris Becker nå finalbordet; det var en rebuyturnering med ett grundinköp på 500 euro och 338 anmälda. Becker var till och med chipleader vid ett tillfälle! Och på ett annat bord hade man arrangerat en tiotusendollars – smaka på siffran, som ger de flesta av oss näsblod – sit-and-go, med ett stjärnspäckat startfält innehållande bland andra EPT-tourens grundare John Duthie, Dario Minieri, Victoria Cohen, Bertrand Grospellier och Noah Boeken, men den som till sist triumferade var Barry Greenstein för vilket han kammade hem 50.000 dollar. Långt över en svensk årslön för ett par timmars jobb…

Jag frågar en finsk dealertjej, Jonna, om hur många dealers man totalt har rekryterat från runtom i Europa och USA. ”Sextiofyra”, svar hon. Ingen dålig organisation.

De fjorton kvarvarande spelarna kommer tillbaka från pausen. ”Did you have a pair?” hör jag Isaac Baron fråga Joe Hachem, men han bara ler till svar. De tar plats, sju vid varje bord. Närmast mig har jag Antonio Esfandiari: på ryggen på hans jacka finns ett snirkligt mönster, och ordet FREEDOM. På vänster arm har han en klocka med en enormt stor urtavla. De flesta spelarna har gigantiska markerstaplar framför sig. Nu har man också switchat in blekt tegelröda marker i valören 10.000.

Åskådarläktarna runtom featurebordet fylls på. Dramat där utvecklas långsamt, försiktigt, i vetskapen om det hägrande finalbordet som alla nu är så nära, så nära. Spelarna kretsar runt varandra som hajar nere i havsdjupen och letar efter blottor. Här sitter män och unga killar som vet hur man hanterar psykologiska medel och manipulerar motståndet: när någon skjuter fram en bunt keramik och säger ”Raise to sixty thousand”, är det ett laddat ögonblick när spelaren mittemot först framför sig staplar upp det antal marker som krävs för en syn… och sedan ännu en stapel, och ännu en, och så lutar sig tillbaka, med ammunitionen uppradad, och med ett ansikte som hugget ur sten studerar situationen och motspelaren under flera minuter medan vi på läktarna håller andan. Precis allt kan då hända: en suck och en läggning när korten till sist vant singlas över duken mot dealern, ett stillsamt frammumlat ”Call”, ett ”Re-raise” utan åthävor, eller det som motspelaren fruktar mest: gesten med handen som symboliserar fösningen framåt, följd av ordet ”All-in.”



Det är inget platt furstendöme

Thomas Boekhoff från Tyskland blir nästa offer: med 450.000 i potten räcker hans 7-7 inte till mot Antonio Esfandiaris A-J, när floppen är A-8-8 och resten av brädan blank. Mindre än tio minuter senare faller fransmannen Vincent Secher också. Bägge kan dock trösta sig med 76.000 euro, motsvarande så där tre kvarts miljon kronor. Nu är genomsnittstapeln uppe i över en miljon, och spelet blir om möjligt ännu långsammare och försiktigare

Jag lämnar läktarna och går en sväng i playerloungen. Där sitter Gavin Griffin, förra årets vinnare här, och spelar ”battleship poker” mot kön av sugna motståndare: heads-up via var sin laptop, öga mot öga, och omringad av åskådare som alla respekterar att man inte med en min eller ett ord kommenterar hålkorten på skärmen. Griffin är för övrigt den förste i pokerhistorien att vinna ett WSOP-armband, en WPT-titel och en EPT-titel – en otroligt stark prestation med tanke på dagens stora startfält.

Jag återvänder till åskådarleden, ser Gus Hansen smyga upp mot featurebordet och skämtsamt säga ”It’s all magic!” i örat på Esfandiari – passande, med tanke på att den senare är professionell trollkarl. De pratar ett tag med varandra; en av TV-kamerorna följer dem.

Vid featurebordet står EPT-tävlingsledaren Thomas Kremser, för dagen i prydligt röd slips, och kommenterar fortlöpande. Det blir inga all-in-manövrar nu på ett bra tag, bara ett hackande och höjande där få givar går ens så långt som till floppen. Men så, fem minuter i ett på natten, smäller det till: Robin Keston trycker in sina sista marker på 6-6, och Isaac Baron tar syn med J-J. Det ligger en miljon i potten, och en knekt på rivern är spiken i kistan för Keston. Nu återstår bara elva spelare.

En kvart senare åtföljs han av förre världsmästaren Joe Hachem. Efter floppen 4-10-3 med två klöver betar Hachem, Baron ställer in och Hachem synar med sin sista halvmiljon. Bägge har träffat topparet, men Baron har den bättre kickern med 10-J mot Hachems 10-6. Turn är en femma som ger Hachem ett öppet stegdrag, men rivern är blank och Hachem får resa sig upp till åskådarnas respektfyllda applåder. Hans elfteplats är värd 101.000 euro.

Bara tio spelare är kvar; klockan är tio över ett på natten. Kremser förkunnar att man bryter för dagen – eller snarare natten – och ett dealerteam börjar att noggrant räkna markerstaplarna och lägga dem i tjocka plastpåsar som förseglas. Så här ser chipcounten ut:

Glen Chorny, Kanada (3.370.000)
Isaac Baron, USA (2.365.000)
Michael Martin, USA (1.579.000)
Maxime Villemure, Kanada (1.220.000)
Denes Kalo, Ungern (957.000)
Antonio Esfandiari, USA (735.000)
Luca Pagano, Italien (705.000)
Valerij Ilikian, Ryssland (650.000)
Stig Top-Rasmussen, Danmark (590.000)
Henrik Gwinner, Danmark (466.000)

Fem transatlanter mot fem européer, varav två nordbor. Det kommer att bli ett rafflande finalbord, känns det som!

DAN GLIMNE

Här är aktuella chip counts från starten av bordet, sorterad efter sittplats.

Spelare Land Marker Bord Stol Isaac Baron USA 2365000 5 1 Luca Pagano Italien 705000 5 2 Antonio Esfandiari USA 735000 5 3 Maxime Villemure Kanada 1220000 5 4 Glen Chorny Kanada 3370000 5 5 Henrik Gwinner Danmark 466000 2 3 Michael Martin USA 1579000 2 4 Valeriy Ilikyan Ryssland 650000 2 6 Stig Top-Rasmussen Danmark 590000 2 7 Denes Kalo Ungern 957000 2 8