Vad kan vi kräva av svenskarna i WSOP main event 2016?

Det är ungefär en och en halv vecka kvar tills main event startar, och det börjar bli dags att fundera lite på vad vi ska ha för svenska förväntningar på turneringen. För oss blågula railare är det inte främmande att säga att det finns en WSOP-historia före Martin Jacobson och en efter. Många trodde att vi aldrig skulle få se en svensk världsmästare, men allt förändrades i november 2014. Nu har vi en champ i historieböckerna, men istället kan man plågas av tanken i det osannolika att det skulle hända igen. Alla som kan sin sannolikhetslära vet dock att slumpen inte har något minne. Det finns ingen plats i universum där osannolika händelser lagras; däremot kan – och bör - Martins seger mycket väl i någon mån fungera som en extra morot för svenska spelare i World Series. Låt oss titta tillbaka lite hur det gått för Sverige historiskt i turneringen. Sett till antal cashar är veteranen Chris Björin outstanding; han har nått pengarna åtta gånger, en summa bara fyra andra spelare i historien lyckats med fler gånger. Som en jämförelse är Bosse Sehlstedt tvåa på svensklistan med fyra cashar. Bosse kommer vi inte få se i main i år, men Chris är i Las Vegas och det är långt ifrån osannolikt att han kommer till start i main. 

Nu har jag förvisso i denna text sagt att slumpen inte har något minne, men det är inte samma sak som att vi inte kan lära oss något av att titta på gamla utfall och siffror från main event. Med utgångspunkt från åren efter pokerboomåret 2006 då Jamie Gold vann och nästan 8800 kom till start har turneringarna sett tämligen likartade ut, även om andelen svenskar i fältet minskade något de första följande åren. Med undantag för ett bra år 2010 då 7319 spelare kom till start har till exempel fälten legat inom en diff på drygt 500 anmälda. En kvalificerad gissning ger därmed att årets fält landar på omkring 6600 spelare, plus minus ett par hundra deltagare. 

De senaste nio åren har antalet svenskar på topp hundra i resultatlistan varierat mellan 1 och 3, med peaken de två senaste åren. Vi har aldrig misslyckats med att få in en svensk bland de 100 bästa. Därmed anser jag att det är rimligt att kräva en svensk på topp 100 för godkänt, och att fler än två är bra. När både Ghattas Kortas och Thomas Arvidsson placerade sig bland de femtio bästa förra året var det första gången sedan 2007 mer än en person nådde så högt. Tre gånger – 2009, 2011 och 2013 – har vi missat topp femtio helt de senaste tio åren. Här börjar det kännas mer som varians om det kommer att gå vägen eller ej, och samma sak gäller för bästa svenska notering. Bortsett från Erik Fribergs finalbord 2006 (då även William Thorson nådde 13:e plats) och Jacobsons seger 2014 har vi inte haft någon svensk bland de tjugo främsta. Utgår vi från att det svenska deltagandet ligger i paritet med åren 2012 och framåt är det rimligt att gissa att vi får in någonstans mellan 6 och 10 svenskar i pengarna. Fler än så skulle jag se som mycket bra, och färre en besvikelse.

Allt detta föregår ett men som egentligen handlar om att vi spekulerar rätt fritt; om fyra veckor har vi facit på de svenska insatserna i World Series of Pokers main event 2016.