I huvudet på Alexander Roumeliotis

Alexander Roumeliotis pappa är grek, därav det något ovanliga efternamnet, men Alex säger sig själv vara "ganska dålig på grekiska" med tanke på hur mycket tid han ändå spenderat i landet när han var yngre. Precis som så många andra började pokerkarriären med spel mot kamrater på gymnasiet, och övergick sedan till en seriös satsning.  En stor skillnad från till exempel Viktor Blom och Mikael Thuritz är att Alex aldrig gått över till några andra spel, utan hållit sig till Texas Hold'em trots den allmänna uppfattningen om att edgen i spelet försvinner allt mer.

"Jag tror att det hade lite att göra med att jag inte hade tänkt fortsätta spela så länge. Det fanns något tillfälle då jag tyckte det fanns ett bra tillfälle att bli bra på PLO, men det var nog 3-4 år sedan nu" säger Alex när jag träffar honom i London där han är för att spela EPT-turneringarna. "Det var precis då jag hade börjat plugga första gången, och såg inte någon större framtid för mig inom pokern, utan var rätt nöjd med vad jag hade åstadkommit där.  Eftersom jag ändå tänkt att fasa ut spelandet inom en rimlig framtid fanns det inga ekonomiska incitament att lägga den tiden som krävdes för att nå en någorlunda hög nivå i ett annat spel. Det handlar ändå om väldigt många timmars träning."

Poker som hobby istället

Alex har numera tagit ett stort beslut i karriären, nämligen att mer eller mindre lägga ner cashgamespelet och istället kombinera studier med att ha turneringspoker som hobbyverksamhet vid sidan av.

"Det är något som har växt fram över lång tid. Jag har börjat plugga extremt många gånger, men det brukar inte vara så seriöst. Jag har skrivit in mig varje termin och gått på någon nollning. Nu känns det som att det är det här jag gör, tidigare var studierna bara en hobby som prioriterades lägre än allting annat, så det är rätt stor skillnad den här gången. "

Alex vän Ramzi Jelassi meddelade för ett knappt år sedan att han lade karriären på hyllan, men för Alex är det annorlunda. Det handlar inte om att spelglädjen försvunnit på något sätt, utan om ändrade livsprioriteringar och att hitta en spelform som går att kombinera med studier och ändå vara vinnande utan att investera orimligt mycket tid.

Jag har väl aldrig sett
någon lång framtid för
mig som pokerproffs

"Det här var egentligen något jag såg komma för ganska länge sedan. Jag har väl aldrig riktigt sett någon lång framtid för mig som pokerproffs, utan har alltid tänkt att jag ska göra något annat. Sen är det inte så lätt att sluta när man inte har något naturligt annat val att göra. Dessutom tycker jag att det är roligt att spela, och har lagt ned otroligt många timmar på att bli bra. Det krävs ändå att man är lite av en nörd och tycker att det är roligt för att kunna bli bra."

Har hållit en låg profil

 En av anledningarna till att Alex flugit under radarn genom karriären är mycket på grund av att han konsekvent hållit sig borta från rampljuset.

"jag har historiskt sagt nej till alla intervjuer, men aldrig för att bygga någon image. Jag såg bara fler nedsidor än uppsidor med att bli någon slags profil inom poker. Kanske lite i kombination med att när hypen var som störst var det många oklara människor som blev affischnamn och uttalade sig, och jag ville inte ha något med den kategorin pokerspelare att göra."

Även om Alex Roumeliotis hållit sig borta från all form av publicitet när han själv haft möjlighet att välja, medhåller han att det finns ett välbefinnande i om folk tycker att han är duktig på det han gör.

"Alla har ju ett ego, och det är klart att jag blir glad om jag får erkännande, framför allt från andra som är duktiga. Jag har ändå lagt sjukt mycket tid på att bli bra, så det finns givetvis en stor egodel i det."

Vårt samtal utspelar sig i ena hörnet av den stora turneringssalen i Grand Connaught Rooms i stadsdelen Covent Garden i London. Main event är över för dagen, men i en angränsande lokal inleds samtidigt en Win The Button-turnering vilket gör att vi flera gånger får pausa vårt samtal då våra röster dränks av turneringsledarens utrop i högtalarna. Under tiden uttrycker Alex sin uppskattning för Win The Button som spelform, men säger att han bara spelat den en gång och att det är synd att de oftast har så låga inköp. Det samtalet leder oss in på en diskussion om teori i poker, och min undran är om Alex ser sig som en duktig teoretiker.

"Ja, det är jag nog, men kanske lite annorlunda än många andra som är bra. Många andra teoretiker är de som försöker komma fram till någon form av optimal spelteori inom poker, även om jag misstänker att de inte kommit så jättelångt än. Jag är teoretiskt kunnig, men har inte fokuserat på samma saker som dem, utan har snarare försökt komma på teorier för hur man bäst kan exploatera olika avvikelser. Jag har alltid haft hyfsat bra koll på teorin, och var nog en av de första på nätet som började analysera statistik och göra mer allmänna principer för spelandet."

Det tuffaste motståndet

Han har under många år spelat mot det bästa motståndet i världen när det kommer till Texas Hold'em på höga nivåer, och mött spelare som Dan "Jungleman" Cates,  Niklas "ragen70" Heinecker, Alex "Kanu7" Millar, Ignat "0Human0" Liviu och Ben "Sauce123" Sulsky vid pokerborden. Han förnekar inte heller att han själv också tillhört de bästa i världen.

"Nej, det hoppas jag nog att jag har varit till och från. Det är svårt det där, numera görs det i och för sig listor på vem som är bäst, men de känns otroligt fåniga. Jag tycker nästan att det är förvånande att vinnande pokerspelare gör de där listorna, det finns väldigt många nackdelar med dem. Man kan ju börja med att de så klart inte kommer att vara korrekta, dessutom är det nog stor risk att de gör att det blir mindre action än tvärtom, fast det känns som att de som skapar listorna gör det för att få action."

Listorna Alex nämner är bland annat så kallade Power Rankings som en del spelare publicerar på sociala medier där de listar vilka som är bäst just nu utifrån högst subjektiva kriterier. Ofta med sig själva i toppen.

De framtida egenskaperna

Alex har varit med i highstakes-toppen i många år, och  säger själv att han tidigt blev en vinnande spelare efter en handfull mindre insättningar. På frågan om vilka egenskaper han själv skulle säga att han besitter som gjort honom riktigt bra hamnar han istället i ett mycket intressant resonemang om hur viktiga pokeregenskaper förändrats över tid, och utvecklingen mot så kallad GTO, optimal spelteori.

"Jag tror inte att de egenskaperna som har varit viktiga för att bli bra förr kommer att vara samma som de som kommer vara viktiga för att bli bra i framtiden. I större delen av min karriär har ju spelet inte varit så utvecklat, och är det väl fortfarande inte även om de kommer närmare och närmare. Förr fanns det mycket mer utrymme för exploativt spel och olika typer av strategier, och då blir det mer en fråga om problemlösning och att komma fram till nya saker. Det kräver lite mer uppfinningsrikedom, med det är mycket möjligt att det bästa cashgameproffset om fem år inte behöver någon uppfinningsrikedom alls. Han kanske bara tränar mot en GTO-bot på datorn och lär sig mer eller mindre perfekta ranger för alla situationer. Han behöver inte ha kommit på något själv, utan bara vara extremt bra på att exekvera existerande teorier.

Självklart går vi mot GTO, och datorprogrammen kommer att bli bättre och bättre på att vägleda folk till någon form av optimal spelteori, men samtidigt kommer vi kanske inte att nå slutmålet på ett tag. Schack är ju ännu inte löst och om två personer skulle kunna spela perfekt GTO skulle både ändå gå back på omkostnader om de möttes.

Ett tag tänkte jag att utvecklingen inte skulle bli så rolig, och att det skulle trötta ut fiskarna, men det har väl visat sig att det inte riktigt är sanningen. GTO blir en ganska aggressiv spelstil, och det är klart att det finns något vackert i att folk spelar perfekt. Sen ska det också tilläggas att jag tror att folk idag är så otroligt långt ifrån att spela perfekt.

Om det inte kommer några datorprogram som gör att man kan lära sig att spela perfekt är det rätt stor chans att det inte dyker upp särskilt många nya pokerproffs. I princip alla som spelar högt idag började spela under pokerboomen när det var lätt att tjäna pengar, och spelet var ganska förlåtande för aspirerande proffs. I dag krävs det så mycket mer av dig om du ska bli vinnande. Att gå från noll till att bli pokerproffs kräver enormt mycket tid och pengar om du redan på de lägsta nivåerna måste möta relativt kompetent motstånd. De flesta med potential lär ge upp på vägen."

Disciplin och gambling

Imagen av en disciplinerad och lågmäld spelare med en professionell inställning till pokern är något som följt Alex sedan jag först stötte på honom omkring 2010, och till skillnad från många andra proffs håller han sig borta från andra former av spel med mycket få enstaka undantag. På en punkt säger dock Alex att han varit något av en gambler.

"jag har genom hela min karriär varit helt hjärndöd med mitt skottande. Alla gånger jag har spelat extra högt har det alltid varit mot bra pokerspelare. Det finns mer taktiska pokerspelare som tar sina skott i Macau i nåt jättehögt spel mot folk som inte är proffs, medan jag hittade de bästa motståndarna istället. Det är kanske något jag hade gjort om om jag hade fått göra om min karriär från början. Spelar man allra högst ska det nog vara de lättaste spelen och inte tvärtom."

Alex menar emellertid att frånvaron av game selection faktiskt inte varit odelat negativ, utan har bidragit till hans framgång.

Jag spelade i princip
mot alla som ville spela

"Lite av anledningen till att jag blev bra var nog att jag gameselectade väldigt, väldigt lite och spelade i princip mot alla som ville spela. Gick det dåligt tog jag möjligen en paus mot vissa, och undvek dem ett tag, men efter ett tag spelade jag i princip alla. Det kanske var en bra idé då, det gör att man utvecklas mer och det är roligare att spela så, men idag är det nog inte lika bra att göra så. Det kommer inte gå att vinna på det sättet längre, just för att alla andra gameselectar mycket hårdare nu. Jag har nog spelat i games där jag inte varit vinnande för tillfället, men samtidigt var det så många andra som spelade mot mig backande. Idag sitter folk och gör research i veckor i förväg innan de spelar en hand för att vara säkra på att de är vinnande. Då blir du plötsligt fisken om du gameselectar mindre än din motståndare. Drar man det till sin spets skulle det innebära att ingen skulle spela över huvud taget, men det gör ju folk ändå och någon av dem gör ju i så fall alltid fel. Oftast på grund av deras ego eller att det helt enkelt kan vara svårt att avgöra ibland."

Spelglädje

Ett annat utmärkande drag med Alex är att han fortfarande verkar tycka att det är genuint roligt att spela poker. På tourstoppen syns han inte bara i main event och highrollerturneringar, utan spelar event från i sammanhanget relativt låga inköp på £2000 upp till Super Highrollers. Han säger också att spelglädjen är en faktor till hans utveckling.

"Jag tror inte att det går annars. Man måste ju tycka om att spela, annars kommer man nog aldrig att bli bra. Det är klart att man kan tvinga sig att grinda, men för att utvecklas måste man nog tycka att det är roligt. Det är nog få som har motivation att göra det om de inte tycker att det är roligt."

Alexander Roumeliotis är mycket respekterad i den svenska pokercommunityn, både för sin kompetens och som person, och är nära vän med flera av de mer namnkunniga svenska pokerspelarna. Bland de han ofta reser med märks namn som Joel Nordkvist och Michael Tureniec.

"Det är så klart viktigt att prata om poker med andra spelare för att utvecklas, och att få input av andra. Sen har vi garanterat inte utnyttjat det maximalt, vi hade kunnat göra det mycket mer. Men även att diskutera småsaker gör en stor skillnad, och det är ingen slump att många duktiga spelare har varit kompisar med andra duktiga spelare redan innan någon av dem nådde toppen. Det i sig visar att det garanterat är viktigt."

Även om han respekterar andra pokerspelare, och framhåller många av dem, både svenska och internationella som mycket duktiga finns det ingen som han själv tycker utmärker sig framför de andra, eller som han skulle ha extra stor respekt för.

"Det var nog länge sedan. Jag vet att jag länge tyckte att en dansk spelare var väldigt bra, men det var länge sedan. Idag finns det nog ingen speciell, även om många spelare är extremt bra. Svenske Mikael Thuritz  är så klart en av de absolut bästa. Det är få som varit vinnande så lång tid och i så många spel. Kanske ingen annan."

Phil Ivey

Det går inte att namedroppa pokerspelare utan att komma in på fenomenet Phil Ivey, och jag frågar Alex om amerikanen verkligen är så bra som den enorma hypen säger.

"Det är ju svårt att säga, men jo, det får man väl ändå ge honom. Han har ändå varit bra så länge i så många olika spel. Det är nog få som hade klarat av att bli så bra som han blivit utan hjälp. Sen tror jag att det finns spelare som är bättre än honom i nästan varenda spel, men de är de både specialiserade och har kommit dit med massor av hjälp. Han har nog gjort allt själv.

Jag tror att han är lite av en hustler i själen; han är trots allt från en annan generation pokerspelare i en tid då saker fungerade lite annorlunda. Jag har blivit förvånad över vad han gjort för ganska små summor pengar enligt vissa historier."

Det finns ingen pokerspelare det går så många historier om som Phil Ivey, och det handlar om allt från att han inte känner till terminologin för basala pokerkoncept till att han inte vet vilka specifika spelare i den etablerade pokereliten är.

Det är otroligt mycket
bättre om folk inte vet
vad som pågår i ditt huvud

"Jag tror inte att han har jättebra koll, men sen låtsas han att han har sämre koll än han faktiskt har" säger Alex. "Det finns någon historia om att någon hade pratat om equity i någon hand, och Ivey hade frågat vad det betyder. Han är bra på att bygga någon slags mystik kring sig. Det är säkert både för att han tycker att det är kul och för att det är taktiskt. Det är otroligt mycket bättre att folk inte vet alls vad som pågår i ditt huvud. Det är jättesvårt om du spelar mot en person du inte mött innan och du inte har en aning om personen har en vettig tankestruktur eller hur denne tar sina beslut. Pratar du med motståndaren försvinner snabbt mystiken kring hur deras beslutsprocesser ser ut, och det blir lättare att lista ut på vilka grunder de agerar.”

Psykologi och poker

Just personlighetsteori och psykologi är något som Alex intresserat sig för, och det märks att det är ett ämne som engagerar och roar honom.

"Ju längre utvecklingen gått, desto viktigare har det blivit att ha bra förutsättningar om man vill bli riktigt bra. Förr var de professionella pokerspelarna en ganska brokig skara människor, idag är många väldigt lika personlighetsmässigt. Gör man ett personlighetstest så som Myers-Briggs på dagens toppspelare är det väldigt liten avvikelse. Vem som helst hade nog kunnat bli bra men sannolikheten att någon utan anlag och naturligt inneboende intresse för mönsterigenkänning och spel skulle lägga tillräckligt mycket tid är liten.

Det många fortfarande är dåliga på är att lägga band på sina känslor, vilket kanske är en av de viktigaste egenskaperna av alla. Stressen av att det går dåligt påverkar alla negativt så det handlar både om att lära sig att fortsätta ta beslut lika bra under stress som att inte bli stressad från första början. Det gör man enklast genom att inte bry sig om resultatet, man slutar att bry sig om såväl vinster som förluster. Det kommer gynna ens liv som helhet också om man inte behöver ha gårdagens jätteförlust i huvudet hela tiden. Tyvärr inser inte många att det inte går ihop att fira och vara glad åt sina vinster för att sedan vara likgiltig till sina förluster. Ska du vara glad åt dina vinster får du leva med att du kommer vara nere och stressad över dina förluster, det påverkar dessutom mycket mer åt det negativa hållet än det positiva.

Har du ett vanligt jobb är det inga problem att vara glad när du gör något bra på jobbet och komma hem knäckt någon gång i månaden när du råkat göra bort dig, du kommer ändå få uppleva väldigt mycket mer neutral eller positiv feedback än dålig. I poker som handlar om att skapa omsättning med hög varians och låg marginal och där resultatet är din enda feedback skulle det innebära att du istället var helt knäckt hälften av tiden mer eller mindre. Det är inte hållbart för någons psyke i längden tror jag.”

Ingen ovan turneringsspelare

Att spela turneringar är inget nytt för Alexander Roumeliotis även om cashgame alltid varit hans huvudsakliga disciplin. Aliaset "Sussie Smith" är välmeriterat även i turneringssammanhang. I våras vann han $21 000 NLH Heads-Up Highrollern i PokerStars Spring Championship för omkring $300 000, och i samma serie tog han sedan femteplatsen i $1050 NLH Re-entry för $175 000 efter en femvägsdeal. Dessutom har han samlade livecashar på omkring $800 000 som placerar honom som 33:a på Sverigelistan genom tiderna. Bland meriterna finns en sju år gammal seger i Christmas Poker week, och en seger i HU-eventet i EPT Deauville.

Det är klart att jag försöker att
bli en bättre turneringsspelare

"Det är klart att jag försöker att bli en bättre turneringsspelare, men jag lägger inte så mycket mer tid på det än den tid jag faktiskt spelar. Jag tror att jag kommer att anstränga mig mer där för att det är en bra form att hobbyspela poker på. Dessutom är det roligt att spela live, och turneringar är den naturliga formen då om man vill spela någorlunda högt om man inte ska ta sig väldigt långt bort. Tidigare åkte jag på liveturneringar mer som en semesterresa, vilket jag tror gäller för många svenska pokerspelare. Det blir ändå tråkigt att sitta framför datorn hela tiden."

Det är i allmänhet lättare för en duktig cashgamespelare att byta till turneringspoker, än tvärtom, och det är också idag den vanligare vägen att gå på grund av att den rådande opinionen är att edgen fortfarande är mycket större i turneringar. Anledningen till att det är svårare för en turneringsspelare att gå över till cashgame jämfört med det motsatta handlar enligt Alex inte om att de spelarna i gemen skulle vara sämre utan helt enkelt om brist på rutin i vissa situationer. Dessutom är vissa kunskaper som behövs i cashgame inte nödvändiga på samma sätt i turneringssammang.

"Turneringar innehåller inte alla komponenter av poker, just för att det är så grundstackat och så många olika motståndare. Det är många typer av situationer man aldrig får uppleva i en turnering, eller möjligen bara i början av en turnering då det går att jämföra med ett normalt cashgamespel. Turneringsspelare saknar erfarenhet av de situationerna, och för att de inte spelar länge mot samma person bryr de sig inte om att vara konsekventa och oexploaterbara. Jag kan garantera att om du tar filmkameror och sätter på spelarna i en EPT kommer du att se att de är extremt inkonsekventa. I nästan alla lägen kommer de att vara obalanserade, och det är antagligen det bästa de kan göra. Det är därför de vinner, för så länge ingen hinner lista ut vad som sker är det antagligen bra att göra så."

Alex poängterar också att fokusskiftet för honom från cashgame till studier och turneringspoker inte på något sätt är en utfasning från pokervärlden.

"Jag skulle inte tro att jag lägger av helt någon gång. Jag tycker ju att det är roligt att spela, som nu i EPT London tycker jag att det är roligt. Tröttnar jag så tröttnar jag, men jag ser inte det här som någon uttrappningsperiod. Jag syns ju mer i pokervärlden nu än jag gjorde tidigare. "

Epilog

Vårt samtal har pågått i en drygt timme, och det börjar bli dags att runda av. Avslutningsvis frågar jag Alex vad han skulle ge sina barn - han har inga än ska vi tillägga - om de kom hem i framtiden och berättade att de ville bli pokerproffs efter gymnasiet.

"Jag hade nog inte rekommenderat det. Jag hade nog faktiskt varit orolig, det går ju i allmänhet inte jättebra för de som försöker satsa på en karriär inom poker och för dem det går relativt bra för finns det ändå många fallgropar. Det är klart att det är lättare och väldigt mycket säkrare att gå en vanlig väg och börja plugga eller något annat. Sen tar jag för givet att det inte kommer att finnas så mycket pengar i det i framtiden. Med det sagt är det absolut en bra livsläxa att ge det ett försök, det är lite som att vara egen företagare inom en extremt volatil och bransch, kan jag tänka mig. Man lär sig mycket om både sig själv och andra och den dagen man slutar att anpassa sig till de rådande förutsättningarna är det snabbt över.”