Valterego intervjuar Martin De Knijff

Jag har stämt träff med Martin De Knijff på Lisa Elmqvist i Östermalmshallen. Priset för en lunch börjar på 250 spänn, och jag är högst tveksam till om det finns någon övre gräns för hur mycket det går att spendera på kulinariska upplevelser här. Det finns emellertid vissa liknelser mellan Östermalmshallen och Pokersverige. När jag går runt och tittar på människor, varor och personal drabbas jag av en känsla av overklighet. Som om jag vore en bystander, en åskådare som bara är där som bevakare, och ingen egentlig del av skeendet.

Det skulle kunna tas som ett försök att imponera av Martin att välja en av stans mer exklusiva lunchrestauranger. Det finns dock en tämligen naturlig förklaring, som i och för sig hänger ihop med att Martin är tämligen stadd i kassa. Att vara bofast i Las Vegas och vara fiskälskare är ingen perfekt match. Det är svårt att få tag i bra fisk i västra USA.

Därför väljer Martin De Knijff gladeligen att lägga trehundra kronor på en lunch på Lisa Elmqvist när han är i Sverige. Är det något restaurangen kan är det nämligen fisk. De har gjort mycket bra för fisken, för att parafrasera en känd branschklyscha.

Man skulle kunna tro att Martin De Knijff skulle vara den internationella turneringspokerns främsta försvarare, efter sin trettondeplats i WSOP Main Event 2002, och framför allt efter segern i WPT-finalen på Bellagio i april 2004. Men inte, Kniven är starkt kritisk till upplägget och arrangemanget kring den moderna turneringspokern. I synnerhet då när det kommer till de stora eventen.

"Sista stora tävlingen jag spelade var på Bellagio. Det var 25 000-dollarstävlingen, den som jag tidigare vunnit. Nu var det femte dagen och jag låg fyra. Det kan ha varit ungefär 55 spelare kvar. När vi började den dagen hade jag en riktigt bra stack, omkring 100 big blinds. Det var dessutom bra struktur. Sen när det var strax under 40 spelare kvar tittade jag på prisstrukturen igen. Skillnaden mellan 38:e man och 11:e man var 50 000 dollar. Vid finalbordet fick sjätte man 230 000 dollar, och vinnaren 3,5 miljon.

I det här läget måste man spela för en topp-placering. Du måste börja gambla, det är så toppheavy så att din edge som duktig turneringsspelare är att du går hela vägen. Att bli etta, tvåa eller trea. När du får din rush kör du över alla andra som försöker bromsa sig till mer pengar. Det är det som är Gus Hansens, Phil Iveys och John Phans stora styrka. Det är gasen i botten, de bara kör."

Om jag förstår Martin De Knijff rätt så är hans teori att vikten av att gambla gäller långt mer än de som är shortstackade. Vikten av att gå in på finalbordet med en stor stack för att nå högt, är så pass stor att du måste ta rejäla risker på vägen dit även med stackar av acceptabel storlek. På grund av att strukturen är så topptyngd liknar finalbordsspelet vid stora turneringar bubbelspelsstruktur i det att många blir näst intill förlamade av rädsla att åka ur, vilket ger ett enormt psykologiskt övertag för de stora stackarna.

"Nu kom jag trettionia till slut. Jag slog om med AK. Sen när en kille som slog om igen gick jag allin. Det var all in för honom också om han synade. Han hade en ganska så bra stack, och två damer på hand, så en gång på tre lägger han väl sig i alla fall.

Vinner jag den potten är Gus etta i chips och jag tvåa. Om jag får en och en halv miljon i marker där så är det toppchans att jag går riktigt långt. Det är det där som skiljer agnarna från vetet. Att kunna utnyttja powern av en stor stack sent i en pokertävling, istället för att bromsa sig till mer pengar".

En sak slår mig när vi sitter där efter maten, över en kopp kaffe, och pratar. Martin De Knijff ser mycket yngre ut än den ålder imagen gett honom. Jag har tidigare kallat honom pokerpensionär, trots att han bara är drygt trettiofem år. Med svart skinnjacka, t-shirt och jeans ser han ut som en helt vanlig Stockholmskille, och inte en Las Vegas-boende pokerkändis. Samtidigt är det ju den långa erfarenheten, meritlistan och rutinen som gett honom den status han har i pokervärlden.

Trots att han inte syns lika mycket i rubrikerna kring poker längre märks det att det fortfarande är ett ämne som engagerar. Martin är en riktig snackpåse, som mer gärna ger sin syn på ämnet. Dessutom uppskattar jag att han från och till stannar upp, kollar att jag hänger med i tankegångarna, och driver diskussionen. Han vill att jag ska följa hans tråd i samtalet. Att jag ska förstå vad det är som fäller utslaget när en turnering avgörs.

"Det är samma strategi som jag alltid haft när det har gått bra, bland annat när jag vann Texas-SM 2003 och 2004. Pounda, pounda, pounda. Mike Sexton har sagt att han har sett ett mönster på finalborden på WPT, och han har sett en del såna.

Om den stora stacken går ut och bara kör, så vinner han nästan alltid, eller hamnar åtminstone alltid headsup. Så fort man börjar bli lite passiv, så går det inte längre. Från hand ett sätter du dig i respekt och bara kör. De andra blir bara åskådare och hoppas på att någon annan ska åka ut så det kan komma upp i prisstrukturen. Det är så otroligt mycket psykologi i det där."

Kontentan av Martins resonemang är att finalbordspoker i allt för stor utsträckning redan är avgjort utifrån stackstorlek när du når dit. Det bästa sättet att åtgärda detta, och premiera spel och teknik även i slutet av en turnering, vore en rejäl översyn av utbetalningsstrukturerna.

"Titta på PGA Tour i golf till exempel. Första pris är en miljon dollar, och andra pris är 750 000 dollar. Tredjepris är 500 000 dollar. Det är en mycket plattare struktur än i poker. För att prata i hästtermer så måste man få en matplats för att kunna överleva.

Jag kom på 39:e plats i WPT och fick 65 000 dollar. Spelar jag tävlingen tre gånger så ligger jag back. Då är det någonting som inte är riktigt rätt. Just i den tävlingen betalar de 100 platser på 450 deltagare. Det är mycket.

Mellan 51:a och 100:e plats betalar de ut över 2 000 000 dollar, och de har ju sunda argument för det. De vill att folk ska spela satelliter och de vill att de ska känna att de har en chans att ta en prisplats. Skulle de bara dela ut 27 priser så skulle det ju vara mycket svårare att vara en så kallad amatör. Är det hundra som får prispengar så finns det en rimlig chans i alla fall.

Sen kan man diskutera om det är bra eller dåligt. Jag tror att de där 150 proffsspelarna är det viktigaste i turneringscirkusen. De är hjärtat i det där. Onlinekvalificerare kommer och går. De finns det en outtömlig källa av. Därför tror jag också att strategin är fel. Jag tror att man ska betala mycket, mycket färre".

Jag tror att det finns en poäng i det Martin pratar om. Samtidigt är jag inte dummare än att jag förstår att det inte bara handlar om att kasta ett köttben åt svansen av amatörer. Topptyngdheten handlar ju mycket om att det ser bra ut att ha tunga förstapriser som ger mycket trycksvärta i medierubrikerna. Jag frågar Martin om turneringarna styrs för mycket av branschföretagen?

"Jag är jättemotståndare till monopolen, men man måste åtminstone kunna föra en dialog. FullTilt och PokerStars skickar väl tillsammans 2 500 man till VM. Om de inte skickade de här personerna så skulle vi inte ha det VM vi har idag.

De är i en position att kunna ställa lite krav. De avgifterna Harrahs tar ut för VM är en stor jävla skandal. De tog ut 15 miljoner dollar i rake. Utöver det så har de ju Tv-intäkter från ESPN, de har sponsorintäkter från Milwaukees Best Light, och en massa andra källor. Att pengarna inte kommer tillbaka till spelarna tycker jag känns jävligt ruttet.

Det är ju bara att titta på National Football League. Där är det inte någon diskussion om att ägarna måste dela med sig till spelarna. Jag menar, där finns det ju en union. Visst, det finns World Poker Association och Poker Players Alliance, men problematiken med pokerspelare är att de är individualister. De är envisa som fan. Det är det mest kännetecknande för en spelare, envisheten, vilket gör det svårt att få ihop dem".

Resonemanget liknar det Johan "Indiscreet" Kretz förde i min intervju med honom för ett knappt år sedan. Att spelarna betalar för att vara med i tv-underhållningen, och att nästan inga pengar återkommer till utövarna. Den öronmärkta prispotten då undantagen. Kringintäkterna stannar uppe på toppen. Martin har adresserat det här problemet till berörda parter tidigare.

"I en artikel i Expressen uppmanade jag de 5-6 största aktörerna att gå ihop och säga att de har pratat lite om att starta ett eget VM, som de kommer att skicka sina spelare till.

Då kommer det att bli förvirring på de stora spelarna. Ska man spela World Series of Poker, med bracelets och det varumärke som finns där? Eller ska man spela där alla dåliga spelare är, de som kvalat in på nätet? Då skulle onlinesajterna vinna. Det är de som har makten över pokern idag."

En annan sak som du tidigare gått ut offentligt och kritiserat är fenomenet stejkning. Att privatpersoner, företrädesvis etablerade spelare, går ut och sponsrar andra privatpersoner mot en del i en eventuell framtida vinst. Ser du det fortfarande som ett aktuellt problem?

"Ja, det är ett jätteproblem. Suboptimeringen, de här olika jävsituationerna, att det gynnar dig att agera på ett visst sätt. En sån här dold grej som inte har kommit upp till ytan, är ju att många av de här spelarna som svenskarna tror är stjärnor, de är ju blacka. Vi alla har varit blacka. För det är jävligt dyrt att vara med i turneringscirkusen. Sen spelar ju folk inte bara på poker, de har ju lite andra laster som sportsbetting till exempel. Det är en stor varians. Det är stora svängningar.

Då är det ju några av de här mer finansiellt solida, till exempel Erik Seidel, Phil Ivey, Ted Forrest, Erick Lindgren, och Daniel Negreanu som hela tiden backar folk. Vi pratar om stall på tio, femton, tjugo man.

Även om de stejkade spelarna inte är proffs så kan de ha haft pengar och blivit blacka. Och gått till någon backare, och så kommer man tillbaka. Det är otroliga kontraster. Men det är ju också duktiga spelare som blir stejkade. Både Joe Cassidy och John Phan har ju varit där. Du kan vara den tekniskt bäste spelaren, men det betyder inte att du inte kan förlora två år i rad. Och då är det mycket pengar vi pratar om.

Om jag är stejkad av dig, och så hamnar du och jag vid samma bord, då är det svårt för folk att såga av den gren de själva sitter på. Hur många har den höga etiken och den höga moralen?

Return on investment måste ju vara så pass låg att det inte kan finnas många spelare om ens någon som det lönar sig att stejka, sett ur ett rent ekonomiskt perspektiv?

"Inte om man tar ut det som en separat enhet. När vi sponsrade med Martins Poker så var det ju inte det som var syftet. Det var att skapa en buzz och bygga ett varumärke. Och sen faktiskt också om jag ska vara ärlig, och det kanske låter konstigt, att jag tyckte att det var kul att se 'how it will play out'. Det var ett test, en spänning i det hela. Jag gillade ju alla de där människorna."

Samtidigt så vill jag minnas att du faktiskt hävdat att ni handplockade snygga människor att sponsra till Martins Poker.

Jag var ute efter en mix kan man väl säga, däribland råtalanger på poker. Men det var väl också ett sätt att försöka bredda, att bygga Ingemar Backman. Det skulle öppna upp för en större publik. Det var ju därför vi tog in Cissi ju. Då hade jag aldrig ens träffat henne. Jag träffade henne första gången i Monte Carlo. Det var ju hennes pojkvän då, Stevic. Det var lite samma sak där, att man skulle öppna upp, att visa att poker är något även för kvinnor.

Det var också en kul grej, att ge de här personerna chansen. Att se vad som skulle hända. Det är klart att vi kanske valde människor som ser bättre ut än genomsnittet, men vem fan gör inte det?"

Stejking och procentbyten är handlar ju bland annat för spelaren om att minska risktagandet för egen del. Ola Brandborn har tidigare gått ut och uttalat den något kontroversiella åsikten att procentbyte angränsar till fusk. Håller du med honom?

"Jag tycker att det finns en gräns, och den går väl mellan fem och tio procent. Om det är under tio procent så tror jag att jävsituationen är väldigt liten. Jag tycker att det är någonstans där det går. Jag sympatiserar med Olas åsikt, även om jag kanske inte delar den fullt ut. Vi var helt transparenta när det gäller Martins Poker, vi har en pool och den delar vi upp. Du har ungefär en till en och en halv procent av alla andra."

Jag återvänder till vår diskussion om WSOP och Martins idé om att lansera ett alternativt mästerskap. Jag har själv drivit tesen att main event har devalverats. Att ökningen av antalet spelare, och främst lågkvalitativa sådana, har gjort att turneringen inte längre har samma status.

"Jag tror du har rätt såtillvida att vinna main event i den innersta kretsen av pokerproffs inte är den fjäder i hatten som det en gång var, Så till vida är det devalverat, men åt andra hållet har också varumärket revalverats. Varumärket 'The Main Event' är ju flaggskeppet inom poker, och har nog aldrig varit så starkt som det är idag. Men att vinna poker-VM bland 8000 deltagare är ju fantastiskt, men inte någon prestation."

En paradox, men jag förstår vad han menar. Det finns ju ingen tyngre titel att vinna än världsmästartiteln. Du har slagit fler personer och vunnit mest pengar än i någon annan liveturnering i världen. Ändå är det så att en person som vinner WPT-finalen kommer i mina ögon att vara mer respekterad än en person som vinner main event. Givet att allt annat är lika.

"Det kan nog komma att vara så om 10-15 år, men just nu är ju The Main Event så stort. På nåt sätt kommer de här namnen fram i media hela tiden, som Moneymaker och Raymer. Samtidigt så är det klart att i den innersta kretsen är en seger i WPT, $50 000 H.O.R.S.E. i WSOP eller framgångar i High Stakes Poker mer värdefullt."

Frågan är om det handlar om tur kontra skicklighet. Den eviga donkamentdiskussionen. Om vilken disciplin som kräver mest kunnande, och hur mycket tur som spelar in. Hur mycket skiljer det sig mellan de halvbra och de överjävla bra spelarna? Jag gillar ju att diskutera jämförelser mellan oss blåbärslirare, och de så kallade proffsen. Hur mycket skiljer det sig mellan mig själv som är en marginellt vinnande spelare, och en erkänt duktig internationell spelare, som till exempel Martin De Knijff?

"Jag är en torsk på nätet. Jag förlorar för att jag inte kan koncentrera mig. Jag tror att du idag kan bli väldigt bra på poker, väldigt snabbt, tack vare Internet. Det är fantastiskt att det verktyget finns, men sen är det ju så att man inte bara kan lära sig poker rent teoretiskt. Om man spelar live, och är tjugoett, tjugotvå år så har man ingen livserfarenhet.

När jag sitter vid ett pokerbord och spelar mot de här internetgubbarna, så känner jag att jag har ett övertag. Jag har mycket större livserfarenhet. Jag känner igen vissa situationer på ett annat sätt. Jag tror att det som skiljer mellan dig och mig skulle vara rutin. Sen har ju alla individuell talang så klart. Jag tror du kan lära dig poker till en viss nivå, sen handlar det om intuition. Eller om du vill kalla det för sjätte sinne".

Mitt i vår diskussion kommer en äldre, distingerad herre fram och hälsar på Martin. Han är oklanderligt klädd i finbyxor, blazer och scarf. Han och jag skakar hand, och jag får en reprimand för att jag släpper hans hand för snabbt. Efter några utbytta fraser strosar han vidare genom den myllrande Östermalmshallen. Martin berättar att mannen är en östermalmsprofil som är personlig vän med kungen, och berättar sedan några mycket underhållande anekdoter som emellertid inte leder denna intervju vidare. Martin återvänder till vår diskussion om rutin och erfarenhet kontra talang.

"Jag tror att när det gäller talangen så är det att mycket även i livet har med intuition att göra. Sen handlar det om matematik. Vissa är otroligt begåvade matematiskt, och kan räkna ut vad som helst. Sen finns det vissa som är ruskigt duktiga på matematik på ren intuition, och som har bra känsla för saker och ting, och jag tror ju att poker är liksom a game of people. Min stora styrka har alltid varit att jag har fotografiskt minne".

Det här är en del av diskussionen som jag tycker är mest intressant med vårt samtal. Det är vad jag vill minnas första gången som något av mina offer gjort ett seriöst försök att förklara livepokerns psykologi från det egna perspektivet. Och Martin gör det på ett fängslande sätt.

"Jag kommer ihåg bara under den lilla tiden som vi har träffats här och nu, vissa ansiktsuttryck, hur du sitter och hur du rör dig. Hur du gör vissa saker när du berättar någonting. Jag kan känna om det är någonting som du brinner för. Sen kopplar du detta till en databas av folk som du har spelat mycket med. Är du en duktig livespelare så måste du ha den här databasen.

Precis som de här Internetspelarna har en databas av tells från människor de spelat med på nätet, som de har utvecklat. Jag har den inte, och jag skulle aldrig kunna få den heller, för jag har inte tålamod att spela på nätet. Det är skittråkigt, helt jävla asocialt. Jag behöver den där sociala stimulansen. Jag tycker inte att det är någon utmaning att spela på nätet. Är det ingen utmaning för mig, då kan inte jag koncentrera mig."

Jag gillar som sagt var att föra den här diskussionen om talang och talanger. Martin De Knijff has seen them all. Han har spelat mot de bästa. Han har sett stjärnor födas och talanger försvinna från scenen, både svenska och utländska. Jag frågar honom om det finns någon svensk som sticker ut, någon som varit så där överjävla bra. Eller i alla fall haft förmågan att bli det.

"En riktig råtalang på poker? Det finns ju träningsprodukter och så finns det råtalanger. En som har riktig råtalang är Chris Björin, men han är lite till åren nu så jag vet inte om man ska räkna in honom, Men det är en riktigt bra snubbe också som har lärt mig jättemycket".

Det finns många duktiga spelare, men någon som står ut? Personligen är Bengt Sonnert den person av dem som kom fram som jag varit mest imponerad av. På alla möjliga olika sätt. Både på det privata planet, rent mognadsmässigt, men också hur han hanterade förluster. Han hade jävligt mycket talang.

Sen har han kanske inte samma ambition, eller är inte lika hungrig som alla andra på att bli bäst. Det måste du också ha. Du måste nästan ha det där att äta, sova, och leva för poker. Han är inte riktigt den killen. Om han bara höll på med poker så skulle han kunna vara en av världens bästa pokerspelare."

Hur bra då? Pratar vi samma division som till exempel Gus Hansen?

"Ja, han är ju bättre än Gus om vi väger in allt. Gus Hansen är en schysst turneringsspelare som är bra på att slakta lik. Jättebra mot dåligt motstånd. På att utnyttja den här dynamiken som finns i pokertävlingar, men inte så bra när det gäller money management, eller när det gäller att spela mot bra spelare i cash game".

William Thorson då? Han får väl vid sidan av Chris Björin räknas vara vår enda världsstjärna av idag inom livepokern?

"Jag gillar William. Jag tycker William har oförtjänt dåligt rykte. Att han är dryg och så, men det är han inte. Det är en kanonkille, jag gillar honom som fan. Han har en otroligt bra stil vid pokerbordet. Han gnäller aldrig; du hör honom aldrig säga ett ont ord till någon motståndare.

I diskussionen om vilken svensk spelare som faktiskt var bäst, hamnar dock inte Martins röst på Bengt eller William. Bäst gäller inte talang, eller bredd, eller meriter. Utan helt enkelt bäst på att spela poker i någon form.

"Den bästa spelaren måste ändå vara Erik Sagström. Han är ju så solid på nåt sätt. Otroligt mogen för att vara så ung. Men han är ju mer av en limitspelare, och otroligt begränsad i tävlingar. Jag tror inte han har tålamodet. Han är inte hungrig heller.

Han har inte det här i sig, det där att vilja bli känd. Han bryr sig inte om det. Så upplever jag det i alla fall. Att bli känd inom poker idag är svårt, om du inte spelar pokertävlingar. Sjuttio procent av kändisskapet är väl att du vinner en massa pokertävlingar, tjugo procent är att du vinner på nätet, och tio procent kanske är att du vinner inne på Bobbys Room.

Erik har ju otroligt hög kapacitet, men fåfängan finns inte riktigt. Den måste finnas."

Jag tolkar det som att Martin menar att en spelare ska ha en del inte så smickrande egenskaper för att nå riktigt långt. Man måste ha en fåfänga, ett ego, en vilja att synas och bli känd, för att ha hungern att bli en riktigt, riktigt bra turneringsspelare.

"Ja, så är det. Men så är det med allt. Det går inte att lyckas om man inte är sån.

För många räcker det med att vara erkänd i den innersta kretsen. Vi nickar mot varandra så här, och vi vet. "Du är bra!".

Sen är det vissa som älskar att stå i rampljuset. Som rockstjärnor som går ut på scen och får den där fruktansvärda jävla kicken när publiken bara skriker som galningar. Vilken kick det måste vara, vilket adrenalin som måste gå genom kroppen!"

Det är väldigt intressant att Martin just pekar på de egenskaperna, då en av hans stora käpphästar är 'plikt'. Det handlar om hur man beter sig. Jag själv har irriterat mig över att händelsen med Scotty Nguyens beteende när han var packad i WSOP har fått för stora proportioner, och gynnar inte spelets sak, om man nu vill avdramatisera poker som företeelse. Martin menar att alla som syns offentligt i pokersammanhang är ambassadörer för spelet, och att spelet blivit fulare. Det har blivit en hårdare jargong både kring borden och på nätet.

"Det är sant, och det tycker jag är tragiskt att det är på det sättet. Alla vi ambassadörer för poker har en plikt att sätta en högre standard. Om vi ska titta på långsiktigheten för poker, och det inte bara ska vara en fluga, så gäller det att man sköter om spelet, annars dör det ut".

Jag tar upp klyschan om att göra något bra för pokern, och vad det egentligen handlar om.

"Det åker allt längre ned på prioriteringslistan, vilket är jävligt synd. Tillbaka igen till det här med plikt. Att man ska kunna åsidosätta sina egna privata vinningar, rent ekonomiskt. Det kan vara ren fåfänga, men man måste ha lite högre standard. Man måste för nyrekryteringen, och för varumärket poker."

Nyrekryteringen? Handlar inte att göra något bra för pokern egentligen om att dra in ny fisk till de vinnande spelarna?

"Nej, det tycker jag inte. Så skulle inte jag resonera kring det som är bra för pokern. Vad som är bra för pokern är en legitimering, att vi kan få staten att inse att gå till en pokerklubb och spela en pokertävling, fyller en social funktion. Det ska finnas ett regelverk, och att det inte är något konstigt med det.

Att staten har ett monopol bottnar i att vi andra inte anses kunna ta det sociala ansvaret. Om det nu är så man ser på det, då har vi ju misslyckats lite allihop lite grann. Det är det ju fortfarande en jävla undergroundstämpel. Det har gått sex år och vi har fortfarande inte kunnat tvätta bort den."

Har inte pokerförbundet i så fall helt misslyckats med att fylla sitt syfte?

"Jag är väl mer av den åsikten att jag tycker att de gjort så gott de kunnat. Det är ju väldigt svårt när det inte finns resurser. Om alla pokerspelare var tvungna att vara medlemmar i pokerförbundet så skulle det åtminstone finnas en medlemsavgift som man kunde använda för sin sak.

Nu har man ju det där onlinemästerskapet. Det är ju lite tragiskt på nåt sätt att man måste sälja sin själ till internetsajter."

Det sista är en adressering till Unibet och Poker-SM. Martin är trots sina ägarintressen inget personligt fan av nätpoker, och verkar inte alls tycka att det är något som förbundet ska syssla med. Man ska inte glömma att när Kniven satt som ordförande var förbundet några hundra medlemmar starkt, och bestod huvudsakligen av proffs och semiproffs. Inte som idag, en sammanslutning av ett antal lokala klubbar över landet.

Martin återknyter vår diskussion om begreppet plikt och vad som är bra för pokern till diskussionen om Scotty och "WSOP-skandalen".

" Jag delar din åsikt och tycker inte att det är så mycket att bråka om. Vi gör alla dumma saker. Jag ska inte säga att man gör en höna av en fjäder, för det är klart att det inte går att ursäkta det som han gjorde, men ändå.

Jag läste vad Johan Kretz skrev om det där, och jag tycker att det var jävligt dåligt skrivet."

Vad Martin irriterar sig på är bland annat Johans kommentar "Själv tror jag att vi såg den verklige Scotty - en elak fylltratt", och att Johan drar för stora växlar om Scottys person på avstånd. Själv är jag kluven, då jag som sagt var tycker hela affären har fått för stora proportioner, och dessutom håller med Johan om att Scotty kom med ett av de sämsta ångerbreven ever written. Men jag är inte beredd att skriva under på Johans gissningar om Scottys person.

Martin De Knijff har åsikter om våra svenska profiler och händelser, och är inte rädd för att uttala dem. Vi kommer in på ett av de hetaste diskussionsämnena i forum- och blogg-Sverige, nämligen Micke Norinder och hans blogg.

"Jag känner inte honom så jag har svårt att uttala mig. Jag har aldrig träffat honom privat, men det han skriver i de här bloggarna har ju i princip noll värde. Inte fan tror jag att han står bakom nåt av det han skriver. Han gör det för att höras och synas, och provocera. Framför allt det sistnämnda. Det är ungefär som när Martin Cedercrantz skrev i Expressen. Där folk inte fattade att han bara ironiserar."

Är det inte ett tecken på att pokerbranschen är förbannat humorlös egentligen?

"Jo, men den är ju humorlös för att alla tar allting på allvar! Alla tar sig själva på jävligt stort allvar. Som du säger, det är väldigt humorlöst. Det köper jag, och just den här lite mer lättsamma stämningen behöver ju komma tillbaka".

För att vara en avlägsen myt har han bra koll på vad som händer i Pokersverige och det är tydligt att han följer med en hel del på bloggar och forum. Jag frågar honom om han trivs med imagen av försvunnen legend.

"Jag har spelat fem pokertävlingar om året ungefär. När jag vann den där tävlingen så kände jag att det var någonting stort. Vi hade i Sverige för första gången vunnit en riktigt stor titel. Jag vann det största förstapriset någonsin, i någon pokertävling. Innan Greg Raymer vann fem miljoner i main event.

Då kände jag ändå på något sätt ett visst ansvar. Jag var inte så jävla intresserad av att vara ute i media och sitta i Godmorgon Sverige. Grejen är att det är så jävla lätt att deras bild av poker blir fel. Man var tvungen att bygga underifrån tyckte jag. Så pokerförbundet var den första grejen. Jag och Ken Lennaard höll ju på med det då".

Var det ett medvetet drag från er sida att Ken skulle ta på sig den mediala rollen i sammanhanget?

" Vad vi skulle göra med pokerförbundet det visste vi nog inte ens själva. Men det var viktigt att det skulle finnas en slags organ, till vilken folk skulle kunna vända sig. Tidningar skulle kunna vända sig dit, har man en fråga om nåt som gäller poker, så vänder man sig till pokerförbundet. Framför allt för att legitimera poker. Att visa att det fanns i ordnade former, för det har alltid varit underground. Jag la väl ned några hundratusen på det där.

I kraft av att jag öppnade min egen sajt så sa jag till Ken att jag inte kunde vara kvar i Pokerförbundet. Det skulle inte se bra ut, i form av en jävsituation. Så han fick ta över de ensamma ansvaret. Vad som hände efter det är hans förtjänst, eller vad du nu vill kalla det. Jag har inte haft något med det där att göra mer än att jag startade upp det hela, och lämnade över till honom, som då var Mr Poker. Så det var av jävskäl som jag lämnade ifrån mig det."

Martin de Knijff är en man med många bollar i luften. Han är en klassisk entreprenör som startat många projekt, varav en del än idag är en etablerad del av den svenska pokerscenen. Ett klassiskt exempel är Poker Magazine, som han fortfarande är delägare i. Ett av mina favoritämnen att diskutera är ju diskrepansen mellan vad som är officiellt och kommuniceras utåt i branschen, och hur verkligheten faktiskt ser ut. Jag frågar Martin om hans syn på det som inte sägs.

"Det är ju jävligt känsligt, det där. Om man vet sanningen om människor, ska man säga det då? Det är lite som Hollywood. Har du hört någon, någon gång säga att de inte trivdes med att göra en film ihop? De hyllar regissören, producenten, sina medskådespelare. Det finns någon slags kod att man inte får säga något illa. På samma sätt är det inom poker".

Jo, det kan jag köpa. Jag skulle som privatperson inte hänga ut mina bekanta offentligt heller bara för att vi vore kända. Det är ändå inte det som är kärnan i min fråga, utan varför mediebevakningen av branschen är något tveksam.

"Man är beroende av annonsintäkter. Då kan det vara svårt att såga en spelare som är sponsrad av en viktig annonsör, eller att skriva graverande saker om en sajt om man känner till vissa skelett de har. Det är en taskig sits så till vida att tidningens existens står och faller med sina annonsintäkter. Att granskning, transparens potentiellt kan bli lidande till följd av detta faktum, är en verklighet vi gärna skulle vara utan..

PokerMagazine tjänar inga pengar, men den fyller sin funktion. Vi startade tidningen en gång i tiden, dels för det här med plikten, att sprida budskapet kring poker, och sen går det inte att sticka under stol med att det vore kul om det blev vinst också. Men det var inte prioritet nummer ett. Det är något som man har ett stort emotionellt intresse i. Då skulle det vara lite mer det här med livsstilen kring poker och inte så mycket strategi liksom.

Det är ett stort problem. Tänk om tidningarna kunde stå på egna ben och inte vara beroende av rädslan att förlora en annonsör! Att man skriver det man vill och tar sitt journalistiska ansvar. Tyvärr är det väl så att man inte kan göra det. Det är inte bra om ens åsikt och det man skriver är en spegelbild av de pengar som hamnar i fickan. Det är ett stort problem, och där ska ju då bloggarna fylla ett behov. Samtidigt så är det ju så att nivån på de här bloggarna har blivit sämre och sämre. Det är ju i princip ingen seriositet längre."

En sak som till exempel inte har nämnts över huvud taget i medierna, är påståendet att bordslottningen i de stora turneringarna är riggad för att passa tv-bolagen och dramaturgin. Är det ett reellt problem?

"Om det stämmer så är det ju det. Man kan ju spekulera i det så klart, ibland är ju saker och ting så att om något är för bra är det oftast inte sant. Det skulle man väl kunna säga att det är i det här fallet. Folk får dra sina egna slutsatser, och om de håller på att rigga det där på nåt sätt så är det klart att det inte är bra. Det är att gå långt över gränsen tycker jag. Det får inte vara för uppenbart att det är entertainment.

Om man håller på att seeda så är det ungefär som att säga att Tiger Woods ska spela på eftermiddagen varje gång, för då är det bäst Tv-tid. Han spelar ju sju på morgonen han också. Man måste ju hålla sig inom reglerna. Det finns ju gränser, tycker jag. Kommersiella intressen styr hela tiden. Det måste ju finnas en rättviseaspekt också.

I WSOP 2006 satt det 30 Martins Poker-kvalare på åtta bord. Vad fan är det frågan om? En stor jävla skandal att man inte kan ha en random lottning. Nu har de väl ändrat det till i år, jag menar, det sitter mycket bra människor i advisory committe. Daniel Negreanu är en av dem som jag respekterar mest inom poker. Jag tycker han är en jävla bra kille. Han tar just det där pliktansvaret tycker jag. Han är kontroversiell, han står för det han tycker. Han är inte bara en sån som säger vissa saker, utan han sitter i kommittén. Han är med och påverkar. Han ser till att sånt som inte är bra blir bättre. Honom har jag jävligt stor respekt för."

Martin De Knijff känns i många fall mer som en internationell spelare än en nationell profil. Samtidigt ska man inte glömma att han är en produkt av legendariska Kortoxen, och sitter på många anekdoter och historier därifrån. Mot slutet av vårt samtal kommer vi in på spelmissbruk, och Martin säger att alla som spelar på högre nivåer "lider" i olika grad av diagnosen.

" För att ta ett gammalt citat, från en kille som hette Gunnar Östlind. Det var han som tog hit Texas Holdem. Jag menar, de kanske spelade det i något kök nere i Malmö, men det räcker inte. Gunnar Östlind tog Texas Holdem och Omaha till Kortoxen och arrangerade pokertävlingar i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet.

Han sa så här: "Alla är vi spelförstörda. Den enda skillnaden mellan oss och andra är att vi vinner."

Det är en jävligt tunn gräns mellan beroende, passion, engagemang. Det är för mycket kategoriserande tycker jag, det sitter ju liksom ihop på något sätt. Bara för att du gillar att spela behöver du inte vara spelmissbrukare. Det är åter igen det där att det är så svart eller vitt allting".

Word. Jag tycker att det statementet är en bra sammanfattning på vårt 2,5 timme långa samtal. En representativ nyansering av en polariserad värld där det allt för ofta gäller med eller mot oss-mentaliteten.

Martin De Knijff får, tillsammans med Micke Norinder priset som mest lättintervjuade objekt. Åsikter, händelser och sammanhang kommer av sig själva, och för mig handlar det mest om att förstå och ställa följdfrågor. Jag tycker Martin De Knijff har en frisk syn på pokervärlden, och skulle gärna se mer av honom i det svenska pokerklimatet. Tyvärr tror jag att han själv tycker att det är roligare på andra sidan Atlanten, och det liv pokervärlden kan erbjuda där, vilket gör att vi som inte är regulars i Vegas får fortsätta raila hans liv på avstånd.

Jag tror att den dagen Martin De Knijff bestämmer sig för att skriva sin självbiografi, the complete story, kommer det att bli väldigt intressant läsning. Om flytten till Stockholm, karriärfödseln på Kortoxen, starten av Parbet, Pokerförbundet, PokerMagazine, affärerna med Ken Lennaard. Martin har många historier kvar att berätta.

EPILOG: En tid efter vårt samtal återkommer Martin, och vill göra ett tillägg angående diskussionen om talanger inom poker:

"Kan inte förstå varför jag inte nämnde Michael Thuritz. Han är den största talang vi någonsin fått fram inom No limit Holdem. Det är väl för att han bor i USA jag glömde bort honom (jag borde skämmas). Micke är 24 år och en person med stort, stort hjärta både vid sidan och vid pokerbordet".

// ERIK ROSENBERG

FOTNOT:

Ola Brandborn gör ett förtydligande i samband med sitt uttalande om att procentbyte gränsar till fusk. Om man tydligt redovisar INNAN en tävling att ett mindre procentbyte upp till några procent föreligger mellan två spelare, så anser han att en sådan överenskommelse är helt i sin ordning. Han ger också två exempel då procentbyten är riktigt förkastligt. Det första är om två spelare på ett finalbord till exempel byter 25 procent med varandra. Det andra är om två shortstackar på bubblan i en turnering (de behöver inte ens sitta på samma bord) byter 50 procent med varandra.. Båda dessa exempel kommer med stor sannolikhet att påverka hur spelarna agerar i turneringen.

Tack till Juggler, Gdaily, Perfect och Othello för korrektur, tillrop, synpunkter och allmän bullshit detection!