Peter Eichhardt: "Jag anser att poker är en form av skådespel"

Peter Eichhardt är ny bloggare på Poker.se och en av landets mer välkända pokerspelare. I en lång intervju berättar han om sin tjugo år långa karriär.

100 kr gratis i SPINS-biljetter när du sätter in dina första 100 kr. Biljetten förfaller efter 60 dagar. 18+. Villkor gäller.
Ett avslaget näsben som ett minne av ett överfall i Ryssland. En behaglig skånsk dialekt som inte riktigt korrelerar med hans ganska hårda yttre. En familjefar som bor på Lidingö och som mer eller mindre försörjt sig i två decennier på att spela poker. Han har en halv miljon dollar i inspelade pengar på liveturneringar, och en okänd summa på det i cashgame- och onlinevinster. Två finalbord i EPT, pengaplaceringar från WSOP, mängder av segrar och finalbord från svenska och finska prestigeturneringar. Dessutom intresserar han sig för litteratur, psykologi och att skriva. Skrivandet utför han dessutom riktigt, riktigt bra vilket gör honom till en av få i Pokersverige som har förmågan att både spela och skriva om poker på hög nivå på ett riktigt läsvärt sätt. Peter Eichhardt är en äkta pokerprofil, som verkligen är värd att intervjua.



Jag träffar Peter Eichhardt på ett litet fik nära Lidingö centrum en vintermåndag. Intervjun börjar något förvirrat då jag tappat bort mina bilnycklar, och återfinner dem på yttertrappan till cafét några sekunder efter att jag hälsat på Peter för första gången. En vardagsklonk som verkligen sitter bra, även om det rubbar min i förväg uttänkta struktur på intervjun. Efter att vi försett oss med varsin kopp te - Peter har även siktat in sig på en middagsmacka - ber jag honom berätta hur han halkade in på pokern.

"Jag flyttade till Stockholm 1988", säger Peter och och tar en klunk te."Jag blev kär i en tjej nere i Skåne som bodde här i Stockholm, så jag flyttade hit. Sedan började jag jobba som dealer i restaurangrullen och jobbade där 1-2 år".

Restaurangrullen som Peter pratar om är slanguttrycket för den krets av blackjack- och roulettespel som gick att spela i krogsvängen långt innan Cosmopol slog upp portarna för den mer omfattande kasinoverksamheten i Sverige.

"Alla som jobbade med det höll på med spel, framför allt backgammon, så jag började spela det. Sen var det några som föreslog att jag skulle hänga med till en spelklubb som hette Kortoxen. Det här var, om jag inte minns helt fel, i januari 1991. När jag kom dit första gången spelade vi en Texas-turnering. Det här var precis när de hade tagit Texas till Sverige. De hade varit i Vegas några år innan och spelat. Det var första gången jag spelade Texas, och jag fastnade direkt. Jag gick till Kortoxen minst sex dagar i veckan under två års tid, det var så jag började."

Det är kul att höra Peters sida av historien, då han får representera den tidiga generationen av spelare som möttes av ett för Sverige väldigt ungt spel. Jag har tidigare pratat med flera av pionjärerna, som Stefan Diös och Per Hildebrand om den här epoken i den svenska pokerhistorien. Peters historia ger mig en ny dimension till den bild jag fått uppmålad för mig. Jag har svårt att avgöra hur motståndet och spelkvaliteten såg ut på den här tiden, och frågar Peter om han tjänade pengar på poker redan inledningsvis.

"På den tiden spelade vi så pass lågt, så även när jag vann var det svårt att tjäna några pengar. I början spelade vi i och för sig 25/50, men efter ett tag rann det ut lite grann i sanden, och då blev det 5/5 och 10/10 . Jag har vunnit varje år, men i början var det trögt. Jag har jobbat lite grann också, men i princip har jag spelat poker hela tiden sen dess, och klarat mig på det."



En av de saker som mest profilerat Peter Eichhardt inom svensk poker är hans historia inom den ryska kasinovärlden. Jag har läst om detta i flera intervjuer med honom, men tycker att det är väldigt intressant att få en bild av hur det kom sig att han tog steget från den svenska klubbscenen till att börja jobba i branschen, och då i ett annat land som dessutom slentrianmässigt förknippas med korruption och annan kriminalitet.

"Det var 1993, och jag hade spelat i några år. Vi spelade som sagt inte så högt på den tiden, och man tjänade inte så jättemycket. Jag fick ett erbjudande om att åka över till Ryssland och jobba. Det var en kompis till mig som också jobbade i restaurangrullen. Han frågade om vi skulle åka över och jobba, för de behövde inspektörer och sånt. Så jag flög över till St Petersburg. Så småningom blev jag kasinochef. Vi var tre svenskar som hade delat ansvar, men jag tog över hela ansvaret själv efter ett tag. Det var ett ganska litet kasino med fem bord, men det var hårt spel. Det var mycket maffiafolk, men även affärsmän."

Stämmer fördomen som jag med flera har om att de här kretsarna i Ryssland är tyngda av organiserad brottslighet och andra problem i kölvattnet av murens fall?

"På den tiden var det ännu mer tydligt i Ryssland än det är idag. Det hände mycket i Ryssland 1993. Järnridån var redan riven, men de höll på att lägga om väldigt mycket i det ekonomiska systemet. Det försvann väldigt mycket pengar ut ur Ryssland, och regeringen bestämde sig för att stävja det. Ryssarna använde sig också av alla sorters valutor, som dollar, D-mark och schweizerfranc, men regeringen bestämde att man bara skulle köra ryska rubel. Det var väldigt jobbigt just då, med en massa nya lagar och förordningar som skulle följas. Av våra kunder tillhörde nog mer än hälften maffian. Det var tyska, svenska och amerikanska affärsmän, och sen var det maffian."

För mig känns det som en väldigt jobbig arbetsmiljö att jobba i ur en rent psykisk aspekt. Hur förhåller man sig till det faktum att en stor del av ens kundkrets har våld och brottslighet som en del av vardagen? Försöker man tänka bort det, och fokusera på annat?

"Nej, det går inte att tänka bort. När man är där faller det sig väldigt naturligt, men det är ju så även i Sverige. Kriminella dras ju trots allt till spel. Det är lätt att tjäna snabba pengar, svarta pengar, och tvätta pengar. Det finns ju även i Stockholm och på andra ställen. I Göteborg var det under en period ganska kända kriminella som spelade.

Jag är lite av en kameleont. Jag smälter in för det mesta, och hade inga problem med det där. Tvärtom så blev jag väl bemött av maffian i Ryssland. "


Peter berättar i mina ögon ganska bekymmerslöst om livet i Ryssland, och när han säger "inga problem" låter det som som att han beskriver livet på en svensk pokerklubb. Samtidigt förstår jag att avståndet mellan en svensk klubb där kriminaliteten ofta representeras av det lokala buset och ett ryskt casino där klientelet hade våld och hot som bread and butter är ljusår.

Det måste ha funnits tillfällen där även du tyckte att det blev direkt obehagligt.

"Ja, massor av gånger. De som jobbade där som dealers var framför allt ryssar i 18-20-årsåldern. För dem var det riktigt, riktigt jobbigt. De kunde inte säga nej. De kunde inte säga 'Nej, kulan hamnade på 18' om någon säger till dem att 'Kulan hamnade på 32, det är bara att betala'. Då var det vår uppgift att stå där och säga att 'Nej, det var faktiskt nummer 18'. Vi kunde bli hotade lite då och då, men vi stod på oss. De kunde inte köra över oss som de kunde med en artonårig ryska. Till henne kunde de säga 'Du hamnar på sjukhus i morgon om du inte lyssnar på vad jag säger'. Vi hade alltid alternativet om vi tyckte att det blev för jävligt att sätta oss på planet och resa hem nästa dag. Det alternativet fanns inte för de andra som jobbade där. På något sätt gav man sig fan på att stanna där så länge man pallar. Jag hade nog orkat längre, men efter tre år blev lönen för dålig och då fick jag nog."

Det är ändå en erfarenhet som ganska få personer i Sverige delar med dig, till och med i pokersvängen. Har du tagit med dig något positivt från den tiden som du har nytta av?

"Ja, jag är svårskrämd", säger Peter med ett lätt skratt. "Jag umgicks med riktigt tung maffia. Jag kommer framför allt ihåg några killar. En blev tydligen väldigt stor senare, och åkte till Moskva och blev någon höjdare. Han älskade mig och kom alltid fram och gav mig en jättebjörnkram. Det var en annan värld skulle man kunna säga."

Ofrånkomligen lär Peter ha haft relationer med ganska obehagliga människor i sitt arbete i Ryssland. Även om de måhända behandlat honom korrekt och vänligt är det ändå människor med en helt annan syn på saker som människovärde och som saknar spärrar de flesta av oss besitter. Jag blir spontant nyfiken på Peters syn på moraliska betänkligheter när det gäller umgänget med kriminellt aktiva människor.

"Om jag ska vara helt ärlig så är jag inte förtjust i att bli kompis med folk som jag vet försörjer sig på ren kriminalitet. Jag har haft möjligheter i Sverige, och även i Ryssland, men det har jag tonat ner. Jag känner en del. I Ryssland hade vänskapen inget värde, för deras livslängd var som en fotsoldat i krig. De kanske levde ett år i snitt. Det var helt sjukt. De blev avrättade eller dödade av polisen. Folk försvann hela tiden, så det hade inget värde på nåt sätt.

Västerlänningar håller sig på sin kant när man är i den typen av länder. Nu för tiden är Ryssland mycket mer västerländskt. Det är stor skillnad idag jämfört med då."




Peter pratade tidigare om att han mött kriminaliteten även på de svenska pokerklubbarna. Han har sett utvecklingen på klubbscenen i tjugo år, och har en god bild över hur den förändrats över tiden.

"De kriminella dras fortfarande till klubbarna, men det har också kommit många fler vanliga människor. Det är många fler som spelar poker idag, som har homegames och små klubbar och så. Det har blivit så många Svenssons som spelar, så det är mycket mer uppblandat. Jag upplever inte att det är belastande direkt, att det är en massa kriminella jag spelar med. Så är det ju inte, speciellt inte idag"


Det är inte bara bland klubbarna Peter stått mitt i förändringen. Han har varit en högst aktiv spelare genom hela paradigmskiftet med nätpokerns uppkomst och påverkan på pokern i stort. Det måste även ha haft en stor påverkan även på honom och hans spel.

"Ja, enormt. Jag var en vinnande spelare från start, för att jag hade en ganska aggressiv stil. Jag försöker hänga med, men det har blivit så aggressivt de senaste åren att det nästan är löjligt. Jag läste en ganska intressant intervju med Mike Matusow för någon vecka sedan där han snackade om just den utvecklingen. Om du var hyperaggressiv vid ett turneringsbord för tio år sedan hade du en stor edge. Nu för tiden är alla så hyperaggressiva, så nu är det nästan tvärtom så att du blir passiv själv och försöker checktrappa motspelarna."

Det är ju i mångt och mycket inte samma spel längre, även om reglerna är desamma. Strategi och taktik har förändrats enormt för vad som är vinnande poker, och förändringar i metaspelet pågår hela tiden. Gör det poker mer eller mindre roligt att spela nu jämfört med femton, tjugo år sedan?

"Det är tuffare, det måste man säga. I och med att det är så aggressivt blir det också någon form av aggressivitet vid borden. Det blir hätskare, och det sker även online, med framför allt högre tempo. Man blir pressad att ta svåra beslut hela tiden, och det kan vara rätt jobbigt. Egentligen är det ju skönare när folk är passiva, och det blir mycket lättare mentalt för dig själv. Nu blir du ställd på prov hela tiden, vilket jag i och för sig tycker är väldigt utvecklande. Det är både på gott och ont. Ja, det är mycket jobbigare att spela idag än det var för tio år sedan, men samtidigt är det utvecklande."

Peter pratar mycket om att utvecklas som spelare, och att inte stå still. Det känns som lite av en röd tråd inte bara i vårt samtal, utan i Peter Eichhardt som person. Viljan till personlig utveckling. Många pokerspelare säger nästan med stolthet att de inte läst en pokerbok i sitt liv, utan lever till hundra procent efter devisen learning by doing. Jag frågar Peter om han följer med i spelet på något annat sätt än genom att spela.

"Jag läste rätt mycket böcker när jag började spela, så jag har väl läst 20-30 olika pokerböcker. När man sedan hade spelat i tio år tyckte jag inte att de tillförde mig så mycket, även om de kan vara bra. Man kan nog få bekräftelse om man vill ha det. Då tror jag nog att kolla på pokerprogram från de senaste åren kan ge ganska mycket. Man ser det framför allt på hur folk spelar, de har tittat mycket på Illari och de där killarna. Man ser att de efterapar mycket. Det har väl många - på sätt och vis tyvärr - lärt sig av, och blivit extremt aggressiva och jobbiga.

Sen tror jag mycket på att diskutera med kompisar som är kunniga. Jag har några bollplank som jag snackar med ibland, Frej Rutensköld och Gino Yonan. Gino är en väldigt, väldigt duktig teoretiker. Även Martin De Knijff tycker jag är en av Sveriges bättre teoretiker när det gäller poker. Nu snackar vi inte så mycket i och med att han bor i Las Vegas. Han har väldigt bra funderingar kring hur man spelar olika händer. Med honom är det aldrig tråkigt att prata pokerhänder."


Själv kan jag tycka att det är döden att prata pokerhänder och floppar, speciellt om det sker utan någon djupare mening. Det är emellertid en helt annan sak om man får en aha-upplevelse snarare än ett jaha. Om man inser att man kan göra en förändring i sitt spel till det bättre, eller plötsligt inser varför en duktig spelare gör på ett visst sätt, och inte bara att han gör det

Finns det fortfarande en glädje för en spelare som levt med spelet dagligen i tjugo år att diskutera pokerteori?

"Absolut! Men då ska det vara med någon som tillför något, och inte bara någon som sitter och tror något ungefär. Någon som verkligen tänker igenom det hela, och kanske kommer med en helt ny infallsvinkel. Martin är verkligen en sådan, och jag förstår inte varför han inte spelar mer poker egentligen."

Du har bitit dig kvar länge på den svenska pokerscenen, med gott resultat. Upplever du själv att du står dig bra i den svenska konkurrensen trots motståndet från allt aggressivare unga nätpokerspelare?

"Ja, absolut, och speciellt i turneringar. Det är klart att det finns många duktiga turneringsspelare i Sverige, och det är inte lätt, men jag har ingen rädsla eller stor respekt för någon. Tvärtom. Sen är det klart att jag tycker att vissa är extremt jobbiga. Det är många nya som är bra, och det gäller att hänga med. Jag tycker att spelet utvecklas hela tiden. Hänger man inte med utan tycker att man kan det för att man spelat i tjugo år, och tycker att det inte ska komma nån nykomling och lära en något, då är man fast. Det händer hela tiden saker, och det kommer nya spelare som har nya idéer och spelar på ett nytt sätt.

Min styrka tycker jag personligen är när man kommer ner till ett finalbord. Jag har såna enorma erfarenheter av att spela sådana, jämfört med nästan alla andra, så jag kan spela ett finalbord väldigt, väldigt bra. Jag vet hur jag ska ta mig till heads-upen, och där är jag ofta väldigt stark. Sen beror det ju på vem man möter. Om man möter en likvärdig motståndare blir det en bra match, men väldigt många av de som tar sig till topp tre förstår inte hur man spelar när man väl kommer dit. Där har jag en väldigt stor edge."




Jag vet att Peter är en respekterad pokerspelare, men jag har en ganska vag bild av hans stil vid bordet. Han säger sig själv att han alltid varit en aggressiv spelare, men i och med att det allmänna spelet blivit så väldigt mycket mer aggressivt är det inte lika tydligt längre. Jag frågar honom hur han förhåller sig till den övriga imagen vid sidan av det rent speltekniska, när det till exempel handlar om table talk.

"Jag gillar att snacka vid ett pokerbord, och försöka få ut lite information. Dels är det väl en erfarenhetsfråga, och dels är det väl en talang eller personlighet man har. Jag har fått mycket information emellanåt, som har gett mig en stor edge. Om jag tvekar om hur jag ska göra har jag många gånger lyckats prata fram den informationen, genom att få motspelaren att avslöja sig på nåt sätt.

I England till exempel är det inte populärt att man pratar i händerna, men i Vegas snackade killar som Puggy Pearson och andra så det aldrig tog slut. Sen är amerikaner extremt glada i att slowrolla och så, vilket jag i och för sig tycker är vidrigt. Det har liksom inget värde; varför ska man hålla på att förödmjuka motståndaren när man väl fått motståndaren dit man vill ha honom? Sen har jag förståelse för att folk gör det om det påverkar framtida beslut, men det är inget som passar mig.

Just det där med att snacka tycker jag är helt okej. Jag anser att poker är en form av skådespel, en teater."


Peter är en av de få spelarna av den äldre skolan som bloggar regelbundet om sitt spel. Han gör det dessutom väldigt bra, med långa, välskrivna texter. Peters blogg är inte speciellt gammal, utan något han halkade in på för ett knappt år sedan.

"Jag tror att det var i maj förra året som jag började blogga. Jag började med att läsa duktiga pokerspelares bloggar , och de flesta skriver en erbarmeligt dålig svenska. Man blir mörkrädd när man ser det, och vissa undrar man om de ens gått klart skolan med tanke på den svenska de har. Många skriver ju som de pratar, och det blir för mycket ibland. Man får läsa två gånger för att hänga med i resonemangen, fast de kan vara väldigt bra tekniskt sett. Så jag tänkte att jag skulle börja skriva själv.

Jag skulle inte karaktärisera mig som en utpräglad bloggare, för jag skriver väl för sällan egentligen. Jag skulle väl försöka skriva någon gång om dagen, men nu blir det kanske 1-3 gånger i veckan. I början skrev jag nästan som en dagbok, men det har förändrats en smula.


Jag har läst en massa andra bloggar, och vissa skriver så fantastiskt bra. Till exempel finns det en argentinare som jag avgudar i hans bloggande. Nu har han blivit krönikör på Aftonbladet. Martin Espeleta heter han, och han skriver otroligt uppfinningsrikt. Då börjar man fundera på vem som vill läsa det jag skriver. Man får mindervärdeskomplex, och tappar sugen en smula. Man börjar vilja få till lite mer konstnärliga bloggar, men egentligen ska man ju bara skriva på och inte bry sig så mycket. Man ska utgå från sig själv, sen får folk läsa det om de vill.

Det är en form av ventil. Det är kul att få skriva om vad som har hänt, och sen tycker jag att jag har rätt mycket humor. Det är kul att få dela med sig av det. Sen har jag ganska stor erfarenhet av pokerlivet och en massa roliga episoder som hänt i det, och det vill jag få delge folk. "


Skriver du helt och hållet för din egen skull, eller är det viktigt att det finns människor som faktiskt läser det du skriver?

"Det är inget självändamål att ha många läsare"
, säger Peter, "men det är alltid roligare ju fler som läser. Om det var sju personer om dagen som läste skulle jag förmodligen tröttna. Man vill ju att det ska vara något hundratal, och gärna se att det ökar stadigt. Det är ju ett erkännande.

Samtidigt tycker jag att det är roligt att skriva för min egen skull, och för att få utveckla mitt språk."


För mig är det extra roligt att vi nyligen kommit överens med Peter om att publicera hans blogg på poker.se. För Peter innebär det självklart också att han kommer att bredda sin läsekrets.

Finns det en tanke i själva marknadsvärdet i bloggandet från din sida?

"Ja, det var väl egentligen lite av ursprungstanken. Nu har jag inte så många besökare, och min stora akilleshäl är att jag är en ganska dålig affärsman. Trots min erfarenhet, och att jag ändå är en av Sveriges mer kända pokerspelare, är jag ändå inte sponsrad av något företag. Det är tyvärr mycket på grund av att jag är så dålig på att marknadsföra mig själv.

De som blir sponsrade idag är unga, tjugoåriga talanger. Pokersajterna ser potentialen där. Vilka är deras kunder? Det är många i den åldern. Samtidigt tänker jag att det inte bara är de som spelar. Det finns ju massvis av medelålders och äldre på pokerklubbarna runt om i Sverige. De har väldigt svårt att identifiera sig med killar som Molander och Ramzi och de där som i och för sig är väldigt duktiga. Egentligen finns det nog en marknad för dem att knyta till sig spelare i min generation, som är 40+. Men det gör de redan på sätt och vis med kändisar som Hasse Eskilsson, som är mer kända än mig och i alla fall kan spela poker mer eller mindre."


En timme med Peter Eichhardt har gått väldigt fort och varit en intressant resa genom Pokersverige i två decennier tillsammans med en person som levt mitt i det hela tiden. Peter har fortfarande inte tagit en tugga på smörgåsen, utan har fokuserat helt på samtalet. Det är möjligt att han som han själv säger inte är någon mästare i att sälja in sig själv, men han har förmågan att berätta en bra historia. Dessutom är han duktig på att förmedla sina tankar och upplevelser på ett inspirerande sätt, och lyckas också förmedla det i sin blogg. Det tror jag kommer att vara en tillgång för poker.se och jag är glad att Peter delar sina upplevelser med oss.

Kommentera

Bli först med att kommentera!

Topp 5

De bästa pokerrummen

Topp 5

Bästa pokerbonusarna

Exklusiva turneringar

Endast för våra medlemmar

Missa inte veckans bästa bonusar!

  • Bäst bonus
    100 kr i turneringsbiljetter
    888 Poker
    18+ Min insättning: 100 kr. Måste hämtas inom 14 dagar. Biljetterna giltiga i 14 dagar efter uthämtning. Regler & villkor gäller.
  • Populär
    100 kr i SPINS-biljetter
    partypoker
    100 kr gratis i SPINS-biljetter när du sätter in dina första 100 kr. Biljetten förfaller efter 60 dagar. 18+. Villkor gäller.
  • Svensk
    4 HexaPro-biljetter (20 kr/st)
    Unibet Poker
    18+ Spela ansvarsfullt: www.stodlinjen.se. Regler & villkor gäller.