Intervju med Lina Olofsson

PROLOG
Vore det inte drömjobbet att få glida runt på några internationella tourer per år, mingla lite med den så kallade pokereliten, dricka bjudsprit och sedan softa lite resten av året? Den enda motprestationen är att du ska slänga ihop ett blogginlägg då och då. Jodå, det tycker nog Lina Olofsson också. Problemet är bara att det inte finns några sådana jobb i pokerbranschen. Att vara rapportör på touren innebär långa dagar och hårt arbete. Jag träffade Lina Olofsson för att prata om detta, om förtroende, och en smula om kvällstidningarnas pokerjournalistik.

Måndag förmiddag. Mitt emot mig i en soffa på en pokerklubb i Stockholm sitter Lina Olofsson. Ett cashgameparti som rullat på sedan natten pågår en bit bort i lokalen, och påvisar inga större tecken på att avmattas. Jag har drabbats av ett stänk av dåligt samvete för att jag bokat upp Lina så pass tidigt på måndagsförmiddagen. Det är ändå något av en helig tid för turneringsspelare, med tanke på att söndagsgrinden ofta sträcker sig en bra bit in på måndagen. Lina verkar emellertid inte speciellt stött.

FRÅN BACKGAMMON TILL POKER
Våren 2005 hade dåvarande webredaktören för backgammonförbundet Lina Olofsson precis avslutat en session med studier för att bland annat läsa upp lite betyg; planen var nu att starta ett företag med några vänner. När man sitter samlade på det första riktiga planeringsmötet ringer telefonen, och det samtalet resulterar i att Lina bara några dagar senare är deltidsanställd som webredaktör på då nystartade Poker Magazine. En tjänst som snart skulle delas med ett deltidsjobb på Martinspoker. Martin De Knijff var den naturliga länken mellan företagen, med ägarintressen på båda sidorna.

“Jag har känt Martin sedan jag var tretton år och började spela bridge”, säger Lina. Det gäller för övrigt många av namnen på pokertouren. Ola Brandborn är ett annat exempel på en av Linas bekanta från tiden före pokern. De här spelvärldarna går in i varandra gång efter annan och strömmar människor mellan sig. Jeff Sarwer, Micke Westerlund och Gus Hansen är andra namnkunniga spelare som kommit in i pokern från andra världar. Just bridgen har att döma från vårt samtal en väldigt speciell plats i Lina Olofssons hjärta.

“Vad Tomas Kremser är idag på EPT-touren var min farfar på bridgetouren i slutet på sjuttio- och i början av åttiotalet. När jag föddes 1980 gick han runt som tävlingsledare, och då brukade jag hänga på hans axel från att jag var två, tre månader. Jag har känt många av dem jag kommer i kontakt med nu sedan jag var liten”

Tomas Kremser som Lina refererar till är Europatourens mycket respekterade tournament direktor.

Lina säger det inte rakt ut, men jag misstänker att tiden på Poker Magazine / Martinspoker var rätt stormig,om än lärorik. En tid senare finner hon sig nämligen hemma, utan jobb (på eget initiativ) och utan planer. Ett av problemen - men kanske också tjusningarna i pokerbranschen - är bristen på organisation och standardiserade rutiner, till följd av industrins unga ålder och brist på erfarenhet. När sedan pokertrenden kom på allvar kom tillväxten i företagen efter i samma omfattning, utan hänsyn till att organisationerna för det mesta inte var förberedda på detta.

“Jag har verkligen varit med från att det började puttra, och genom hela jätteboomen. Alla företag jag har jobbat för har lidit av sådan enorm växtvärk. Jag kommer från så stora företag från början, då jag i grunden är supporttekniker. Jag jobbade för Telia och UPC (numera Comhem), och var van vid att jobba i stora och välstrukturerade organisationer, där man har en plan. Det var ibland lite smått frustrerande att komma till företag där företagen expanderar så extremt mycket. Ingen vet riktigt sin plats och man kan inte få någon rollbeskrivning.

Det var väl lite det jag kände att Poker Magazine och Martinspoker led av, så jag kände mig stressad.”

Det tar två timmar, sen ringer Poker.se. Lina finner sig på nytt anställd. Även denna gång på ett nytt, nyfiket företag med massor av idéer men kanske bitvis viss brist på struktur. Hennes rollbeskrivning var obefintlig, men hon beskriver det som ett väldigt roligt arbete i en liten men mycket tight grupp människor som växte från kollegor till att bli en vänskapsrelation. Det fanns en bra kemi i gruppen, något som antagligen kompenserade för bristen på ramar.

“Det var lite samma sak som tidigare. De var också helt nystartade, och visste inte heller riktigt vad det var jag skulle göra, men de visste att jag gjorde ett bra jobb och det kom man ganska långt på. Det gör man fortfarande i den här branschen.”

TILL 24HPOKER
En kväll när Lina befann sig på numera nedlagda och mer eller mindre legendariska pokerklubben Sviten i Stockholm kom en kille fram till henne och presenterade sig som Dersim Sylwan och berättade att han jobbade på 24h Poker. De behövde någon som kunde ansvara för deras redaktionella satsning på webben, och det namn som stod högst på listan var Lina. Hon blev lovad rejäl frihet i jobbet och bra förutsättningar. Tolkar jag Lina rätt så var det väl ingen jättetveksamhet.

“Det var en enorm utmaning. Det var jättekul, och jag hade verkligen fria tyglar. Jag fick göra precis vad jag ville. Jag fick göra precis vad jag ville med hela 24hpoker.com, jag fick starta precis vad jag ville och jag fick en budget för att åka ut på liveturneringar. Rollbeskrivningen var väldigt flytande, men jag skulle få bestämma mer eller mindre själv hur det skulle se ut och vad jag ville göra och så vidare.”

Under tiden på 24h utvecklade hon företagets redaktionella innehåll, och startade upp en nyhetssida, 24hpokernews, som en lojalitetsskapande åtgärd för att få kunderna att stanna längre. En tjänst Lina kallar sitt “skötebarn”, och som hon lade mycket tid på. Bland annat hade man ett bloggteam som skulle skriva i samband med turneringar och liknande. Där ingick bland annat Tess Merkel, som numera är en av hennes bästa vänner.

En fråga Lina ofta kommer tillbaka till är förtroende, trygghet och tillit. Att jobba med människor man litar på, och för henne är det en viktig del i förklaringen till varför det gått bra för henne i pokervärlden.

“Jag har ganska noga valt vilka jag ska jobba med, och jag har sagt nej till så många förslag. Under mitt år på 24h Poker blev jag headhuntad 14 gånger av olika bolag. Jag var på några möten som kunde tänkas vara intressanta även om jag tackade nej till de flesta rakt av.

Jag har alltid sett till att välja de större, lite stabilare bolagen. Jag har inte heller tagit så stora risker, utan har valt att jobba med pålitliga samarbetspartners och människor som jag litar på och har förtroende för. Det tror jag har varit nyckeln för mig. Alla bolag jag har jobbat för finns fortfarande kvar i branschen, och det säger ganska mycket efter fem år.”

Baksidan av det fantastiska jobbet var just jobb. Resor i kombination med ett nio-till-fem-jobb gav minimalt med tid över för någon typ av socialt umgänge. Den tid som var över skulle också räcka till sonen Casper. Lina beskriver att även detta var en stressfaktor och källa till dåligt samvete.

“I början hade jag alltid dåligt samvete. Jag hade dåligt samvete för att jag hade roligt när jag var ute på touren, och jag hade dåligt samvete när jag ville byta veckor med Caspers pappa för att det inte passade med resorna.”

Lina säger att hade hon haft 9-5-jobbet som skulle kombineras med resorna i ett år till hade hon gått in i väggen. Det är någonstans vid den här punkten som hon känner att om så många företag ryckt i henne efter vägen, borde hon ändå kunna pussla ihop en heltidstjänst på uppdrag som egen företagare. PokerStars blev den första och huvudsakliga uppdragsgivaren, och är så än idag, tre år senare.

STÅ PÅ EGNA BEN
Stars första bud när det handlade om ersättning för EPT-rapporteringen var inte speciellt imponerande, men det var en start för nya jobbet. Samtidigt fick Lina en förfrågan om att skriva om EPT för Pokernews. Genom att köra dessa parallellt blev ersättningen för arbetet per resa klart bättre, även om det innebar ett hårdare schema när hon väl var på plats ute i Europa. Dessutom drygade Lina ut inkomsterna genom att ta en del extrajobb när hon var hemma i Sverige, bland annat genom att jobba som dealer. I ett halvår rullade det på, och hon lyckades även förhandla upp arvodet från PokerStars. Men även detta tärde i längden på Linas situation. Även nu hade erbjudandena fortsätta rinna in, men att gå tillbaka till att vara anställd var dock inget alternativ.

“Jag ville inte släppa på det här, nu när jag hade startat mitt företag. Visst, jag kunde få det på konsultbasis, men det är ändå ett större krav med att man ska sitta på ett kontor, och det är 40 timmars arbetsvecka. Jag kan jobba 60-70 timmar på en EPT-vecka, och sen kortare en annan vecka.”

Som egen företagare har Lina lärt sig hantera det dåliga samvetet över jobb och familjeliv, mycket tack vare att hon också fått en situation som hon kan styra mer själv.

“Det har blivit bättre i takt med att Casper blivit äldre och jag kan förklara för honom vad jag gör, i kombination med att jag nu kan kombinera mitt eget arbete och min insats. Jag har också börjat lära mig att jag åker iväg för att det är mitt jobb. Det är inget jag ska ha dåligt samvete över, att jag måste åka till San Remo, Las Vegas eller Warsawa. Det är inte konstigare än att jag skulle sätta mig på tunnelbanan och åka in för att jobba på ett kontor 9 till 5 inne i stan.”

Lina säger också att arbetsinsatsen har gett resultat. Både i form av bättre ekonomi, men också att hon nu kan disponera sin tid på ett annat sätt och till exempel kunna ta långa semestrar tillsammans med sonen, och ge honom något tillbaka för den tid som lagts på jobb.

Lina tog ett snack med PokerStars, och i slutändan resulterade det i en förändring av Linas roll på företaget, och Lina flyttades från Nordenavdelningen till att sortera under den globala marknadsavdelningen. En anledning till detta är att hon inte bara är en av Sveriges mest lästa bloggare, utan också en av PokerStars mest lästa. Denna förändring gav också Lina en ekonomisk trygghet i yrkeslivet.

SVERIGES MEST LÄSTA BLOGGARE
Idag är hon rapportör och bloggare för PokerStars, frilansar för en pokertidskrifterna, hon har Sveriges mest lästa pokerblogg som bland annat kan läsas på Poker.se, och hon bloggar även privat vid sidan av det. Få människor i Pokersverige producerar väl så mycket skriven text som Lina Olofsson? I mina ögon gör hon det dessutom med en bra lägstanivå. Lina är inte heller själv rädd för att påpeka att hon har ett gott renommé.

“Jag har ett väldigt bra rykte i pokerbranschen. Jag lämnar aldrig halvfärdiga jobb bakom mig, och jag ser alltid att hålla ryggen fri, sköta det jag ska och göra det man betalar mig för. Det är väldigt många som inte har gjort.”

Lina talar också mycket om att lära sig av sina erfarenheter, och att utvecklas genom det både privat och i yrkesrollen. Efter fem år i branschen har hon sett det mesta, och det är inte på något sätt en skönmålning av pokervärlden hon ger mig under vårt samtal.

“Jag har sett pokerbolag komma, jag har sett pokerbolag gå. Jag har sett pokerbolag gå i konkurs och jag har sett bolag blåsa alla sina spelare. Jag har sett allt.

Jag har sett pokerkompisar gula, jag har sett dem vinna miljontals kronor för att sedan se dem gula igen. Allt det där blir en väldigt stor erfarenhet som jag har tagit med mig, och som gjort mig till en bättre pokerspelare, en bättre skribent, och en bättre egenföretagare.”

Det handlar enligt Lina inte bara om att profitera på det man ser, eller ens bara förhålla sig som en totalt oberoende betraktare som opåverkad rapporterar om en händelse och sedan skyndar vidare.

"Jag har lyckats ta med mig allting. Jag har inte bara använt pokern som ett snabbt sätt att tjäna pengar, som jag sett att många andra gjort. De har kommit in och kört lite liverapporteringar på touren under tre turneringar och sedan tröttnat. Eller så gjorde de inte ett tillräckligt bra jobb från början och därför inte fått några läsare.”

Det är långt ifrån någon dans på rosor att vara pokerskribent menar Lina. Det är långa och hårda dagar under bitvis rätt långa perioder.

“Jag har gjort EPT-touren i fyra år nu. Det är långa dagar, och det är jobbigt, även om det kanske verkar så väldigt roligt när man läser om det. Jag har världens roligaste jobb, och jag vet om det, men det är ett ganska hårt slit.”

EN MEDVETEN BILD
Det är också en väldigt medveten bild hon förmedlar av touren på sin blogg. Linas fokus är ofta på människorna i pokervärlden, och världen före och efter givarna. Det som inte sker vid själva pokerborden. Mycket av framgången ligger här, men hon har också fått kritik för att det skulle vara en ytlig bild som målas upp, där Lina umgås med spelare och andra profiler.

“Jag väljer ju att vinkla det på ett visst sätt, för det är ju inget roligt för dem som läser min gossip-blogg att se mig gnälla om hur jobbig dagen varit. Istället väljer jag ofta att vinkla det på ett ganska positivt sätt, men även lägga in en brasklapp om att det inte bara är en dans på rosor.”

Den egna bloggen, den Lina kallar “Gossip-bloggen”, har över tretusen läsare om dagen i genomsnitt, samt ett stort mörkertal som läser bloggen i någon form av RSS-läsare. Bloggen på PokerStars kan dra över 10 000 läsare om det hänt något speciellt. Att Lina berör och engagerar är inte så konstigt.

“Jag tycker Aftonbladet har gjort rätt när de valt sina bloggare. De har lite spridning på sina bloggare, medan Expressen mer känns som att de tagit en massa bloggare och det bara är ett rörigt hullerombuller. Jim Baas har fått så mycket skit, men jag tycker att han gör ett jättebra jobb. Han har lyft pokersektionen jättebra. Sen att han inte kan så mycket om poker är en sak. Han gör sina misstag, men han är duktig på det han gör. Han jobbar på uppdraget att se till att få klick. Han är väldigt duktig på att nosa fram nyheter i saker som vi skriver, och länka samman saker. Han genererar mycket klick till våra bloggar.

Sen försöker jag så gott det går att hjälpa Jim på traven när han skriver saker som är åt helvete. Det är inte alltid jag rättar honom, men när han har missuppfattat saker så är jag på honom direkt.”

Lina framhåller att Jims styrka inte är som skribent, utan att lägga upp en struktur och en röd tråd i pokersektionen, och att det är avsevärt svårare än folk tror. Hon har precis som Jim, om än inte alls i samma utsträckning, fått utstå kritik på forumen för sitt sätt att skriva. Jag frågar om hon fortfarande tar åt sig, eller om man lär sig släppa vad folk skriver.

“De sitter och skriver på forumen är ofta snabba på att döma. Från början hade jag jättesvårt att släppa det, för jag är en sån person som alltid vill bli omtyckt av allt och alla. Jag gillar inte att stöta mig med människor, och jag gillar inte att ha ovänner, men jag har börjat inse att man inte kan vara omtyckt av alla.

En människa som alla tycker om ger oftast inget intryck“.

ATT VÄLJA SINA STRIDER
Lina har själv varit in och vevat i debatten några gånger, men har blivit mer selektiv när det handlar om att gå i polemik på forumen. Tidigare har det hänt att hon själv också hamnat “sandlådan” när det uppkommit diskussioner kring henne.

“Jag har ganska starka åsikter, men jag väljer mina fighter. Jag orkar inte längre, jag har varit i hetluften så många gånger. Det har varit allt från mitt sexliv till personliga dravel till hur och vad jag skriver om.

Varje månad som jag får statistiken för mina bloggar inser jag att det jag gör är uppskattat. Alla de läsarna kan inte ha fel. Jag ser på min privata blogg också, jag har ett par tusen läsare om dagen där med, och det är ju helt sjukt! Vad skriver jag om? ‘Jag var och hämtade Casper i skolan idag, och sen var vi på bio’.

Man får sluta ta åt sig så mycket av vad andra människor tycker och tänker. Jag vet att de människor vars åsikter jag bryr mig om respekterar mig, och jag respekterar dem, och det är det viktigaste. Sen kan det vara någon enstaka gång som någon kliver på en öm tå., och det är klart att det gör ont.

Nu har jag lärt mig, men det har tagit två år att inte ta åt sig av hur mycket folk hoppar på en, för det gör de, överallt. Så hårt de bara kan.”

Finns det en punkt där du ångrar något du skrivit eller gjort i pokersammanhang?

“Ja, det gör jag ganska ofta. Jag tänker inte innan jag talar, och det är lite samma sak när jag bloggar. Jag tänker inte innan, utan skriver om det jag har i huvudet. Om det inte är politiskt korrekt eller om jag gör bort mig så bjuder jag på det. Det är ingen fara, för det är jag. Jag försöker inte framstå som någon jag inte är i bloggarna, utan står för det jag säger.”

Diskussion flyter sakta över i vad som är en bra blogg egentligen, och hur Linas egna bloggpreferenser ser ut.

“Jag vet ju vad jag själv gillar. När jag tittar på vilka mina egna favoritbloggar är, så är det kompisar och folk som har sköna vinklingar på pokervärlden. Men jag hittar ingen röd tråd mellan dem. Det finns inget som säger varför jag tycker att de är bra. Det enda jag kan säga om någon skulle fråga hur man skriver en bra blogg är ‘var personlig’. Så fort du går ifrån att vara personlig så blir det slätstruket och tråkigt. ”

På samma sätt som för de flesta av oss andra som gillar att skriva, så skriver man i sak om saker man själv skulle vilja läsa om. Nyckeln till att skriva ligger ofta i det. Om inte till och med nyckeln i allt kreativt skapande.

“Jag vet inget som är så tråkigt som att läsa om floppar och liknande. Om du tittar på hur min blogg utvecklats det två åren, så pratar jag nästan inga floppar. Det är inte intressant; man har hört precis alla scenarier. Det är inte det som är kul. Däremot är det kul att höra om hur den ena pokerspelaren sitter och trashtalkar den andre, och hur han bluffar bort honom och vad han sa. Jag pratar inte så mycket om floppar, och jag pratar inte så mycket om pokerhänder.”

Vi kommer in på frågan om kontaktnät, och enas om att det är viktigt att ha breda och bra kontaktytor som skribent. Lina har själv en punkt som verkar vara avstampet till byggandet av det stora kontaktnät hon har i Pokersverige.

“Under pokermiljonen säsong två var jag i Tallinn och gjorde ett behind-the-scenes-reportage. Det var en kul grej, för då lärde jag känna alla pokerproffs som var stora då och en massa kändisar. Jag fick ett ganska bra underlag med människor att jobba med.”

Sedan har dessa kontaktytor fyllts på och byggts ut, inte minst genom ett ihärdigt turnerande på Europatouren. Få om någon svensk kan ha sett lika många EPT-turneringar som Lina Olofsson.

“När jag började på touren var jag en i mängden, men idag spelar det ingen roll om det är en svensktalande eller icke svensktalande person. Alla vet vem jag är, och alla vet att jag gör ett bra jobb. Det finns ingen som inte tar mig seriöst. Alla pokerspelare jag har följt vet vem jag är, och alla kommer fram och hälsar. Även om de inte läser det jag skriver så ser de att jag arbetar.”

EPILOG
Jag tror inte att Lina har några problem med huruvida folk tycker att hon är en bra skribent eller om hennes blogg är bra eller dålig. Däremot upplever jag det som att hon vill respekteras för det arbete hon lägger ner, och för att hon har en seriös inställning till sitt yrke.

Lina är på ett befriande sätt inte ett dugg rädd för att stå upp för sig själv och säga att hon gör ett bra jobb. Hon har jobbat hårt i ett halvt decennium för att komma dit hon är, och i mina ögon är hon ett skolboksexempel på att hårt arbete lönar sig.

Dessutom tycker jag att hon utvecklats som skribent de senaste åren och verkligen lyckats positionera sig och dra nytta av sin unika roll i Pokersverige. Jag tillhörde ursprungligen också skaran som inte var var jätteintresserade av pokerelitens förehavanden utanför spellokalen, eller vilka Lina varit på fest med. Det har emellertid ändrat sig. Dels tror jag att jag har förstått att uppskatta helhetsbilden på ett annat sätt, men en orsak är nog också att Lina som jag nämnde växt in i rollen på allvar, och verkligen blivit den totalbevakare av branschen hon fick förutsättningar att vara. Jag tycker inte att hon var dålig förut heller, men hon har gått från att vara en bloggare i mängden till att även för mig vara en omistlig must-read för oss som vill hålla koll på branschen.

Så här skrev jag i december om Lina, och jag ser ingen anledning att revidera det efter vårt möte:

“Få i pokervärlden kan mäta sig med Lina när det handlar om att belysa pokern när spelarna rest sig från borden. Till detta kan nog också tilläggas att få svenskar lär ha railat fler och större turneringar än Lina Olofsson. Trots namnkunnigheten vill jag påstå att Lina Olofssons kännedom och kunskap om pokervärlden är underskattad. Att skriva tre bloggar parallellt, liverapportera och där till skriva reportage för diverse medier ad hoc låter sig inte göras utan ett mått av fallenhet och ett stort mått avambition och disciplin.”

Till detta vill jag även lägga att Lina har en ödmjuk inställning både till sin karriär och till pokerbranschen i stort. Det är ett sympatiskt inslag i min bok.