2008-04-12 12:05:07
The colour of money
Fredag 11 april, sent
Det är något oförlikneligt, alldeles särskilt nervpirrande med de riktigt stora och tunga liveturneringarna: den där this-is-it, show-me-the-money, your-ass-on-the-line-känslan som kommer av att veta att världseliten i poker är på plats vilken av hajarna som helst i lokalen är kapabel att på ett ögonblick tugga i sig sidfläsket på dig om du inte är skärpt till det yttersta och att prispengarna, om du lyckas kliva över tillräckligt många lik för att ta dig ända till finalbordet, kommer att förändra ditt liv för alltid. Ingen nätturre, ingen sit-and-go oavsett inköp kan någonsin komma i närheten av den kittlingen.
Som här i Monte Carlo där säsongsavslutningen av EPT 2007/08 snart ska dra igång, till exempel. Texten på den stora upplysta skylten ovanför entrén till tävlingslokalen lyder kort och koncist GRAND FINAL; och vart du än vänder dig här inne på Monte Carlo Bay Hotel & Resort, så snubblar du över namnkunniga spelare som obesvärat minglar med oss andra: exvärldsmästare som Joseph Hachem och Greg Raymer, mediastjärnor som Daniel Negreanu och Katja Thater, och inte minst svenska WSOP-armbandsvinnare som Anders Henriksson och Mats Rahmn.
Även i övrigt är det fullt av ansikten som jag reagerar för. Hon där, satt hon inte vid bordet intill förra året? Och han där, var han inte på bild i Card Player i förra eller förrförra numret? Det är en slående insikt att den överväldigande majoriteten av spelare här i lokalen denna kväll tillhör toppen av pokernäringskedjan: har de inte hänsynslöst bustat konkurrenterna till höger och vänster för att vinna en satellit hit, så har de i stället spelat av dem tillräckligt vid cashgameborden för att få ihop till inköpet. Jag kommer att tänka på förra året, när jag till en fransyska vid sidan om mig i kön inför starten av turneringen kommenterade: Jag kan inte bestämma mig för om jag helst vill hamna vid ett bord med kändisspelare eller vid ett fullt av nobodies. Hon replikerade blekt och sakligt: There are no nobodies in here. Touché.
Och om det påtagligt luktar pengar i resten av detta lilla furstendöme, så är doften av dem härinne i Salle des Etoiles tillräckligt stark för att kväva en ardennerhäst. Kön av spelare som denna invigningskväll vill köpa in sig i sista minuten sträcker sig hela vägen ut i lobbyn, och samtliga har med råge startavgiften på 10.600 euro cirka 100.000 spänn i handen, plånboken, väskan eller byxfickan. Hade jag framgångsrikt kunna råna samtliga inne i lokalen hade det finansierat en tripp upp till internationella rymdstationen ISS seriously, med pengar över för att chartra en Boeing 747:a för sista sträckan hem till Arlanda.
Skit i den konstutställning som just nu pågår här i Monte Carlo, skit i morgondagens fotbollsmatch mellan hemmalaget Monaco och Toulouse FC det som räknas den kommande veckan här i furstendömet är EPT-finalen, när sådär 100 miljoner kronor ska omfördelas. Redan på flyget ned från Arlanda var det en bunt svenska spelare ombord, och på anslutningsflyget när vi bytte i Wien fylldes det på med ännu fler, av varierande nationaliteter.
Jag har inte många timmars sömn i kroppen efter att kvällen innan varit med och festat om på Tomas Brolins restaurang Undici i Stockholm vi hinner göra ett last-longer-bet med varandra om 50 euro innan vi skiljs för att ta olika plan nästa morgon men känner mig för varvad för att sova på något av flygen. På Nice Airport överväger jag ett tag att slänga upp pengarna för helikopterförbindelsen bort till Monaco, men sedan tar smart money management över och jag kliver i stället ombord på bussen längs först motorvägen och sedan de slingriga bergsvägarna ned till denna lilleputtstat. På sätet framför mig känner jag igen vännen Gunnar Råbe, som var på tvåhundradenågonting plats i VM 2006 förutom att han och jag varit etta respektive trea i SM i Othello för en bunt år sedan. Vi skakar glatt hand och småpratar lite. Från bakre delen av bussen hörs en grupp omisskänneligt amerikanska röster, som förstås diskutera strategi och taktik i poker. Som om inte det vore nog sitter jag, visar det sig, vid sidan om en ung polsk tjej som är utsänd av en pokerwebbsajt där för att bevaka evenemanget.
Efter att jag checkat in på hotellet utsikten från 10:e våningen och min privata terrass ned över hamnen med alla lustjakter skäms inte för sig promenerar jag bort till Monte Carlo Bay Hotel & Resort för att få bekräftat att min förhandsanmälan fungerat: men tävlingslokalerna är just då stängda och ska inte öppnas förrän 21.30 enligt lappen i entrén. En som också kommit för att besviket rycka i dörren är Chris Björin, och vi skakar glatt hand medan jag gratulerar honom till att folket röstade fram honom som årets pokerspelare 2007.
Sedan skiljs vi åt och jag går till restaurangen La Rose des Vents i avsikt att hinna inta en middag. Mätt på pilgrimsmusslor, chocolat fondant och ett glas rosévin återvänder jag strax efter 21.30, för att finna vidöppna entrédörrar och ringlande köer till de olika incheckningsdiskarna. Inte oväntat står Mark Teltschers Ferrari F430 parkerad utanför, precis som förra året: numera kan jag registreringsnumret på den.
Jag köar tålmodigt bland de förregistrerade, och när jag kommer fram är det John Duthie själv, initiativtagare en gång till EPT, som tillsammans med två flankerande assistenter hanterar saker och ting där; till min överraskning kommer han ihåg mig från när vi träffades på gamblingmässan i Barcelona i höstas. Jag håller mentalt tummarna, men min registrering sitter som den ska i rullorna, och min utprintade tagg att hänga om halsen samt min platsallokering väntar på mig: jag kommer att starta i morgon, dag 1A, på bord 38, stol 4. Ave Caesar, moriartem te salutant.
Jag går nedför trappstegen in i själva den magnifika Stjärnsalen, Salle des Etoiles, som är en luftig, elegant konsert- och kongressal vilken utgör ett annex till Monte Carlo Bay. Myriader av små lampor i taket, och som reflekteras i otaliga speglar, har gett salen dess passande namn.
Det är packat med bord och action härinne trots den sena timmen. I nästan hela salen spelas satelliter, från enbords med ett inköp på 1090 euro och upp till fyrbords med lägre avgift. En förhoppningsfull fransman i närheten frågar om det spelas några sit-and-go i kväll, men blir nästan avsnäst: denna kväll är det de långa satelliternas kväll.
Jag går in på själva hotellet och upp på andra våningen, där PokerStars har anordnat ett välkomstparty. Det är gott om svenskar där, inklusive Daniel Wallin och Krister Bengtsson från Poker Magazine, och redan i entrén stöter jag ihop med Lina Olofsson som glatt samspråkar med Daniel Negreanu. De fria drinkarna flödar, och en kvinnlig discjockey underhåller i sällskap med tre jonglörer med käglor som har inbyggd belysning. En som är centrum i rummet är förra årets vinnare, Gavin Griffin, som med hustrun vid sidan om sig och ett glatt och frikostigt leende charmar omgivningen. Ute på den långa terrassen har vi en behaglig utsikt över den trolskt kvällsupplysta poolanläggningen. Ett TV-team intervjuar några spelare, medan vi andra minglar runtomkring. Jag träffar fyra andra spelare, iförda munkjackor med Unibet-loggor på både fram- och baksidor samt längs ärmarna: de visar sig vara spanjorer, och vi önskar varandra lycka till som stallkamrater.
Strax efter 23 är det dock stopp för partyt, och grupper av människor bryts upp och sprider sig ut i resten av hotellet medan andra drar vidare till olika nattklubbar. Själv säger jag hej då och god natt till några, och promenerar genom gator som är förvånansvärt tomma denna fredagskväll tillbaka till mitt hotell i centrum. Det är sömn som gäller: i morgon väntar nio timmars stentufft pokerspel, här i detta furstendöme där det just nu finns fler elitlirare per kvadratmeter än någon annanstans på planeten. Håll tummarna, inte minst för en svensk seger på kvällen den 17:e april!
DAN GLIMNE
Fredag 11 april, sent
Det är något oförlikneligt, alldeles särskilt nervpirrande med de riktigt stora och tunga liveturneringarna: den där this-is-it, show-me-the-money, your-ass-on-the-line-känslan som kommer av att veta att världseliten i poker är på plats vilken av hajarna som helst i lokalen är kapabel att på ett ögonblick tugga i sig sidfläsket på dig om du inte är skärpt till det yttersta och att prispengarna, om du lyckas kliva över tillräckligt många lik för att ta dig ända till finalbordet, kommer att förändra ditt liv för alltid. Ingen nätturre, ingen sit-and-go oavsett inköp kan någonsin komma i närheten av den kittlingen.
Som här i Monte Carlo där säsongsavslutningen av EPT 2007/08 snart ska dra igång, till exempel. Texten på den stora upplysta skylten ovanför entrén till tävlingslokalen lyder kort och koncist GRAND FINAL; och vart du än vänder dig här inne på Monte Carlo Bay Hotel & Resort, så snubblar du över namnkunniga spelare som obesvärat minglar med oss andra: exvärldsmästare som Joseph Hachem och Greg Raymer, mediastjärnor som Daniel Negreanu och Katja Thater, och inte minst svenska WSOP-armbandsvinnare som Anders Henriksson och Mats Rahmn.
Även i övrigt är det fullt av ansikten som jag reagerar för. Hon där, satt hon inte vid bordet intill förra året? Och han där, var han inte på bild i Card Player i förra eller förrförra numret? Det är en slående insikt att den överväldigande majoriteten av spelare här i lokalen denna kväll tillhör toppen av pokernäringskedjan: har de inte hänsynslöst bustat konkurrenterna till höger och vänster för att vinna en satellit hit, så har de i stället spelat av dem tillräckligt vid cashgameborden för att få ihop till inköpet. Jag kommer att tänka på förra året, när jag till en fransyska vid sidan om mig i kön inför starten av turneringen kommenterade: Jag kan inte bestämma mig för om jag helst vill hamna vid ett bord med kändisspelare eller vid ett fullt av nobodies. Hon replikerade blekt och sakligt: There are no nobodies in here. Touché.
Och om det påtagligt luktar pengar i resten av detta lilla furstendöme, så är doften av dem härinne i Salle des Etoiles tillräckligt stark för att kväva en ardennerhäst. Kön av spelare som denna invigningskväll vill köpa in sig i sista minuten sträcker sig hela vägen ut i lobbyn, och samtliga har med råge startavgiften på 10.600 euro cirka 100.000 spänn i handen, plånboken, väskan eller byxfickan. Hade jag framgångsrikt kunna råna samtliga inne i lokalen hade det finansierat en tripp upp till internationella rymdstationen ISS seriously, med pengar över för att chartra en Boeing 747:a för sista sträckan hem till Arlanda.
Skit i den konstutställning som just nu pågår här i Monte Carlo, skit i morgondagens fotbollsmatch mellan hemmalaget Monaco och Toulouse FC det som räknas den kommande veckan här i furstendömet är EPT-finalen, när sådär 100 miljoner kronor ska omfördelas. Redan på flyget ned från Arlanda var det en bunt svenska spelare ombord, och på anslutningsflyget när vi bytte i Wien fylldes det på med ännu fler, av varierande nationaliteter.
Jag har inte många timmars sömn i kroppen efter att kvällen innan varit med och festat om på Tomas Brolins restaurang Undici i Stockholm vi hinner göra ett last-longer-bet med varandra om 50 euro innan vi skiljs för att ta olika plan nästa morgon men känner mig för varvad för att sova på något av flygen. På Nice Airport överväger jag ett tag att slänga upp pengarna för helikopterförbindelsen bort till Monaco, men sedan tar smart money management över och jag kliver i stället ombord på bussen längs först motorvägen och sedan de slingriga bergsvägarna ned till denna lilleputtstat. På sätet framför mig känner jag igen vännen Gunnar Råbe, som var på tvåhundradenågonting plats i VM 2006 förutom att han och jag varit etta respektive trea i SM i Othello för en bunt år sedan. Vi skakar glatt hand och småpratar lite. Från bakre delen av bussen hörs en grupp omisskänneligt amerikanska röster, som förstås diskutera strategi och taktik i poker. Som om inte det vore nog sitter jag, visar det sig, vid sidan om en ung polsk tjej som är utsänd av en pokerwebbsajt där för att bevaka evenemanget.
Efter att jag checkat in på hotellet utsikten från 10:e våningen och min privata terrass ned över hamnen med alla lustjakter skäms inte för sig promenerar jag bort till Monte Carlo Bay Hotel & Resort för att få bekräftat att min förhandsanmälan fungerat: men tävlingslokalerna är just då stängda och ska inte öppnas förrän 21.30 enligt lappen i entrén. En som också kommit för att besviket rycka i dörren är Chris Björin, och vi skakar glatt hand medan jag gratulerar honom till att folket röstade fram honom som årets pokerspelare 2007.
Sedan skiljs vi åt och jag går till restaurangen La Rose des Vents i avsikt att hinna inta en middag. Mätt på pilgrimsmusslor, chocolat fondant och ett glas rosévin återvänder jag strax efter 21.30, för att finna vidöppna entrédörrar och ringlande köer till de olika incheckningsdiskarna. Inte oväntat står Mark Teltschers Ferrari F430 parkerad utanför, precis som förra året: numera kan jag registreringsnumret på den.
Jag köar tålmodigt bland de förregistrerade, och när jag kommer fram är det John Duthie själv, initiativtagare en gång till EPT, som tillsammans med två flankerande assistenter hanterar saker och ting där; till min överraskning kommer han ihåg mig från när vi träffades på gamblingmässan i Barcelona i höstas. Jag håller mentalt tummarna, men min registrering sitter som den ska i rullorna, och min utprintade tagg att hänga om halsen samt min platsallokering väntar på mig: jag kommer att starta i morgon, dag 1A, på bord 38, stol 4. Ave Caesar, moriartem te salutant.
Jag går nedför trappstegen in i själva den magnifika Stjärnsalen, Salle des Etoiles, som är en luftig, elegant konsert- och kongressal vilken utgör ett annex till Monte Carlo Bay. Myriader av små lampor i taket, och som reflekteras i otaliga speglar, har gett salen dess passande namn.
Det är packat med bord och action härinne trots den sena timmen. I nästan hela salen spelas satelliter, från enbords med ett inköp på 1090 euro och upp till fyrbords med lägre avgift. En förhoppningsfull fransman i närheten frågar om det spelas några sit-and-go i kväll, men blir nästan avsnäst: denna kväll är det de långa satelliternas kväll.
Jag går in på själva hotellet och upp på andra våningen, där PokerStars har anordnat ett välkomstparty. Det är gott om svenskar där, inklusive Daniel Wallin och Krister Bengtsson från Poker Magazine, och redan i entrén stöter jag ihop med Lina Olofsson som glatt samspråkar med Daniel Negreanu. De fria drinkarna flödar, och en kvinnlig discjockey underhåller i sällskap med tre jonglörer med käglor som har inbyggd belysning. En som är centrum i rummet är förra årets vinnare, Gavin Griffin, som med hustrun vid sidan om sig och ett glatt och frikostigt leende charmar omgivningen. Ute på den långa terrassen har vi en behaglig utsikt över den trolskt kvällsupplysta poolanläggningen. Ett TV-team intervjuar några spelare, medan vi andra minglar runtomkring. Jag träffar fyra andra spelare, iförda munkjackor med Unibet-loggor på både fram- och baksidor samt längs ärmarna: de visar sig vara spanjorer, och vi önskar varandra lycka till som stallkamrater.
Strax efter 23 är det dock stopp för partyt, och grupper av människor bryts upp och sprider sig ut i resten av hotellet medan andra drar vidare till olika nattklubbar. Själv säger jag hej då och god natt till några, och promenerar genom gator som är förvånansvärt tomma denna fredagskväll tillbaka till mitt hotell i centrum. Det är sömn som gäller: i morgon väntar nio timmars stentufft pokerspel, här i detta furstendöme där det just nu finns fler elitlirare per kvadratmeter än någon annanstans på planeten. Håll tummarna, inte minst för en svensk seger på kvällen den 17:e april!
DAN GLIMNE
