2007-08-29 13:32:29
En av mina motspelare, en äldre skotte som satt vid samma bord som jag hela dagen i går, kommenterade mitt spel till en landsman såhär: "Den där svensken spelar poker som en Duracellkanin på speed!"
Det ligger lite i det: Det är mycket tur i tävlingar, en av alla sakerna man ska ha tur med är att hamna vid ett bord som passar ens egen spelstil (eller att man har förmågan att anpassa sig). Jag fick bord nummer 1, plats 1 (bara det är ju ett gott omen) och fick sedan se bordet fyllas med idel äldre fransmän. Det var en italienare, en skotte som sagt, sex fransmän i 50-årsåldern och så lilla jag. Vad innebär det då? Jo, slipper man unga skandinaver vid bordet, så blir det ett ganska löst men passivt spel, vilket passar mig bra. Jag gillar att se många floppar, och räknar med att kunna spela ut motståndarna efter flopp. Det blir en tre-fyra limpar i varje pott, och då kan jag vara med och rota i potten med 86s eller 98o utan att känna allt för stort obehag. Efter floppen så stal jag ofta potten om det verkade som de andra missade, eller försökte få betalt när jag träffade. Det gick bra.
Jag byggde ganska tidigt stack, och var som bäst uppe på 30.000. Visst sjutton bluffade jag mycket, var bland annat all-in på rivern med 87 på brädan K6532. En åtta hög skulle väl inte stå i en showdown, men har motståndaren ingen fyra så kan han inte gärna syna med sin ess-kung.
Därefter backade jag en del, när det var två perioder kvar så hade jag 20.000, och det var då skotten kläcker ur sig kommentaren om mig.
Alla spelare antar 50, och blindarna är 200-400. Med andra ord ligger det ungefär 1000 i mitten innan korten ens delas ut. Då snittstacken är 16.000 innebär det att det är en betydande del av ens markerstapel som bara ligger och väntar på att stjälas.
Så det gjorde jag: Av 32 spelade händer spelade jag 28, varav jag höjde i 23 av potterna. Jag gick från 20.000 till 40.000 under den timmen, utan att ha sett en enda river! Jag tror att det är rekord av något slag - om inte annat så rekord i aggressivitet och markerstjälande. Framför mig hade jag ett berg av marker i småvalörerna 25 och 100 - totalt 280 marker hade jag när dagen slutade. Snittspelaren hade kanske 40 marker...
Nu är dock inte antalet marker av betydelse, förutom att det är kul att stapla. "Vad jobbar du med i Sverige", var det en fransman som frågade. "Jag bygger pyramider", blev mitt svar - jag höll just då att bygga en pyramid med alla 25-or - varpå hela bordet föll in i gapskratt.
Dagen slutade på 45.000 i chipcount, vilket gjorde att jag ligger på typ dubbla medel på plats 16, och är tydligen bäste svensk.
I dag har jag en ledig dag, vilket blir "stora titta på Barcelona-dagen". Jag kliver nog ombord på en turistbuss som stannar alldeles utanför hotellingången, så får vi se vart den tar mig.
/Ola Brandborn
Det ligger lite i det: Det är mycket tur i tävlingar, en av alla sakerna man ska ha tur med är att hamna vid ett bord som passar ens egen spelstil (eller att man har förmågan att anpassa sig). Jag fick bord nummer 1, plats 1 (bara det är ju ett gott omen) och fick sedan se bordet fyllas med idel äldre fransmän. Det var en italienare, en skotte som sagt, sex fransmän i 50-årsåldern och så lilla jag. Vad innebär det då? Jo, slipper man unga skandinaver vid bordet, så blir det ett ganska löst men passivt spel, vilket passar mig bra. Jag gillar att se många floppar, och räknar med att kunna spela ut motståndarna efter flopp. Det blir en tre-fyra limpar i varje pott, och då kan jag vara med och rota i potten med 86s eller 98o utan att känna allt för stort obehag. Efter floppen så stal jag ofta potten om det verkade som de andra missade, eller försökte få betalt när jag träffade. Det gick bra.
Jag byggde ganska tidigt stack, och var som bäst uppe på 30.000. Visst sjutton bluffade jag mycket, var bland annat all-in på rivern med 87 på brädan K6532. En åtta hög skulle väl inte stå i en showdown, men har motståndaren ingen fyra så kan han inte gärna syna med sin ess-kung.
Därefter backade jag en del, när det var två perioder kvar så hade jag 20.000, och det var då skotten kläcker ur sig kommentaren om mig.
Alla spelare antar 50, och blindarna är 200-400. Med andra ord ligger det ungefär 1000 i mitten innan korten ens delas ut. Då snittstacken är 16.000 innebär det att det är en betydande del av ens markerstapel som bara ligger och väntar på att stjälas.
Så det gjorde jag: Av 32 spelade händer spelade jag 28, varav jag höjde i 23 av potterna. Jag gick från 20.000 till 40.000 under den timmen, utan att ha sett en enda river! Jag tror att det är rekord av något slag - om inte annat så rekord i aggressivitet och markerstjälande. Framför mig hade jag ett berg av marker i småvalörerna 25 och 100 - totalt 280 marker hade jag när dagen slutade. Snittspelaren hade kanske 40 marker...
Nu är dock inte antalet marker av betydelse, förutom att det är kul att stapla. "Vad jobbar du med i Sverige", var det en fransman som frågade. "Jag bygger pyramider", blev mitt svar - jag höll just då att bygga en pyramid med alla 25-or - varpå hela bordet föll in i gapskratt.
Dagen slutade på 45.000 i chipcount, vilket gjorde att jag ligger på typ dubbla medel på plats 16, och är tydligen bäste svensk.
I dag har jag en ledig dag, vilket blir "stora titta på Barcelona-dagen". Jag kliver nog ombord på en turistbuss som stannar alldeles utanför hotellingången, så får vi se vart den tar mig.
/Ola Brandborn
