Röd för en dag
Har du någonsin undrat hur det är att spela som ett rött pokerproffs på Full Tilt Poker? Det gjorde Brian Koppelman, en av manusförfattarna till Rounders, så vi gav honom tillfälle att testa på att vara proffs på FTP för en dag. Så här tyckte han om det.
För några veckor sedan gjorde Full Tilt Poker mig röd för en dag. Det stämmer – i 24 timmar fick jag vara ett proffs på Full Tilt Poker. Min nya status gav mig viss fördel vid den virtuella bordsfilten, men gjorde mig också till en gigantisk måltavla. Jag fick personligen erfara hur snabbt varje bord jag satte mig vid fylldes, hur inställda mina motståndare kunde vara på att gula mig, och hur annorlunda de andra spelarna reagerade på hur jag satsade.
Min korta tid som FTP-proffs inleddes med en email-korrespondens jag hade med min vän Erik Seidel. Erik och jag träffades efter att han spelat med i Rounders, en film jag och David Levien skrev. I filmen tittar Matt Damons karaktär om och om igen på hur Erik går i en fälla Johnny Chan satt ut på finalbordet av 1988 års World Series of Poker. Medan kameran zoomar in på Erik beskriver Damons karaktär hur det känns att bli stekt. Implikationen är att “Jag är en förlorare, precis som Seidel är en förlorare.” Att Erik tog andra plats i WSOP, att han är en av de största vinnarna i WSOP:s historia eller att han är bättre på poker än 99 % av mänskligheten nämns inte. Nix. Allt du ser är Erik, hans fåniga hatt, och hans ansiktsuttryck som bitter förlorare.
Vissa skulle ha reagerat negativt över att porträtteras så i en storfilm. Inte Erik. Han har aldrig tagit illa upp av det, och jag tror att han är glad över att filmen inte bara förbättrade folks syn på poker utan även att det gjorde honom kändare. Faktum är att ända sedan Rounders släpptes har jag och Erik pratat flitigt över email, och han har varit snäll nog att tjäna som teknisk konsult på andra pokerprojekt jag gjort.
Så det verkar vettigt att jag spelar på Eriks site när jag spelar poker online. Nyligen pratade vi om Full Tilt Poker och om hur mycket jag trivs där. Snart föddes idén att vi båda skulle spela en Bust-Out Bounty-turnering så att han kunde visa mig exakt hur det känns att stekas publikt. Att jag varade flera timmar och hundra placeringar längre än han kan vi ta upp i en annan artikel. Istället skulle jag vilja berätta för dig en stund hur spelet är när ditt namn står i Full Tilt Pokers röda färg.
Först och främst borde jag tacka alla spelare på Full Tilt Poker som tog sig tid att hälsa på mig i chatten. Det känns härligt att veta att Rounders inspirerat så många av er och fått er att börja spela, och det är verkligen en belöning i sig att så många av er kan citera replik efter replik ur filmen. Dock känns det något mindre trevligt när jag får samma repliker slängda i ansiktet på mig när ni tar mina marker. En spelare, som inte hade låtit mig veta att han visste vem jag var, riggade en fälla med bästa tvåparet mot mitt sämsta tvåpar. Han tog halva min stack, och medan jag försökte samla mig var han trevlig nog att berätta för mig att han bara saknade några Oreos nu.
Antalet åskådare som drogs varthelst jag satte mig var också en ny upplevelse. Jag kan verkligen förstå nu hur svårt det måste vara för tv-proffsen att ignorera kamerorna och bara spela kort. Det kändes som att varje höjning, svag syn eller galen bluff jag gjorde förstorades upp. Varje gång jag vann eller förlorade en hand kommenterade åskådarna genast, och jag fick veta hur tursam/otursam eller bra/dålig på poker jag är. Det är tillräckligt svårt att fatta korrekta beslut vid bordet utan att undra vad publiken kommer att tycka om dem. Flera gånger satsade jag mer än jag brukar göra på river, i hopp om att min motståndare skulle folda och jag räddas från det pinsamma i att tvingas visa de horribla kort jag spelat.
Å andra sidan lade sig de motståndarna oftare än de hade gjort om jag inte varit röd. Inte i Bust-Out Bounty-turneringen (där jag insåg att jag nästan aldrig borde bluffa), men i kontantspelen och enbordsturneringarna där mina händer fick mycket mer respekt än tidigare. Folk antog att jag visste vad jag gjorde, och var på sin vakt. Det förstår jag. Dagen före jag hade röd text hamnade jag i spel en-mot-en mot Huckleberry Seed på ett omaha-bord. Första kvarten gick jag inte alls att känna igen. Jag kunde inte spela mot honom av rädsla för att han skulle läsa och krossa mig.
Efter ett tag hittade jag dock tillbaka och mindes att på kort sikt, med bra kort, var min chans lika stor som vems som helst.
I slutändan är det så det funkar, antar jag. Att vara röd innebär en faktisk förändring i hur andra spelare reagerar mot dig. Ett tag. Och det förändrar dig också. Ett tag. Men om det går tillräckligt många händer och tillrångligt lång tid kommer skillnaden att till slut försvinna, och alla går tillbaka till att spela som de alltid gjort. Till vad jag alltid varit stolt över att vara. Bara ännu en pokerspelare.
Brian Koppelman
Min korta tid som FTP-proffs inleddes med en email-korrespondens jag hade med min vän Erik Seidel. Erik och jag träffades efter att han spelat med i Rounders, en film jag och David Levien skrev. I filmen tittar Matt Damons karaktär om och om igen på hur Erik går i en fälla Johnny Chan satt ut på finalbordet av 1988 års World Series of Poker. Medan kameran zoomar in på Erik beskriver Damons karaktär hur det känns att bli stekt. Implikationen är att “Jag är en förlorare, precis som Seidel är en förlorare.” Att Erik tog andra plats i WSOP, att han är en av de största vinnarna i WSOP:s historia eller att han är bättre på poker än 99 % av mänskligheten nämns inte. Nix. Allt du ser är Erik, hans fåniga hatt, och hans ansiktsuttryck som bitter förlorare.
Vissa skulle ha reagerat negativt över att porträtteras så i en storfilm. Inte Erik. Han har aldrig tagit illa upp av det, och jag tror att han är glad över att filmen inte bara förbättrade folks syn på poker utan även att det gjorde honom kändare. Faktum är att ända sedan Rounders släpptes har jag och Erik pratat flitigt över email, och han har varit snäll nog att tjäna som teknisk konsult på andra pokerprojekt jag gjort.
Så det verkar vettigt att jag spelar på Eriks site när jag spelar poker online. Nyligen pratade vi om Full Tilt Poker och om hur mycket jag trivs där. Snart föddes idén att vi båda skulle spela en Bust-Out Bounty-turnering så att han kunde visa mig exakt hur det känns att stekas publikt. Att jag varade flera timmar och hundra placeringar längre än han kan vi ta upp i en annan artikel. Istället skulle jag vilja berätta för dig en stund hur spelet är när ditt namn står i Full Tilt Pokers röda färg.
Först och främst borde jag tacka alla spelare på Full Tilt Poker som tog sig tid att hälsa på mig i chatten. Det känns härligt att veta att Rounders inspirerat så många av er och fått er att börja spela, och det är verkligen en belöning i sig att så många av er kan citera replik efter replik ur filmen. Dock känns det något mindre trevligt när jag får samma repliker slängda i ansiktet på mig när ni tar mina marker. En spelare, som inte hade låtit mig veta att han visste vem jag var, riggade en fälla med bästa tvåparet mot mitt sämsta tvåpar. Han tog halva min stack, och medan jag försökte samla mig var han trevlig nog att berätta för mig att han bara saknade några Oreos nu.
Antalet åskådare som drogs varthelst jag satte mig var också en ny upplevelse. Jag kan verkligen förstå nu hur svårt det måste vara för tv-proffsen att ignorera kamerorna och bara spela kort. Det kändes som att varje höjning, svag syn eller galen bluff jag gjorde förstorades upp. Varje gång jag vann eller förlorade en hand kommenterade åskådarna genast, och jag fick veta hur tursam/otursam eller bra/dålig på poker jag är. Det är tillräckligt svårt att fatta korrekta beslut vid bordet utan att undra vad publiken kommer att tycka om dem. Flera gånger satsade jag mer än jag brukar göra på river, i hopp om att min motståndare skulle folda och jag räddas från det pinsamma i att tvingas visa de horribla kort jag spelat.
Å andra sidan lade sig de motståndarna oftare än de hade gjort om jag inte varit röd. Inte i Bust-Out Bounty-turneringen (där jag insåg att jag nästan aldrig borde bluffa), men i kontantspelen och enbordsturneringarna där mina händer fick mycket mer respekt än tidigare. Folk antog att jag visste vad jag gjorde, och var på sin vakt. Det förstår jag. Dagen före jag hade röd text hamnade jag i spel en-mot-en mot Huckleberry Seed på ett omaha-bord. Första kvarten gick jag inte alls att känna igen. Jag kunde inte spela mot honom av rädsla för att han skulle läsa och krossa mig.
Efter ett tag hittade jag dock tillbaka och mindes att på kort sikt, med bra kort, var min chans lika stor som vems som helst.
I slutändan är det så det funkar, antar jag. Att vara röd innebär en faktisk förändring i hur andra spelare reagerar mot dig. Ett tag. Och det förändrar dig också. Ett tag. Men om det går tillräckligt många händer och tillrångligt lång tid kommer skillnaden att till slut försvinna, och alla går tillbaka till att spela som de alltid gjort. Till vad jag alltid varit stolt över att vara. Bara ännu en pokerspelare.
Brian Koppelman
