Ett misstag med djup stack i WSOP 2006
Jag kom ganska långt i den första turneringen i 2006 års World Series of Poker, en no-limit hold em-turnering med inköp på $1 500. Även om jag inte var nöjd med resultatet jag slutade på 45:e plats av 2 776 deltagare var jag nöjd med hur jag spelade. I den här kolumnen tänkte jag dela med mig av en intressant hand från turneringen en där jag begick ett misstag.
18+ Regler och villkor gäller. Spela ansvarsfullt. spelpaus.se
Det var sent under första dagen, och allt hade gått bra för mig. Min stack hade vuxit till över 60 000, och jag var en av markerledarna. Snittstacken var ungefär 20 000, mörkarna var 600/1 200 med 200 i ante, och jag hade turen att sitta vid ett blygt bord. Jag stal hela tiden utan att bestraffas för det.
Faktiskt mötte jag så lite motstånd att jag ibland kunde stjäla mörkarna och antarna fyra gånger per varv. Jag höjde före floppen, alla foldade, och jag kunde lägga värdefulla marker till min stack.
Efter ett tag vid det här bordet höjde spelaren som satt under-the-gun all-in före floppen för strax över 20 000 marker. Det foldades till mig på knappen, och jag såg att jag hade A K off-suit. Jag bestämde mig för att syna. Min motståndare hade också A K, men suited i hjärter. Jag förlorade en stor pott när min motståndare satte färgen.
Det skulle vara enkelt att avfärda given som hederlig gammal otur. Trots allt började vi med nästan identiskt starka händer. Men sanningen är att jag inte borde ha spelat handen alls.
Visst, A K är en stark hand, men den är inte större favorit än 3-mot-1 mot en hand som A Q. Mot andra händer min motståndare kunde ha haft, som pockettior eller –knektar, är A K en marginell underdog.
Det fanns också faktorer utöver matematiken som jag borde ha tänkt på. Med tanke på dynamiken vid bordet, exempelvis, hade jag inte behövt riskera en tredjedel av mina marker på en enda hand. Om jag hade foldat hade jag kunnat återgå till att stjäla, och fyllt på min stack successivt utan att riskera mer än en bråkdel av den. Dessutom var jag tvungen att spela mer konservativt efter att jag förlorat handen, eftersom jag inte längre hade så många fler marker än de andra spelarna.
Förlusten i den given fick andra konsekvenser också. I den här turneringen lämnade inte mörkar-mot-stack-ration mycket utrymme för att spela ut. Under större delen av turneringen var snittstacken inte större än 12 eller 13 stora mörkar. När jag förlorade mina marker kunde jag inte längre återhöja före floppen för att sedan folda om någon skulle gå all-in mot mig. Om någon höjde innan det blev min tur hade jag bara två val: att folda eller att gå all-in.
Det återstår gott om turneringar i WSOP, och jag hoppas att jag kommer att vinna mitt första armband någon gång under de närmsta veckorna. För att lyckas med det måste jag förstås också försvara mina marker bättre nästa gång jag har en djup stack.
Phil Gordon
Faktiskt mötte jag så lite motstånd att jag ibland kunde stjäla mörkarna och antarna fyra gånger per varv. Jag höjde före floppen, alla foldade, och jag kunde lägga värdefulla marker till min stack.
Efter ett tag vid det här bordet höjde spelaren som satt under-the-gun all-in före floppen för strax över 20 000 marker. Det foldades till mig på knappen, och jag såg att jag hade A K off-suit. Jag bestämde mig för att syna. Min motståndare hade också A K, men suited i hjärter. Jag förlorade en stor pott när min motståndare satte färgen.Det skulle vara enkelt att avfärda given som hederlig gammal otur. Trots allt började vi med nästan identiskt starka händer. Men sanningen är att jag inte borde ha spelat handen alls.
Visst, A K är en stark hand, men den är inte större favorit än 3-mot-1 mot en hand som A Q. Mot andra händer min motståndare kunde ha haft, som pockettior eller –knektar, är A K en marginell underdog.
Det fanns också faktorer utöver matematiken som jag borde ha tänkt på. Med tanke på dynamiken vid bordet, exempelvis, hade jag inte behövt riskera en tredjedel av mina marker på en enda hand. Om jag hade foldat hade jag kunnat återgå till att stjäla, och fyllt på min stack successivt utan att riskera mer än en bråkdel av den. Dessutom var jag tvungen att spela mer konservativt efter att jag förlorat handen, eftersom jag inte längre hade så många fler marker än de andra spelarna.
Förlusten i den given fick andra konsekvenser också. I den här turneringen lämnade inte mörkar-mot-stack-ration mycket utrymme för att spela ut. Under större delen av turneringen var snittstacken inte större än 12 eller 13 stora mörkar. När jag förlorade mina marker kunde jag inte längre återhöja före floppen för att sedan folda om någon skulle gå all-in mot mig. Om någon höjde innan det blev min tur hade jag bara två val: att folda eller att gå all-in.
Det återstår gott om turneringar i WSOP, och jag hoppas att jag kommer att vinna mitt första armband någon gång under de närmsta veckorna. För att lyckas med det måste jag förstås också försvara mina marker bättre nästa gång jag har en djup stack.
Phil Gordon
