Varför jag föredrar kontantspel framför turneringar
Jag är mest känd i pokervärlden som en framgångsrik turneringsspelare. Jag har fyra armband från World Series of Poker, inklusive från Main Event 1996. Trots alla mina framgångar i turneringar föredrar jag dock fortfarande att ägna min tid åt kontantspel. Om jag skulle begränsa mig själv till turneringar skulle jag gå miste om några av de mest intressanta aspekterna av poker.
Exempelvis kan jag göra några olönsamma saker när jag precis satt mig vid ett bord – några konstiga satsningar eller bluffar. Jag kanske förlorar lite pengar på det, men det präglar hur samtliga kommer att se på mig under resten av hela sessionen. Även om jag byter till en mer solid spelstil kommer vissa spelare att fortsätta tro att jag är knäpp. I en kolumn jag skrev tidigare visade jag hur man kan utnyttja det storligen genom att representera en bluff.
I en turnering är det dock svårt att profitera från en sådan persona. Du kan ägna en timme åt att få alla att tro att du är en galning, enbart för att bli flyttad till ett bord med fullständiga främlingar. I det läget kommer din stack att vara decimerad och din bordsframtoning ha försvunnit.
I kontantspel har du också chans att hålla koll på hur dina motståndares humör skiftar med tiden. En spelare kan bli trött, frustrerad eller tiltad i olika lägen av en session. Om du anpassar dig efter en motståndares humör kommer du att få lägen att dra fördel av någon annans tilt. Vanligtvis orsakar en hand som får en spelare att ryka att han åker ut ur turneringen.
Även om turneringar kan förse dig med bra action begränsar det ditt spel att helt hålla dig till dem. Genom att förgrena dig och spela kontantspel kommer du att utveckla en helt annan grupp pokerförmågor, och du kommer att kunna utforska vissa av de mer intressanta psykologiska aspekterna av spelet.
Huckleberry Seed