Bakom mina solglasögon - Jens Jadbäck

• Tjena Jens. Det var ett par år sen du klev av från pokerbranschen?
Du hanterar ju kort på andra sätt numer i ditt yrke som magiker, men spelar du någonsin poker nuförtiden?

-Hej! Ja, det börjar bli ett bra tag sedan nu men som du säger är kortleken fortfarande central i mitt arbete.
Jag spelar ingen poker alls idag men det beror nog mest på att jag fått en massa barn som tar upp all min tid och däremellan är det gig, schackundervisning och livspusslande.
För ett par år sedan gjorde jag dock comeback för en kväll på en av Stockholms pokerklubbar och jag måste erkänna att jag faktiskt hade glömt hur kul det är att spela poker.
Det gick dock som förväntat. ><(((*>

• Hur kom du i kontakt med poker?

-Det var nog ganska tidigt under pokerboomen i början av 2000-talet. Man såg WPT på tv och det såg ju otroligt spännande ut. Har alltid varit intresserad av och älskat spel, men inte nödvändigtvis om pengar. Lyckligtvis är jag ganska ointresserad av sport och hade därför inte kommit i kontakt med så mycket betting. Poker såg jag som ett spel som vilket som helst, pengarna var bara en faktor att applicera på teorierna. Som den gamla klyschan lyder; poker är inte ett spel om pengar, det är ett spel med pengar, och det var väl så jag såg på det också.

• Hur kom det sig att du började arbeta på en pokersajt?

-Jag var duktig när jag började spela poker och pluggade en hel del teori, var engagerad i forum och annat. På den tiden krävdes ingen större ansträngning för att bli vinnande på låga nivåer men några miljoner blev det inte.
Men medan vi diskuterade teori på gamla texasholdem.se blev jag ”upptäckt” av någon som tydligen tyckte att jag uttryckte mig väl i skrift. Jag började då jobba för tidningen First Poker och reste runt och intervjuade spelare och följde turneringar. Det var riktigt kul att som lowstakes grinder få komma nära stjärnorna och följa dem runt hela Europa och USA. En gång åkte jag till Aruba över en helg bara för att intervjua Johan Storåkers vilket tog ca 45 min.

Genom det jobbet skapade jag mig ett väldigt stort kontaktnät, både i Sverige och internationellt. När jag började jobba på en sajt i London sökte jag dock det jobbet på en annons. Jag kan fortfarande inte fatta den processen. Jag blev kallad till intervju i Stockholm som var hemma i en privat lägenhet. Jag fick jobbet och ombads infinna mig i London följande vecka. Jag hade bara en adress på Fleet Street på en lapp i handen och anlände sent på natten. Jag sov på soffan i en företagslägenhet och morgonen därpå bar det av till kontoret. Sedan följde några roliga och märkliga år.

• Hur kunde en typisk arbetsdag se ut?

-Jag har ju jobbat med lite olika saker men alltid med själva produkten poker. I London jobbade jag med utvecklingen, lade upp turneringar, hittade på koncept (bl.a PokerAllsvenskan), liveturneringar att kvala till, innehåll på produktsidor på sajten, stöd till marknadsavdelningarna ute i Europa, bonusupplägg, särskild kundsupport och mycket annat.
Till slut blev det så att jag fick ta hand om VIP-spelarna eftersom jag snabbare kunde fixa lösningar i systemen för insättningar och uttag, registreringar, flyg, hotell, inköp och allt möjligt. Det bara blev så när man automatiskt fick en relation till alla de här grabbarna.

• Jag har ett svagt minne av ett kvitto från en lagom dyr middag i Vegas?

-Haha, du tänker nog på en kväll när vi hade varit på nattklubben Tryst i Las Vegas. Samma kväll var det ett NHL-lag på plats och de grabbarna festade järnet. De hade hägnat in säkert halva klubben och det var minst sagt bra drag. Hur vi hamnade i det gänget minns jag inte men jag fick se kvittot i alla fall - över 100 000 USD. Jag lade upp det i någon blogg och någonstans i världen spräckte min chef pannvenen eftersom han trodde att det var mitt kvitto.
Men ja, det blev många middagar i Vegas, dock inga i den prisklassen.

• Vad hade man för budget på en sådan resa för att hålla spelarna glada?

-Det berodde lite på hur många som kvalat in via oss till WSOP och vilka VIPs som skulle med och sådär. Beror väl också på hur man räknar antar jag men det brukade vara väl tilltaget. Tror aldrig jag lyckades spräcka taket men då ska jag inte överdriva äventyren i Vegas heller, inom ramen för de officiella aktiviteterna var det ganska rimliga events vi gjorde; middagar, cabanas vid poolen, nattklubbar, helikopterfärder över Grand Canyon, shower, skjutbanor, grillfester m.m. Inget som inte andra branscher också gör för sina viktigaste kunder.

• Utan att nämna några namn, det måste varit någon du ville strypa någon gång?

-Av spelarna? Haha, nej faktiskt inte. Det fanns väl i princip två kategorier; dels unga killar som livnärde sig på poker och som inte ville göra något annat än att spela poker. Man tog med dem till Vegas och sedan satt de vid ett pokerbord i fyra veckor. Först i WSOP och sedan vid cash game borden.
Där handlade det mer om att se till så att allting flöt med incheckning, bordsköer, inköp och annat.
Minns en svettig episod när några inköp till WSOP av någon anledning inte hade gjorts från hemmabasen och vi var tvungna att snabbt få ut 50 000 USD kontant innan turneringen började. Det var rätt krångligt med alla bankregler och av någon anledning var de tvungna att hämtas på Flamingo och inte på Rio där WSOP spelas. Fick ila i taxi över motorvägen till Flamingo och hämta ut fem chips á 10k USD och sedan med handen krampaktigt i fickan ta en shuttlebus hela vägen tillbaka.

Den andra kategorin var kvalspelare. Ofta småbarnsföräldrar som fick komma iväg på sitt livs äventyr. Det var jättekul att kunna göra något speciellt för dem. Minns särskilt en kille som lånat pengar av sin svärfar för att överhuvudtaget kunna åka. Han hade ju resa och inköp betalt men ändå, fyra veckor i Vegas är ju inte gratis. Hur som helst gnetade han på i main event och lyckades vinna dryga miljonen. Han var så sjukt glad! Jag tror att han startade ett företag för de pengarna sedan.

Men visst, ibland var man lite orolig även om man inte ville strypa folk. Blev av med en ung spelare i Vegas en gång. Han hade följt med en dörrvakt på någon galen efterfest i ett industriområde. Var helt säker på att han var död tills han släpade sig in på frukostbuffén följande morgon.

• Pokerspelare på den tiden var ju kända för att spendera pengar som att det inte fanns någon morgondag. Var det lätt att svepas med och tappa respekten för pengar?

-Både ja och nej. Jag själv har alltid kunnat hålla mig till (för mig) rimliga nivåer när jag spelat. För mig har det alltid varit spelet som lockat och jag har inte sett något självändamål i att spela allt högre.
Men visst, miljöerna man befann sig i krävde ju att man spenderade en hel del pengar så till en viss del var man ju tvungen att vara i den rollen och låta spelarna leva ut myten om sig själva på något sätt. Samtidigt är och var det ju också just en myt vilket gjorde att man ändå hade viss kontroll som den som arrangerade det hela.

• Berätta nu, vad var det sjukaste som hände på dina resor?

-Det är en svår fråga. Många småsaker som hände mest hela tiden känns det som. Det var ju inte som en enda ”Baksmällan”-film även om det såhär i efterhand hade varit kul att dra sådana paralleller.

En kille försvann upp i bergen i Costa Rica när vi var där under Hispano Poker Tour, hög på alla möjliga substanser. Honom vågade vi inte ens leta efter men han hade som tur var blivit upphittad av en busschaufför och tack vare hans seating card i fickan kunde de leverera honom till turneringen nästkommande dag.

Bland det märkligaste var nog när jag fick köpa ut en kille från ryska maffian då han hamnat i en lite knivig situation under en blöt utekväll och han plötsligt inte kunde betala för sig. En naken dam i endast högklackade skor var också med på ett hörn. Två stora gossar med en pistol vill man inte bråka med direkt...

• Måste ju självklart fråga, upplevde du någon som mådde dåligt och inte kunde hantera sitt spelande? I så fall, hur hanterar man det när man ska uppmuntra till att spela mer?

-Ja, det hände att man stötte på sådana spelare men faktiskt inte så ofta som man kan tro. Det ligger väl också i sakens natur att man heller inte visste om alla som hade problem, i den miljön hade det säkert varit tufft att berätta något sådant om sig själv, i den mån man hade sådan självinsikt alltså. Men de få gånger det hände så stängde jag faktiskt av vissa från exempelvis casinospel på sajten. Inte alltid populärt internt men när sådana beslut fattades så respekterades de också.

Det var också speciellt med just produkten poker när sajter ingår i nätverk. Då ville man ju ha vinnande spelare som omsatte pengarna på den egna sajten för att maximera raken. När det gällde casino och sportsbetting så är det ju tvärtom - spelaren ska förlora så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Men av just den anledningen höll jag mig till pokerprodukten.

• Vad anser du om branschen som helhet när det gäller spelansvar?

-Jag är nog tyvärr för dåligt insatt i hur det ser ut i branschen idag för att kunna ge ett vettigt svar men jag hoppas att sajterna har eller inom kort kommer att få ett väl utvecklat spelansvar.
Jag brann för pokern för att jag tyckte att det var roligt att spela poker, och om någon far illa är det plötsligt inte roligt längre. Det är kul att ta några öl med kompisarna men att supa järnet med en alkoholist är inte lika trevligt och det är väl ungefär så jag ser på spelet också. Om någon far illa så försvinner liksom hela syftet med det - att ha roligt.

• Du var ju en stor motståndare av spelmonopolet. Hur tycker du att det har utvecklats nu när vi fått en ny spellag? Tror du det blir bra på sikt?

-Jag är fortfarande en motståndare till monopolet eller snarare till hyckleriet som monopolet innebar och till viss del fortfarande innebär. Jag var så arg på det att dåvarande Lotteriinspektionens generaldirektör Håkan Hallstedt kände sig nödgad att bjuda mig på lunch för att se exakt hur arg jag var. Men det hedrar honom att han ändå med öppet sinne valde att lyssna på någon från ”andra sidan”, för det kommer han alltid ha min respekt.

Utan att ha lusläst den nya lagstiftningen eller kunnat överblicka direkta konsekvenser så tror och hoppas jag att den nya spellagen åtminstone är ett fall framåt. Tanken med licensiering på lika villkor är vad vi tjatade om redan för tio år sedan. Att ställa krav på licensieringen är inte fel så länge kraven är lika för alla.
Vad jag kan se har lagen redan givit lite oönskade effekter men jag hoppas att det är barnsjukdomar som kan åtgärdas efterhand.

• När får vi se Jens vid ett livebord nästa gång?

-Ingen aning men jag har en liten hemlig dröm om att åka på en pokerweekend med frugan när barnaskaran har blivit några år äldre.

• Tack så hemskt mycket för alla roliga anekdoter och inblicken bakom kulisserna.

-Ingen orsak! Det var bara kul att få ta en tur längs memory lane!