I huvudet på Eisenhower 1

Vi sitter mitt emot varandra på ett café på Göteborg central. Tjugoåttaårige Christian Jeppsson skulle kunna vara en ordinär svensk turneringsspelare, sprungen ur samma story som så många andra i internetgenerationen. En fotbollskille som fick smak för spelet i skolåldern, och som sedan blev turneringsgrinder på heltid. Ett pokerproffs som när vi ses är mitt i ett digert spelschema beroende av en av världens största turneringsserier. Det som skiljer Christian från de flesta andra är att han har fem miljoner dollar i turneringscashar och nyligen var rankad världstvåa online. För de flesta ringer ingen klocka när han presenterar sig som Christian, men under aliaset Eisenhower1 är han en av världens absolut mest respekterade turneringsspelare.

När jag började intervjua svenska pokerspelare var det tre onlinenamn framför andra som nämndes som önskemål på intervjuobjekt: Tomgus456, mendieta19 och Eisenhower1. Tomgus har gått under jorden, mendieta19 ställde upp på en intervju för några år sedan, och outade sig i samband med det, medan Eisenhower1 konsekvent har duckat media. Fram till nu.

Ett år av personlig sorg och spelmässig framgång

När vi träffas har Christian ett tuffare år bakom sig än de flesta andra, och har under den perioden samtidigt presterat några av sina absolut bästa resultat. De flesta känner vid det här laget till det omfattande skattetillslaget mot över hundra svenska pokerspelare, och för de som är någorlunda insatta är det ingen hemlighet att Christian var en av de som ekobrottsmyndigheten la extra resurser på.

Ungefär samtidigt som historien tog sin början med mängder av utskickade brev och personliga påhälsningar och razzior hos något dussin av spelarna insjuknade Christians pappa i vad som skulle visa sig vara en obotlig cancer. Efter ett knappt års sjukdom gick han bort, några månader innan vårt möte.

Jag visste så tydligt
att han skulle gå bort

"Jag visste så tydligt att han skulle gå bort, och försökte vara så mycket som möjligt med honom sista halvåret och bearbeta det” säger Christian lågmält. Trots att Christian prioriterade umgänget med sin far, och bland annat valde bort World Series of Poker, presterade han en mängd fantastiska resultat vid pokerborden. Bland annat vann han Super Tuesday i januari i år och följde upp det med en seger i FTOPS två månader senare.

Fadern, med arbetarbakgrund, tyckte inte om Christians vägval i livet, utan hade hellre sett att sonen valt ”ett riktigt jobb”. ”Det var inte jättepoppis hemma, men mamma har alltid stöttat mig så länge jag mår bra och trivs med det jag gör. Pappa tyckte att det var fruktansvärt” småler Christian när han berättade om valet att satsa på pokern på heltid efter värnplikten.

"Sedan jag bestämde mig för att satsa på pokern ordentligt har jag varit vinnande, och det var avgörande. Jag kunde visa upp hemma att det gick bra, och att det var bestående. Annars hade jag nog tvingats att sluta. Hemma ville de att jag skulle plugga istället." Konstaterar Christian. ”Pappa accepterade att jag spelade, men inte att det var ett riktigt jobb”  

Även om det möjligen kan låta hårt att Christian Jeppssons stora framgångar vid borden inte rönte någon större uppskattning hemma känns det inte som att det fanns någon schism i frågan. Christians berättelse om fadern och hans bortgång är uteslutande en historia om den ömsesidiga kärleken mellan förälder och barn, och den stora sorgen över förlusten av en far.

"Han förstod aldrig att jag var så pass bra som jag var. Jag är inte supersmart i allmänhet." säger Christan krasst, men helt utan bitterhet.

De första stegen

Den första stora presentationen av Eisenhower1 för det internationella onlinesamfundet kom under main event i FTOPS, Full Tilt Online Poker Series för sex år sedan då han slutade på sjätte plats och inkasserade nästan $100 000. På finalbordet fanns ännu en svensk spelare, som även han skulle bli ett mycket respekterat namn i pokervärlden och tillika en god vän till Christian så småningom: Jakob ”mendieta19” Carlsson slutade på tredje plats.

Christian Jeppssons karriär följer i mångt och mycket den klassiska nätgrindermallen. Kontakten med spelet kom, då i form av mörkpoker, för första gången i skolan. När han gjorde värnplikten introducerades han på allvar för Texas Hold’em som han bara provat på sporadiskt tidigare, och sett glimtar av på teve. Det fanns ingen bankroll management alls, och det var primärt enbordsturneringar som gällde. Christian beskriver den första lite större turneringssegern, en cash på omkring 3000 dollar, som något fantastiskt.

Den glädje jag kände
då saknar jag mycket
numera när jag spelar

”Jag var och hälsade på min lumparpolare som även var den som lärde mig grunderna i Texas. Vi delade alla vinster den helgen. Under finalbordet var vi helt i extas och när vi vann stod vi i princip och hoppade av glädje. Den glädje jag kände då saknar jag mycket numera när jag spelar.”

Vinsten var bonuspengar som han egentligen inte var i behov av då han fortfarande bodde hemma. Framgången kom dock, och när lumpen var över började satsningen på allvar. Varför han blev så extremt framgångsrik kan Christian inte riktigt förklara själv, utöver den klassiska halvsanningen om tur och varians. Han medhåller dock att han var bättre än den absoluta merparten av motståndet på den tiden.

”Jag skulle inte säga att jag är dålig på poker nu för tiden, men jag vet att jag är tekniskt mycket sämre än de riktigt duktiga cashgamespelarna” säger Christian efter att ha funderat en stund. ”På den tiden var jag nog bland de tidigare att börja trebeta vissa typer av händer, det var inte så vanligt att folk var så aggressiva då. Alla spelade mer sina faktiska händer då."

Christian fortsatte rada upp fantastiska resultat. Under 2008 vann han Sunday Warm-up och ett flertal andra större turneringar på PokerStars och Full Tilt. Samma år tog han två Triple Crowns online, vilket innebär att man ska vinna majors på tre olika nätverk under samma vecka. Något som han för övrigt gjorde för tredje och fjärde gången i karriären i år.

Utan liveklonkar, utan bitterhet

En sak som troligen bidragit till att Christian Jeppsson är så pass anonym under sitt verkliga namn är avsaknaden av en riktig liveklonk. Han vann förvisso över €120 000 vid ett sidoevent under EPT Budapest för fem år sedan, men i de stora titelturneringarna är en finalbordsbubbla i ett WSOP-event det närmaste han kommit. Jag frågar honom om det inte känns bittert att se så många andra och sämre spelare vinna gång på gång.

Jag vet ju vilka situationer
jag fallit på, och det handlar
mest om omständigheter

”Det är inte så att jag missunnar någon annan att vinna” säger Christian lugnt. ”Folk i allmänhet tror att de som går och vinner något stort är så mycket bättre än de andra. Säg att man spelar 30 liveturneringar per år, sidoevent inkluderat. Det är ingenting; variansen är så sjukt mycket större än vad folk tror. Det är klart att det är störande att inte få vinna något stort live, men det är inte så att jag känner att jag är sämre än online. Jag vet ju vilka situationer jag fallit på, och det handlar mest om omständigheter.”

Det spelar ingen större roll hur mycket du har vunnit på nätet på turneringar när det kommer till publicitet. På det stora hela har alla riktigt kända turneringsspelare och sponsrade proffs en sak gemensamt: de har framgångar i liveturneringar, antingen i form av en jätteklonk eller i konsistenta resultat.

”Liveresultat är så jäkla mycket viktigare om man ska få ett kontrakt. Det finns ju spanjorer och argentinare som jag möter dagligen som klonkat någon skitturre för tio år sedan som fortfarande sitter på en sponsordeal.” menar Christian. På frågan om han själv skulle ta ett sponsorkontrakt i någon form, till exempel via PokerStars Team Online, har Christian pendlat i frågan.

”Nu när skattefrågan är utredd och klar skulle jag nog ta det. Varför inte om det är gratispengar? När jag får in så mycket volym online vore det dumt att inte försöka tjäna lite extra på det i form av rakeback och liknande.”

Relationen till de andra svenskarna

Vid tjugoåtta års ålder är Christian en halv generation äldre än de yngsta spelarna som nu börjat synas vid de stora turneringarna, både online och live. Han tror emellertid inte att rutinen ger honom några större fördelare jämfört med ”ynglingarna”.

"Nä, jag tror inte det. Man kommer upp i en viss volym, sen spelar rutinen inte så stor roll. Det handlar om att kunna anpassa sig, och det tycker jag att man lär sig ganska snabbt."

Sedan han började spela har han lärt känna många andra pokerspelare, och umgås nu dagligen med en grupp heltidsspelare i Göteborg som grindar tillsammans. Christian själv tror inte att man ska dra för stora växlar på hur mycket det påverkat honom själv som pokerspelare, men framhåller andra mycket stora värden i sällskapet.

”Det kanske har påverkat lite grann. Jag har inte ändrat mitt spel jättemycket, men vi diskuterar mycket så det är möjligt att de andra har mer inverkan på mitt spel än jag tror. En del av de jag grindar med spelar väldigt annorlunda, så där försöker jag snappa upp en del. Vill man utveckla sitt eget spel kontinuerligt är det också kanon att få input på det från andra duktiga spelare så man inte fastnar, även om man har ett spel man trivs med.”

Det har blivit roligare
att spela igen sen jag
började grinda med dem

Dessutom har det blivit mycket roligare att spela igen sedan jag började grinda med dem. När vi träffades var jag inne i en jättedownswing, och det var väldigt skönt att få stöd från människor som visste exakt vad jag gick igenom. Vanliga polare vill så klart stötta dig med i sådana lägen, men det är svårt att förklara hur det känns, hur sjuk variansen faktiskt kan vara och hur viktigt det är att få den stora klonken då och då.”

Det senaste året har Christian bolagat tillsammans med två av dessa vänner, två andra mycket duktiga turneringsspelare.

”Det är väldigt skönt som turneringsgrinder att minska variansen och dessutom få en lagkänsla i både med- och motgång. Det är något som annars är ovanligt i pokern.”

När man spelar så pass stora volymer som Christian gör, och har ett brett kontaktnät är det ofrånkomligt att man regelbundet stöter på både bekanta och mer nära vänner vid borden, något som ger upphov till en del intressanta situationer.

”Det blir en helt annan dynamik i potterna när man hamnar på samma bord” säger Christian. ”Det leder ofta till att man ska in och levla mot varandra. En gång pratade jag och Micke Tureniec om en specifik situation som kan inträffa i vissa händer, och hur man bör spela i de lägena. Härom dagen hamnade vi på samma bord, och just det läget vi hade pratat om uppstod. Han vet att jag vet, och jag satt och garvade hela tiden. Det är roligt när sådant händer. Annars blir det ju sällan speciellt svåra beslut mot folk som man känner och vet hur de spelar. Jag hamnar hellre med någon jag känner riktigt bra än med en spelare som jag vet är bra men som jag inte har riktig koll på."

Det mentala spelet

Christian Jeppsson ger ett extremt lugnt intryck, och även om jag träffat honom tämligen mycket på touren genom åren, både under spelets gång och på fritiden är han inte de stora uttryckens man. Han medger dock att han påverkas av hur det går i spelet.

"Ja, det gör jag nog. Jag känner att det har gått riktigt dåligt nu under WCOOP. Jag spelar varje dag, sover lite, sätter mig direkt och spelar när jag vaknar. Det är jävligt tråkigt när det inte går bra, och jag känner att jag lätt blir förbannad över småpotter som jag i vanliga fall inte skulle bry mig så mycket om. Sen tror jag i och för sig att jag är ganska bra på att behålla mitt spel oavsett hur det går, så jag tror inte att spelet påverkas så mycket. Jag vet hur jag vill spela, och det är ju inte så att jag ändrar mina starthänder för att det går dåligt."

Jag frågar Christian vad han tycker är hans styrkor som pokerspelare, och vad som gör honom så bra. Han säger en smula tvekande att det är svårt att beskriva sig själv, men konstaterar att han gillar tävlingsmomentet, och att han ”har hittat ett sätt som fungerar”.

Det finns ett internt skämt inom Christian Jeppssons umgängeskrets att han skulle vara det svenska pokerproffs som älskar spelet mest av alla. Troligen till stor del beroende av hans stora spelvolym genom åren. Christian själv dementerar, åtminstone till viss del, påståendet.

”På söndagar är det skitkul att spela, men en vanlig onsdag är det ju inte jätteroligt” ler han. ”Att åka iväg på en resa för att spela livepoker är också riktigt roligt, men det beror inte på turneringarna i sig utan mer på att få komma bort och träffa kompisar och byta miljö.”

Christian berättar att det blir en smula destruktivt för ens person att hårdköra onlinegrind i den utsträckning som blir när turneringsserierna infaller.

Man bryter ned sig
själv, och fastnar i
sin egen lilla värld

”Det är tre veckor med bara spel där man bara lämnar hemmet för att handla. Man bryter ned sig själv, och fastnar i sin egen lilla värld. Det gör också att det är skönt att komma iväg och spela livepoker i till exempel Barcelona, och få se lite annat än bara spel.”

För mig känns Christian Jeppsson inte som att han tillhör de mer spelgalna av de svenska proffsen, utan verkar över lag ha en nyanserad och sund inställning till sitt spelande.

”Jag har nog varit mer spelskadad än vad jag är nu” svarar Christian när jag för upp ämnet. ”Jag har lugnat ner mig och oddsar till exempel väldigt sällan, pokern har tagit över det begäret. Ska jag spela på annat måste det vara för så höga summor för att det ska vara spännande.”

När du får ovälkommet besök

Den värsta händelsen i karriären inträffade för ett drygt år sedan. Han hade somnat på morgonen efter ett nattlångt grindpass, och vaknade någon timme senare av att det knackade på dörren. När han tittar ut genom fönstret står en handfull män utanför. Många tankar far genom Christians huvud, men han går ned och öppnar, och männen identifierar sig som poliser. En av dem bär skyddsväst. Det skulle sedan visa sig att en av dem också gömt sig utanför bakom en buske i händelse av att han skulle försöka rymma. Christians första tanke är att det hänt något i området, men när de säger att de kommer från Ekobrottsmyndigheten förstår han direkt vad det rör sig om.

Det var som en dröm.
Jag har tänkt tanken,
men inte så långt.

”Det kändes som om jag sjönk genom golvet” minns Christian. ”Det var som en dröm. Jag har ju tänkt tanken, men inte så långt.” Christian berättar att rädslan för ett skattetillslag alltid funnits i bakhuvudet, sedan han började spela.

"Man kan inte skatta, men man vet att det antagligen är skattepliktigt” förklarar han. ”Jag trodde nog ändå att de hade sämre koll än det visade sig att de faktiskt hade. Jag visste dessutom inte att det var mer straffbart än att man kunde få straffskatt. Fängelse hade jag inte tänkt en tanke på, och hade jag vetat det hade jag aldrig tagit risken att spela där."

Poliserna hade med sig en order om husrannsakan, och började genast gå igenom Christians lägenhet. De tog datorer och mobil, och letade efter pengar och värdepapper. Christian fick inte vara med, utan satt i köket och pratade med en av poliserna under tiden.

”De skötte det bra tycker jag. Jag förstår dem på sätt och vis, de behöver ju ha någon form av säkerhet och de krävde mig på ett ganska stort belopp på plats. Hade jag inte kunnat betala där hade de tagit en massa saker från huset. Sen kollade de in i garderoben, och tyckte att det var dags att tvätta.” ler Christian åt minnet.

Sjukdomen och tankarna

Vi precis den här tidpunkten hade Christians pappa hastigt insjuknat på en utlandsresa. Då visste de inte att det var de första allvarliga symptomen på cancern, och Christian behövde sin mobil för att få tag i fadern.

”De tog mobilen för mig men var jäkligt schyssta och kopierade den samma dag så att jag kunde få tillbaka den fort. Jag fick höra att de andra som fått besök var ju av med saker länge, men jag fick tillbaka telefonen väldigt snabbt.”

Även om Christian över lag är nöjd över hur polisen agerade på plats, och tycker att han blev vänligt bemött finns det en sak han har synpunkter på.

”Jag tycker att de hade kunnat sköta delen med överföringen av pengar bättre. Jag kunde visa på plats att jag hade pengar, men var ändå tvungen att sälja aktier med vinst där, vilket gav en massa extra skatt. De säkrade upp omkring halva summan som de trodde jag var skyldig då. Sen visade det sig i och för sig att jag inte blev skyldig så mycket i skatt.

Skulle jag orka börja
om från noll eller bara
lägga ner pokern?

Jag var rädd att jag skulle förlora allt. Jag kunde betala klumpsumman de krävde direkt, men skulle jag kunna betala den totala skulden? Många desperata mardrömstankar for genom huvudet i början. Skulle jag ha något kvar bakom efter skatten att fortsätta spela med? Skulle jag orka börja om från noll och gå på stejk, eller bara lägga ner pokern och börja jobba eller plugga istället? Skulle alla timmar jag suttit där och spelat vara helt bortkastade?

När jag gjort en första grov uträkning på mardrömsscenariot och märkt att jag kunde betala släppte en stor klump i magen och revanschkänslorna började komma istället. Jag märkte att jag skulle kunna betala och fortsätta spela.”

Christian påpekar också faktumet att folk i allmänhet tror att pokerspelare har mycket mer pengar än de faktiskt har.

”Folk ser fem miljoner dollar i cashar och tror att man har de pengarna på banken, vilket ger en väldigt skev bild av hur verkligheten ser ut.”

"Det är jag som är Eisenhower1"

I Christians historia om skatteräden finns en del småkomiska inslag. En del av bevisningen när det gällde att länka ihop hans riktiga namn med nicket Eisenhower1 byggde på utskrifter från PokerCampus och facebook-konversationer med personliga vänner. Bland annat en där han kallat en vän för ”blivande golfproffs” och på så sätt ansåg man sig ha ett indicium på att han hade ett golfintresse. När polisen kom på besök stod också pokalen från segern i highrollern i förra årets online-SM på köksbordet, vilket får ses som tämligen graverande. Han gjorde dock inget för att förneka att han var han, utan sa direkt ”Det är jag som är Eisenhower1”.

Till skillnad från många andra av de som varit måltavlor i tillslaget har Christian inte fått några skriverier om sig i lokaltidningarna. Christian tror att det mycket beror på att han är så okänd som han är på riktigt, och att få vet var han kommer ifrån.

All omkring mig
vet ju vad som hänt

”Jag tror att framför allt mormor och morfar tycker att det är skönt. De bor där jag är uppväxt” säger Christian. ”Alla omkring mig vet ju vad som hänt. Pappa hade lite inställningen ’Vad var det jag sa?’. Samtidigt tycker jag att de ändå var ganska stöttande.”

Det blev snabbt uppmärksammat i det svenska pokerkollektivet att Eisenhower1 redan samma kväll registrerat sig för ett massivt grindpass. Något som vållade både frågor och viss munterhet.

”Jag kände nog direkt att jag inte kunde göra så mycket åt det. Det var ganska mycket en revanschlust – jag hade ju pengar kvar på spelkontot, och ville se till att vinna. Jag bestämde mig för att jag skulle klara mig ur det läget. Jag spelade jättemycket perioden innan jul förra året, och det gick riktigt bra. De flesta av oss som drabbades körde på; det var ingen som deppade ihop och sket i allt.”

Vägen tillbaka

Christians nyvunna energi ledde som jag tidigare nämnt till mycket fina turneringsresultat. Efter skattehärvan har många av de svenska turneringsproffsen återvänt till rankingsajten PocketFives, och Eisenhower1 är ett av de svenska konton som trackas där. Christian klättrade snabbt mot toppen och peakade strax efter sommaren som rankad tvåa i världen. Även om han på senaste tiden fallit något är han fortfarande en av Sveriges högst rankade namn på sajten. Christian menar att statistiken i mångt och mycket är missvisande och inte säger så mycket om hur bra det går för en spelare då man inte tar hänsyn till förluster, något som är ett klassiskt problem i pokerstatistiken. Samtidigt förnekar han inte att han bryr sig om sin placering.

"Det är ju dumt att sänka PocketFives för mycket när det går bra” skrattar han. ”Det är skitkul att det finns, det är alltid en pågående tävling att placera sig så bra som möjligt.

Man vill inte ligga 28:a,
man vill vara etta

Jag skulle jävligt gärna vilja vara etta en gång i karriären. Det är något som man kan förklara för föräldrar och kompisar, och en framtida familj och barn. Det är nog där tävlingsinstinkten kommer in. Man vill inte ligga 28:a, utan man vill vara etta.”

Inte någon gång under vårt samtal beklagar sig Christian över vad han varit med om, vare sig när det gäller faderns bortgång eller skattehistorien. Han kommer inte med några ursäkter eller undanflykter, utan förklarar sakligt läget och hur han upplever det. Jag tror att det i Christians fall, precis som för många andra mycket framgångsrika svenska proffs, är verklighetsförankringen som är en stor förklaring till att han utvecklats som han gjort. Han visar självinsikt, och lugn och har distans till framgången, medveten om att det vilar en stor portion positiv varians bakom den. Detta utan att förringa sig själv som spelare. Han vet att han är duktig inom den nisch han valt att satsa på. Jag frågar honom om hur framtiden ser ut.

”Jag funderar väl ändå ganska mycket med tanke på att jag är 28 år gammal, men sen gör jag i och för sig inte mycket åt det. Jag har funderat på att börja plugga länge, men jag har ingen aning om vad jag vill bli. Sen i och med att det fortfarande går bra har jag inget riktigt behov av att plugga nu. Tankarna kommer väl främst när släktingar undrar vad man ska bli när man blir stor”

När det gäller poker är Christian ”Eisenhower1” Jeppson redan stor. Han är utan tvekan ett av våra genom tiderna mest framgångsrika och mest respekterade turneringsnamn, även utan stora liveframgångar. Jag tvivlar inte på att vi kommer få se honom vara med och slåss i rankingtoppen en lång tid framöver om han fortsätter plöja in volym i den omfattning han gjort hittills. Jag unnar honom också såväl en förstaplats i världsrankingen som en stor liveklonk innan han loggar ut för sista gången. Om han är bäst i världen låter jag vara osagt, men han förtjänar onekligen framgång både sett till en sympatisk personlighet som är svår att tycka illa om, och en enormt stor talang och förståelse för spelet.