Talang kontra dedikation

När man pratar om en enskild persons prestation kommer det ofta på tal att den har uppnåtts endera utan speciellt stor uppoffring alternativt att den har uppnåtts genom en proportionellt stor uppoffring. Den positiva tonen ligger på att om man uppnår en prestation via en så liten uppoffring som möjlig så har man lyckats. Det spelar ingen roll om prestationerna är ekvivalenta. Är detta verkligen logiskt när man tänker efter?

Jag ska försöka illustrera det genom några exempel.

Ivano Balić är obestritt en talangfull spelare i handboll. Han röker, spelar mestadels anfall och är en bollkonstnär. Huruvida han har kämpat hårt relativt mot andra för att ta sig dit låter jag vara osagt. Men han framstår som typexemplet på en talangspelare.

I andra ändan har man en spelare som Tobias Karlsson som även han är en handbollspelare men vars färdigheter stammar från en helt annan källa. Han är sedan länge en renodlad försvarsspelare med en utmärkande god fysik. Eftersom jag har samma moderklubb som ovan nämnda Karlsson vet jag att han har kommit dit han är den långa vägen. Han är inget genetiskt fenomen som föddes med 6-pack och böjde 200 kg innan målbrottet, han har med andra ord gjort en stor uppoffring för att komma dit han är idag.

Nu vill jag självklart inte jämföra spelarnas inbördes klass i sig utan med illustrera vad jag menar.  Av min uppfattning (som jag utan tanke även har delat) så kommer majoriteten premiera Balićs prestation framför Karlssons även om de vore att likställa.

Detta medför att det man bedömer inte alls är resultatet utan man gör istället någon slags bedömning av förutsättningarna.

Ur ett akademiskt perspektiv skulle detta vara att man i allmänhet premierar de som åstadkommer mest med minst nerlagda tid. Vilket förvisso är logiskt eftersom en presumtiv arbetsgivare gärna har någon som kan prestera effektivt med en begränsad tidsrymd (pga inte minst lön såklart). Men samtidigt så premieras ambition framför ”förmåga” av den akademiska strukturen vilket resulterar i en snevriden fördelning av de som examineras. Tänker inte gå in mer på detta men man kan ha det i åtanke, för mer på ämnet snackar Taleb en del om det i ”fooled by randomness” som är väldigt matnyttig även på andra fronter.

En produkt av ovan nämnda synsätt är:

- Alla kan få högsta betyg om de bara lägger ner tiden.
- Jag skulle kunna vara vältränad men jag prioriterar annat.
- Alla kan vara snälla, det är ingen egenskap som särskiljer någon.

Finns det egentligen någon som helst relevans att bedöma en prestation a priori? Det som utmärker prestationen är ju just att den utförs. På samma sätt bör väl snarare någons uppoffring ses som en större bedrift än att bara ha ett fördelaktigt genom?

Det blir rätt enkelt att ta exemplet med två kroppsbyggare (nivå är väl irrelevant men blir ju större desto mer tilltalar bilden), den ena tränar 3 gånger i veckan där han mest snackar med sina kompisar och dricker proteinshakes. På sin fritid brukar han gillar att kröka till det och äta kakor. Han uppnår en form X.

Den andra byggaren lägger ner större delen av sin vakna tid på träning, kör stenhårt flera gånger i veckan, tänker på sin kost och så vidare. Men även han uppnår form X.

Ska verkligen hans prestation sättas högre
än den som fått göra större uppoffringar?

Den första har utefter förutsättningarna (som jag bestämde) bättre förutsättningar för att nå träningsresultat inom angivna ramar. Ska då verkligen hans prestation sättas högre än den som har fått göra större uppoffringar?

Min tanke är att det som man kan påverka är den variabel av störst intresse, alltså bör den ligga till grund för hur man ska se på det. Man kan inte ändra vissa fundamentala förutsättningar, alltså bör de inte bedömas på samma sätt som något vilket går att påverka.

Sen till detta får man självklart tillägga saker såsom resultatorientering, slumpmoment (återigen Taleb) och hur man egentligen uppfattar förutsättningarna i praktiken. Det är väl troligtvis så att t.o.m de inblandade personernas subjektiva uppfattningar av tillvaron långt från överensstämmer med verkligheten.

Nu blev kanske inte inlägget vad jag hade hoppats på, känns mer som ett utkast av mina tankar som knappast har någon struktur. Jag orkar dock inte läsa igenom och göra om det så det får vara sålänge.

Starfitter