De tjugo titlarna - del 2

Första delen i vår miniserie om de svenska titelvinnarna avslutades med Alex Stevics seger i Barcelona i den allra första EPT-turneringen som någonsin spelats. I och med det kan vi också säga att vi är inne i den första nätgenerationen av pokerspelare. Sommaren efter, 2005, spelades det World Series of Poker som förevigades i kultdokumentären Pokerlandet. Fyra svenskar fanns bland de trettio bästa spelarna i main event, och även om Ayhan Alsancak finalbordsbubblade fanns norrlänningen Daniel Bergsdorf kvar i fältet. Hans sjundeplats för $1,3 miljoner är än idag en av de största svenska turneringsvinsterna genom tiderna. Det blev dock ingen titel för svenskarna under World Series; Vi skulle emellertid inte gå lottlösa heller detta år. I oktober upprepade Mats Gavatin samma bedrift som Alexander Stevic utförde, och bärgade en EPT-titel i Dublin. Detta efter att ha slagit landsmannen Henrik Olander heads-up.

Det tog därefter bara tre månader innan vi fick en tredje svensk EPT-vinnare i Mats Iremark som i Deuville inkasserade fina $587 000. Detta på ett namnkunnigt finalbord som bland annat innehöll Theo Jörgensen, Ram Vaswani och Isabelle Mercier. Segern på europatouren var Iremarks första officiella livecash, men han har därefter spelat in lika mycket till. Bland annat genom en tredjeplats på World Poker Tour. Under sommaren som följde inträffade något av det mest osannolika i svensk turneringspokers historia. Två vänner som upptäckt poker tillsammans lyckas inom loppet av några dagar att bärga varsitt vinnararmband i World Series, bägge i $1500 NLH. Mats Rahmn var den av de två som inledde med att ta hem segern i ett jättefält på över 2 000 deltagare.

Oavsett vad som händer har jag ändå
skrivit in mig i historieböckerna

” Oavsett vad som händer med pengarna senare, så har man ändå skrivit in sig i historieböckerna på något sätt. Jag kommer alltid att ha det med mig” sade Mats Rahmn i en intervju med Poker.se några år senare. Några dagar efter Mats seger blev kamraten Anders Henriksson tredje svensk att vinna ett WSOP-armband. Med två segrar i World Series och en på European Poker Tour är 2006 ett av de bästa svenska liveturneringsåren någonsin. Lägg därtill att Erik Friberg nådde finalbordet i main event.

2007 inleddes på ett strålande sätt då vi för fjärde året på raken fick en EPT-seger. Magnus Petersson bärgade titeln i svenskfästet Köpenhamn, efter att ha slagit fransmannen Bertrand ”ElkY” Grospellier heads-up. Det var också i den uppgörelsen svensken fällde den numera smått klassiska kommentaren ”That’s what happens when you play bad aces” apropå ElkYs förlusthand.

Ett år av titeltorka

Efter Peterssons vinst blev det dock tyst med svenska segrar. Det skulle ta över två år innan en blågul spelare bärgade en stor titel igen. Två World Series passerade utan vare sig svenska finalbordsspelare i main event eller någon sidoeventvinnare. Först i april 2009 klev en veteran fram. Christer Johansson, den ende svensk utöver Chris Björin att ta två stora titlar, kompletterade sin seger på World Poker Tour 2003 med en seger i anrika Irish Open. Efter en heads-up mot välkända kvinnliga tv-profilen och pokerspelaren Kara Scott kunde Christer skeppa hem ett förstapris på €600 000.

En månad senare fick vi se en helsvensk heads-up i WPT-turnering i Venedig där Ragnar Åström slog Martin Jacobson. För Martin, som numera är en av våra mest rutinerade finalbordsspelare i internationella sammanhang, var detta andra gången han satt på ett stort finalbord. Det har därefter blivit ytterligare sex gånger, dock utan titel. Ragnar Åström fick med sig titeln från Venedig, men har därefter hållit en tämligen låg profil.

Under sommaren som följde gjorde Tomas Alenius precis samma sak som Rahmn och Henriksson två år tidigare, bärgade ett armband i $1500 Hold'em – i hans fall handlade det dock om fixed limit. Stockholmaren Tomas Alenius vinst gav honom nära $200 000 och en plats i historieböckerna.

Det är ingen överdrift att säga att hösten
2009 cementerade Thorssons ofrivilliga roll

År 2009 avslutades i stor stil då den unge talangen Kristoffer ”Sumpas” Thorsson plockade hem Master Classics of Poker i Amsterdam och över €600 000. Bara någon månad tidigare hade smålänningen Thorsson bärgat en mycket stor turneringseger online. Det är ingen överdrift att säga att hösten 2009 cementerade Thorssons ofrivilliga roll som symbol för den nya svenska generationen av turneringsspelare som blivit mycket respekterade. Bakom och vid sidan av honom följde spelare som Anton Wigg, Jakob ”Mendieta19” Carlsson, Per Linde och Oscar Kroon. Sumpas själv har på senare tid valt att lämna livescenen och syns mycket sällan till på de stora tourerna.

År 2010 fick vi först se Anton Wigg ta hem en mycket fin titel i EPT Köpenhamn, och ett halvår senare gjorde Kent Lundmark samma sak i Barcelona. Två städer där vi sedan tidigare har svenska vinnare, och nu två nya svenskar som bägge blivit mycket respekterade både i Sverige och internationellt för sitt spel och sina framgångar. Samtidigt är det två mycket olika individer . Kent Lundmark är likt Sumpas en person som gärna avstår från uppmärksamhet, och föredrar att få köra sitt race vid borden i lugn och ro, dock alltid med en en ödmjuk och respektful approach till såväl motspelare som personal och media. Anton Wigg är mer utåtriktad, ställer gärna upp på intervjuer och syns och hörs. Han har fullt naturligt också blivit en av svensk pokers mest välkända ansikten internationellt sett.

Nästan en svensk triple crown

Förra året bjöd på ytterligare tre svenska titlar, passande nog en på varje tour. Det finns en handfull spelare i världen som tagit en sådan trippel - en Triple Crown - dock ingen svensk. Vi får nöja oss med att för första gången ha sett svenska segrar både på EPT, WPT och WSOP samma år.

Michael Tureniec slog Per Linde heads-up och bärgade segern i EPT Köpenhamn. Efter en andraplats i London 2008 blev Michael den andre svensk som nått HU två gånger på europatouren (Martin Jacobson nådde sin andra HU en månad före Michael.).

I maj 2011 blev då artonårige Lukas Berglund från Uppsala den yngste spelare att någonsin vinna en WPT-turnering när han tog titeln i Barcelona. Mer imponerande var att han också slog ut samtliga motståndare på finalbordet för egen hand.

Den tjugonde och senaste titeln kom i juli då Alexander Anter blev den femte svensk att ta hem en WSOP-turnering, och det i det största fält som mönstrats i en liveturnering utanför main event. Därmed har det nu gått nästan nio månader sedan vi fick en stor svensk turneringstitel. Frågan är hur vi kommer att summera år 2012 om åtta månader? Kommer vi att ha sett ett stort svenskt turneringsår likt 2006, 2009 och 2011, eller blir det åter igen ett år av uteblivna segrar likt 2008?

Det handlar givetvis om varians
och ytterst små marginaler

Det handlar givetvis om varians och ytterst små marginaler. Utöver de spelare vi listat i vår serie finns det flera som varit extremt nära en seger, och där bara slumpen velat annorlunda. Hade några kort fallit åt annat håll hade spelare som Ken Lennaard, Per Linde, Ramzi Jelassi, Erik Sagström, Stefan Mattsson, Michael Thuritz och William Thorson kunnat vara med på den här listan. Merparten av de som tagit de svenska titlarna, och de som varit nära, är dessutom fortfarande aktiva och vi har därmed lika goda förutsättningar som något annat år att få se en svensk lyfta segerchecken.

(På foto uppifrån och ned: Mats Iremark, Ragnar Åström och Lukas Berglund)