Fullt hus

Den svenska professionella pokern återfinns inte bara på den internationella livetouren, på kasinona eller på klubbarna. Det finns en kompetens och en representation i spelet spridd långt ut på den svenska landsorten, och myten om att de svenska proffsen förr eller senare samlas i de större städerna är en sanning med stor modifikation. Under en resa till en mellansvensk småstad fick jag förmånen att få se en helt annan bild av svensk poker än den man vanligen konfronteras med som pokerskribent.

Tre svenska killar – Johnny, Jens och Alex - på några och tjugo har de senaste fem åren bott i samma trappuppgång i en mindre hyresfastighet i en mellansvensk småstad. De lever nära inpå varandra både i sitt pokerspelande och i vardagen.

De här killarna är
mina bästa vänner

Själva ser de inga problem med att bo så tätt ihop. ”Fördelarna är att man slipper sitta själv och spela hela tiden, det blir väldigt lätt att slänga ihop en grindstuga” konstaterar Johnny. Jens instämmer. ”Det gäller även utanför pokern. De här killarna är mina bästa vänner. Har man inget käk hemma eller saknar något annat, glider man bara hem till någon av de andra och hämtar där”, säger han.

Kunskapsutbyte

Det stora mervärdet i att bo så nära varandra utöver den sociala aspekten är givetvis möjligheten att utvecklas tillsammans och utbyta kunskap med varandra.

”Vi diskuterar och hjälper varandra väldigt mycket, och utan den möjligheten hade jag definitivt inte varit lika bra som jag är idag”, säger Alex. Jens, som är den som spelar lägst, utvecklar en liknande tankegång. ”Jag har lärt mig otroligt mycket och fortsätter att göra det hela tiden. De andra är mycket bättre än mig spelteoretiskt, så jag får väldigt mycket gratis. Om man ser till vad coachning kostar skulle det jag fått gratis ha kostat mig flera tusen dollar.”

Jag får väldigt
mycket gratis

Att pokerspelare utvecklas i grupp är inget nytt. Frågan är dock om speciellt många tidigare kollektiv gjort det i samma utsträckning som spelhuset. Det här är långt från den polariserade bilden som mainstreammedia gärna målar upp av de professionella utövarna av vårt spel. Borta är mängder av alkohol, långa utlandsresor, dyra middagar och brackigt leverne. Borta är den stora hålögda ensamheten där en spelare sitter i kalsonger i ett mörkt rum framför en datorskärm och suckar uppgivet.

Det här är rökpauser, Coca Cola, mikromat, småprat och sneglande på tv-sporten, medan givarna oförtröttligt betas av. Framför allt är det en varm gemenskap mellan ett kamratgäng, där knutpunkten egentligen lika gärna skulle kunna vara en tv-spelsturnering och inte kortspel om tusentals kronor.

Grindsöndag

Det är en helt vanlig grindsöndag i spelhuset. Jag befinner mig i Jens lägenhet tillsammans med de tre killarna i kollektivet, Jens flickvän och en kamrat till dem. Några sitter nedslängda i soffan med datorerna i knät, några andra vid matbordet. Alla i fritidskläder: shorts, träningsbyxor och t-shirts.

Då och då görs det en paus för att hämta nåt att äta, fylla på vätskebalansen eller ta en cigg på den lilla balkongen. Det aktuella spelet kopplas bort när de lämnar datorn, och samtalet i breaken rör ämnen som gemensamma bekanta eller resor i då- och framtid.

De tre killarna är ett bra exempel på hur de svenska etablerade pokerspelarna ser ut. De är erkänt duktiga och är respekterade bland stora delar av den svenska ”pokereliten”, men tillhör inte den kända klick av pokerutövare som brukar figurera i pokermedierna. Endast en av dem, Alex, har resultat på livetouren i form av ett par fina placeringar i internationella sammanhang. De övriga två reser mer sällan, utan är i princip renodlade onlinespelare.

Alla tre lägger basen på cashgame när de spelar online, men mixar det med en del turneringar i varierande grad. Nivåerna ligger regelbundet på allt från 1/2 upp till 10/20, men med ”sporadiska skott på högre nivåer vid värde” som Alex uttrycker det.

Kvällspasset fortlöper, och samtalet skiftar periodvis mellan nyckelpotter i turneringar och cashgames. Det kretsar huvudsakligen kring spelade händer, tv-programmet som pågår, andra tv-serier och en och annan anekdot från pokervärlden.

De säger själva att det diskuteras väldigt mycket poker, och att de gemensamt går igenom strategier och vrider och vänder. De har också ett skapligt kontaktnät av andra pokerspelare, även om de inte träffar dessa lika ofta. I hemstaden umgås de inte speciellt mycket med andra pokerspelare utanför den egna gemenskapen, utan umgänget med spelfolk sker utöver resorna via nätet.

Två av de tre killarna i spelhuset är gamla vänner, och sedan träffade de Alex genom pokern. Med relativt kort intervall köpte de sedan varsin lägenhet i spelhuset, som även befolkas av en handull hyresgäster till, dock inte pokerspelare. Ingen av de tre killarna har några stora planer på att vare sig flytta från huset eller staden. Vissa tankar finns dock på såväl Stockholm som Asien i framtiden.

”Jag trivs väldigt bra i staden och har mina bästa vänner här”, säger Jens. ”Tröttnar jag lite så drar jag utomlands en sväng.”

Hemstaden

Det känns som att det finns en något desillusionerad kärlek till den lilla hemstaden hos alla tre killarna, och att det finns ett behov av lugnet och tryggheten i vardagen där hemma. När jag lämnar sällskapet tidigt på måndagsmorgonen har de börjat avsluta sina grindsessioner. Rutinen är tillräckligt stor för att inte vara speciellt påverkad av de relativt stora summorna som kommit i svängning under ett sådant här pass. Bland dem finns både vinnare och förlorare för dagen, och det mätt i ekonomiska tal som innebär rätt stora pengar för den genomsnittlige svensken. Utan att därför vara några fantasibelopp i nivå med det som tabloiderna fyller sina pokersidor online med.

Nosebleedspelarna online som syns på teve och i de stora tidningarna är självklart en del av pokern, precis som spelmissbrukarna som inte kan säga stopp. Amatörspelarna på den lokala klubben är en annan sida av spelet, precis som homegamegänget som byter någon tjuga i veckan. På samma sätt är spelhuset en viktig och representativ del av vår scen, och mina ögon är det en positiv och ljus bild av pokern som jag gärna önskar att fler skulle se. Det är inte de stora rubrikernas händelser, men likväl är det en del av pokerscenen jag gärna ser får mer uppmärksamhet.

Fotnot: namnen i artikeln är fingerade.