Per Linde: "”Det är klart att jag hellre hade velat vinna"

Något för nära gatan i en europeisk miljonstad, nedkastade i varsin aluminiumstol på en bred trottoar sitter jag, Per Linde, Kent Lundmark och Emil Mattsson med varsin kaffe av varierande modell framför oss. Det är en Starbucks i mängden, en sådan som varje stad på European Poker Tour brukar ha minst en av, och där vi nu sitter på ett stopp på touren. Kent och Emil är med som sällskap och säger inte mycket utom för att sufflera då och då. Syftet med mötet är en intervju med Per, motalasonen som på mindre än två år gått från att vara en tämligen okänd men kompetent spelare till en av Sveriges klarast lysande och mest kända namn på pokerscenen. Anledningen till exponeringen är en kombination av fina resultat, en tydlig förståelse för uppsidorna med att synas mycket och en talang för att fungera bra framför en kamera.

”Så länge man inte gör något man verkligen har något emot, tycker jag bara att det finns uppsidor med att göra det”, säger Per om valet att synas mycket.

Värdet av PR

Det finns ett klipp med Per från World Poker Tour, där han på närmast felfri engelska lugnt och metodiskt svarar på intervjuarens frågor, till synes oberörd av såväl kamera som eventuell anspänning av den stora turneringen som pågår. Det känns symptomatiskt; han verkar tycka om att vara där, att synas. Till skillnad från en hel del andra i branschen jag har intervjuat tror jag inte på något sätt att det handlar om narcissism, utom som tidigare nämnts en insikt i värdet av PR för en pokerspelare.

”Det är klart att ett sponsorkontrakt skulle underlätta väldigt mycket. Det är enormt svårt för svenskar att få ett kontrakt som branschen ser ut idag, och jag har inget emot att synas. Det behöver inte leda till ett specifikt sponsorkontrakt heller, det handlar också om att profilera sig. Jag kanske kan få ett jobb inom pokern någon dag, eller hamna i någon annan bransch via den här för att jag syns. Det enda sättet att bli upptäckt är genom att synas.”

Att synas i kombination med att skapa resultat är ett bra recept på att göra sig ett namn. Per Linde slog igenom på livetouren på allvar förra våren när han slutade trea i WPT-turneringen i Paris. Därefter har han bland annat hunnit med att komma tvåa i EPT Köpenhamn, bli bäste svensk i årets WSOP main event och dessutom som ende svensk bli inbjuden till tv-sända Party Poker Big Game V.

Vem är bäst?

En orsak till Pers lugn torde också vara ett orubbligt självförtroende när det kommer till poker. Han verkar inte frukta något motstånd eller namn i branschen, och har en stor tilltro till sitt eget spel. Han vill dock inte svara på frågan om han tillhör det svenska toppskiktet.

”Det är väldigt svårt att säga. Hur ska man veta det?”, säger Per och funderar en stund på frågan. ”Det kan jag vara, men jag kan också tänka mig att jag är sämre än många av de spelarna som aldrig har varit på livetouren. Jag kan dessutom vara mycket sämre än en spelare som har gulat för fem år sedan för att han sprang dåligt, det är lätt att göra det i turneringar.

Det är omöjligt att säga vem som är bäst av oss i teamet, eller vem som är bäst av mig och till exempel Micke Tureniec. Det finns ju inget sätt att få reda på det.”

Klart är dock att svenskarna som kollektiv i Pers ögon står sig mycket bra i den internationella konkurrensen.

”Vi står oss bra för att vi har väldigt många som är väldigt duktiga för att vara en så liten nation. Däremot kan man nog inte säga att en specifik nation är bäst i världen. Titta på till exempel England som har gått hur bra som helst, samtidigt som det finns extremt många engelsmän som är väldigt mediokra.”

Per nämner också att det finns en grupp på 20-25 svenska spelare som har kapacitet att vara med i den absoluta toppen av den internationella turneringspokern, och där många bland dem också har placerat sig extremt bra i de stora tävlingarna.

I turneringspoker handlar det om ganska
marginella beslut som man måste ta

De hade lika gärna kunnat flippa ut sig på tionde plats varje gång, det är de marginalerna det handlar om”, konstaterar Per krasst. Begreppet varians har i mycket högre utsträckning aktualiserats av den nya generationens spelare, och förståelsen för slumpens stora inverkan på spelet har blivit större.

”Det är så många i den gamla skolan som det inte finns coolers för”, säger Per och tar en klunk till av kaffet. Med coolers menar han en situation där du hamnar i ett läge som ser väldigt bra ut men där du förlorar för att motståndaren har ett ännu bättre läge. Ett bra exempel är att förlora med en kåk mot en högre kåk. ”De tror att det alltid finns ett sätt att slinka handen oavsett vad som händer. Det funkar inte så, och speciellt inte i turneringspoker där det handlar om ganska marginella beslut som man måste ta, framför allt på ett tidigt stadium i turneringarna. Då kommer man att springa in i saker då och då.”

Det svenska föredömet

Pers inställning till pokern, och förmågan att oftast vara till synes oberörd av såväl framgång som motgång vid bordet, är något ovanlig. Han visar inga stora gester vare sig under eller efter en turnering, och använder heller inga stora ord i intervjuer eller kommentarer. Det skiljer sig från många andra spelare inom pokern, som gärna mal på om badbeats, runbad-perioder eller nedsättande kommentarer om andra spelare. Även om svenskarna generellt är föredömen inom spelet med en tämligen hög grad av fair play och good sportsmanship, får Per sägas tillhöra en av de som minst av alla klagar över otur eller andra faktorer i spelet. Går det verkligen att bara skaka av sig och gå vidare till nästa turnering, även om man gång på gång blir utdragen och lägger ännu en tävling till raden av inkomstlösa resor?

”Ja, så länge man spelar bra kan man göra det”, säger Per, men tillägger att ”man ska alltid ha ett stort mått av självkritik och analysera sitt spel.”

I februari i år slutade per tvåa i PokerStars EPT Köpenhamn, efter att ha förlorat heads-up mot landsmannen Michael Tureniec. Per ledde turneringen när finalbordet började, och menade själv på sin blogg efteråt att han upplevt att det från vissa håll förväntats att han skulle vara besviken över utfallet. Även om det är en fantastisk bedrift att komma tvåa i en turnering på europatouren, önskar man aldrig att man hade vunnit den?

”Jojo, det gör jag nästan dagligen!” utbrister Per, inte alls nedslaget. ”Det är klart att jag hellre hade velat vinna, det säger sig själv. En seger hade inte bara varit mer pengar, det är ju så mycket mer. Men vad fan, man kan inte bitcha om en andraplats, det fungerar inte så. Jag har aldrig varit besviken över andraplatsen, jag var nöjd från början. Det är oförskämt att klaga, det finns de som springer dåligt i liveturneringar hela livet.”

Åter igen tillbaka till diskussionen om variansen. Även om Pers självtroende bevisligen är gott, är han i högsta grad medveten om att han kanske aldrig mer får chansen att spela en ny heads-up i en stor liveturnering. Så små är marginalerna även för en riktigt bra spelare.

”Goda förutsättningar skapar man sig genom att spela så många turneringar som möjligt. Det är enda sättet. Förutsättningarna finns, men jag skulle utan problem kunna spela trehundra liveturneringar och aldrig finalborda.”

Edgen finns i liveturneringarna

I takt med att motståndet på nätet har blivit enormt mycket tuffare, framför allt vid cashgameborden, kommer allt fler av onlinespelarna ut på touren. Många av dagens framgångsrika svenska ansikten på EPT, WPT och i WSOP är cashgamespelare som ser värdet i stora liveturneringar där det fortfarande finns väldigt många väldigt dåliga spelare som spelar old school-poker.

”För tio år sedan räckte det långt i ett turneringsfält med att överleva, det var lättare att göra det då. Folk tre- och fyrbetade inte med lika breda ranger på den tiden. Idag blir du överkörd om du sitter och spelar tight för att hålla dig kvar.”

I liveturneringar är det extremt
sällsynt att det inte sitter
2-3 jubelidioter på ett bord

Per säger själv att han aldrig satt sig i en liveturnering och känt att han inte haft någon edge mot det fält han mött.

”Nej, när den dagen inträffar är det dags att lägga ner pokern. I liveturneringar är det extremt sällsynt att det inte sitter 2-3 jubelidioter på ett bord när turneringen börjar, sen tunnas det ut ju längre tiden går. Jag tycker att jag har edge även mot de som är okej spelare, även om den är mycket, mycket mindre då den inte spelar så stor roll i en enskild turnering. Är en spelare duktig förlorar man pengar mot dem om man sitter ur position på dem. Det finns säkert någon turnering där jag inte har edge, men just nu kan jag inte komma på vilken det skulle vara om vi pratar no-limit hold’em.”

Något som i allmänhet förenar de unga svenska spelarna som kommit fram är att deras respekt för kända motspelare är ytterst begränsad. Att ligga högt på Hendon Mobs resultatlista eller att ha klonkat flera stora liveturneringar är inget som garanterar att en internationell storspelare ska anses som ett tufft motstånd. Respekt sprids i högsta grad av word by mouth.

När jag tar upp ämnet med Per Linde bekräftar han att det är så, att få av de äldre liveproffsen imponerar i någon högre grad. Samtidigt vill han inte dra alla över samma kam.

”De engelska gubbarna tycker jag är superdåliga, men Barry Greenstein till exempel tycker jag spelar okej. Kombinerat med liverutin är han klart vinnande i ett standardfält live, medan en kille som Barny Boatman bara är hopplöst dålig.

Sen är det svårt att inte respektera en kille som Erik Seidel som har vunnit turneringar i tjugo års tid fast fältet har blivit tuffare. Sen är det klart att han kommer att vinna mycket i och med att han har råd att spela i alla turneringar.”

För några år sedan lyftes varje spelare som vann en större turnering fram som en stor stjärna, och framgång likställdes alltid med spelkvalitet. Att en spelare som Phil Ivey, en av världens mest framgångsrika turneringsspelare, är en supertalang råder det i stort sett total enighet om i pokervärlden. Samtidigt är det försvinnande sällan den bästa spelaren i ett fält vinner tävlingen.

”Det finns en generell överskattning bland media om hur bra man kan vara på poker, eller hur stor skillnad det kan vara på två spelare”, konstaterar Per. ”Det kan leda till en viss dramatisering när det gäller att beskriva spelare som nått en del resultat. Det är det som är sensationsjournalistiken i det.”

Per ser samtidigt ett moment 22 i den här situationen. Det finns ett mycket begränsat nyhetsvärde i att skriva om spelare som anses vara duktiga, men som aldrig slagit igenom.

”Hade ni som skriver kunnat mer hade ni väl inte varit skribenter utan spelare i stället. Men man kan inte gå på så mycket annat än resultat när man skriver. Visst blir det skevt på ett sätt, men branschen fungerar ju så. Det är resultaten som ger sponsring, man får rullen av resultaten. Det är ju det som leder till något, och det är klart att journalistiken avspeglar det också. Sen behöver det inte alls avspegla vem som är bäst.”

Spelet på livetouren är mycket mer heterogent jämfört med i onlineturneringarna, då spelare med ett stort åldersspann möts, och från olika spelkulturer. De unga internetspelarna är klart mer likriktade i sin stil, även om detta också tangerar diskussionen om man ska spela exploativt spel och anpassa sig till motståndarnas stil, eller sträva mot spelteoretiskt optimala linjer.

”Jag tycker så klart att det sätt jag spelar på är bäst, annars hade jag spelat på något annat sätt”, ler Per,” men jag ser ju att det är många som skördar framgångar med andra spelstilar. De spelstilarna fungerar nog olika bra mot olika typer av spelare, medan den stil som jag har fungerar för det mesta. Sen gör jag givetvis också justeringar i mitt spel.

Det finns folk som har som stil att köra över motståndet, och man har ju respekt för de spelarna med. När man hamnar ur position på en sådan motståndare är det jobbigt som fan. Det ökar variansen jättemycket.”

I samband med detta kommer Per med ett oavsiktligt råd till osäkra nybörjare i liveturneringarna, apropå spelstilar. Många som är ovana vid att spela stora tävlingar hamnar ofta i en sits där de blir så kallade scared money, rädda för de stora summorna som står på spel, och låter sitt spel påverkas av det. Istället för att vara aktiva, hamnar de i en defensiv och passiv roll.

Det funkar i de flesta lineups
att bara köra hårt som fan

”Det funkar i de flesta lineups att bara köra hårt som fan”, säger Per, ”men jag vet inte om jag skulle klassa en person som bra bara för det. Det krävs mer än så, men en sådan spelare är bättre än en gammal gubbe som bara sitter och limpfoldar alla floppar. Det är bättre att vara aggressiv och jobbig, när du är det har du alltid equity i poker. Får du in dina marker har du alltid en viss chans att vinna potten, vilket gör att du alltid kan bygga upp en jättestack i en turnering och vinna den. Det är mycket lättare att vinna om du är en dålig lös aggressiv spelare än om du är dålig och passiv. I ett liveturneringsfält är det så många döda gubbar som har väldigt nära noll procents chans att vinna en liveturnering i och med att de är så passiva.”

En felaktig bild av poker

Liveturneringarna har tenderat att växa, och fält på upp mot 1000 spelare är inte längre speciellt ovanliga. Detta i kombination med inköp på tusentals dollar leder till prissummor som i toppen blir extremt stora jämfört med andra spel och idrotter. Detta leder också till rubriker i framför allt kvällstidningarna som kan skapa en snedvriden bild av pokerscenen, till exempel genom uppfattningar som att pokerspelare i gemen sitter på obscent mycket pengar. Detta är ett problem Per också uppmärksammat, och som han själv jobbat en del på att motverka, bland annat genom bloggen i Motala Tidning där han berättar om livet som professionell spelare.

”Ja, det var lite för att folk skulle få en inblick i hur man lever, för där finns det mycket missuppfattningar. Det är bara att klicka in sig på Hendon Mob och se att jag till exempel har över en miljon dollar inspelat. Det är pengar som jag aldrig någonsin varit i närheten av att äga. Det här fenomenet gäller inte bara oss svenskar, hela turneringsvärlden är uppbyggd så. Det finns fiskar som kommer och donerar pengar, sen finns det ett brett lager etablerade spelare som inte har enormt mycket pengar. Därefter har vi ett litet toppskikt som har extremt mycket pengar och som ofta sitter på stall med stejkade spelare. Det är väldigt, väldigt vanligt att folk är stejkade i turneringar, och där har vi ingen aning om hur mycket pengar de får behålla utifrån avtal och makeup.”

Per själv spelar stejkad av en annan person, vilket innebär att investeraren (stejkaren) betalar Pers inköp i turneringarna, och sen delar de på allt eventuellt överskott när stejkarens utlägg är betalda. Utöver detta byts det också ofta procent med andra spelare, generellt med vänner i den närmaste sfären. Är det inte jobbigt att det är så mycket pengar inblandade i relationerna?

”Nej, inte alls,” menar Per ”Att vara stejkad är bra för bägge parter. Vi hade inte haft råd att spela de här turneringarna annars, och det är en klar fördel för vår stejkare också eftersom alla i stallet är klart vinnande spelare i alla turneringar vi väljer att köra. Och vad gäller procentbyten är det ju inget tvång, man byter med de man är bekväm att byta med.”

Framtiden

Per Linde är just 23 år fyllda, men har redan spelat poker på heltid i flera år. Han tillhör inte längre den yngsta generationen spelare på touren, nya svenska namn som Simon Hänninger och Lukas Berglund som nästan är ett halvt decennium yngre än Per har börjat konkurrera om potterna. Per säger dock att han ännu inte haft några allvarliga tankar på att lägga av, även om det ofta händer att han inte tycker att poker är kul.

”Det känner jag varje kväll när jag sitter hemma och har spelat ett långt pass, men inte i ett längre perspektiv. Jag har inte heller haft någon tyngre downswing, och har inte nått det stadiet att jag börjat fundera på att sluta. Antagligen för att spelet hela tiden har gått bättre och bättre. Jag har inte stött på de extremt stora motgångarna, och det är nog ofta då man börjar tvivla lite. Eller möjligen när det gått för bra, och det inte finns så många games av värde att spela längre”

Därmed finns det inte heller några framtidsplaner utstakade utöver pokern. Han funderar sällan eller aldrig på vad som ska hända sen.

”Skrämmande lite”, skrattar Per. ”Det är klart jag någon gång stött på någon person i en yrkesroll och tänkt att jag kanske skulle passa som det, men aldrig mer än så. Jag kan idag inte se mig själv i ett enda yrke bortsett från det här. Planen någon gång är väl att frirulla studierna och ha någon sorts buffert bakom.”

Per Linde har goda förutsättningar att bli en av svensk pokers ambassadörer såväl inom som utanför Sverige. Om han fortsätter i pokervärlden ett antal år till är jag övertygad om att han kommer att bli en av våra verkligt stora profiler genom tiderna. Inte nödvändigtvis på grund av resultat – där är variansen alldeles för stor för att våga spå något om – utan för att han är en av de som kommer att höras och synas mest.