TURneringar föder framgång

"Lyssna på det här, han hade 14bb i big blind och plockar upp 77. Knappen minraisar men han pushar inte utan SYNAR. 'I didnt want to comit all my chips on a flip' sa han. Inte så jävla GTO..." Historien följs upp av skratt från övriga, lite high fives och konstaterandet att livespelare inte kan spela poker. En inte helt orealistisk bild av jargongen bland nätspelare när det pratas liveturneringar. Ännu bättre blir det när offret i fråga är en så kallad känd spelare. En limp eller en 5x raise preflop räcker för att spelaren ska fiskförklaras för all framtid.

Slumpmomentet är gigantiskt

Men han pryder ju tidningsomslag? Han har ju tjänat flera miljoner dollar? Såg du inte synen på YouTube när han synade en allin med K-hög? Pokerturneringar har i sin strävan att bli en erkänd sport/skicklighetsspel en stor nackdel. Slumpmomentet är gigantiskt. Det är det faktum som gör att ett gäng Internetkidz kan håna en världskänd spelare med tio gånger så stor bankrulle. Han limpar i cut off, hur kan han inte vara kass?

I de flesta andra idrotter är det inget snack. Vinner man VM-finalen på 100 meter är man snabbast i världen även om löpstilen är konstig. I pokerturneringar finns det inget bra sätt att mäta skicklighet överhuvudtaget. Det som kommer närmast är ROI - Return On Investment - men då det krävs ett par tusen turneringar för att det ska gå att mäta blir resultatet inte intressant ens under en livstid. Detta leder till att synen på vilka som är bra eller dåliga skiljer sig enormt beroende på vem du frågar. Även om vissa teoretiker skulle hävda motsatsen blir det i slutändan alltid en subjektiv värdering.

Vips så har vi en dålig pokerspelare med
sponsorkontrakt som kastar bort sina chips
i turnering efter turnering

Som det ser ut nu är det en väldig mix av högt och lågt. Vissa EPT-vinnare är fantastiskt duktiga och även om de kanske inte förtjänar sina klonkar rent EV-mässigt gör de det skicklighetsmässigt. Vissa andra har halkat in på en väldigt tursamt bananskal. Lite välbehövlig rungood när pokerboomen peakade och vips så har vi en dålig pokerspelare med sponsorkontrakt som än idag kastar bort sina chips i turnering efter turnering.

Vill vi då verkligen att de absolut bästa ska vara de som får mest utrymme i media och blir sponsrade? Verkligen inte! Jag är fullkomligt ointresserad av fotboll. Däremot läser jag gärna Veckans NU eller liknande skvallerblaska en bakfull söndag. Medialt utrymme där ges till David Beckham. Han är snygg, otrogen, har tatueringar och är tillsammans med en anorektisk modeikon. Snaskig läsning. Mina mer kunniga kamrater inom fotboll har dock förklarat att Beckham numera är rätt kass på fotboll. Inte ens när han var som bäst var han top 5 i välden. Men skitsamma, han är en stjärna. Han åker ferrari och ligger med barnflickor. Hans mediala värde är skyhögt.

Kan det bli mer ointressant?

Likadant borde tänket vara inom poker. Nu kanske vissa tänker, var det inte precis det jag argumenterade emot? Nja, skillnaden är den att Beckham är rolig att läsa om, hans liv är extravagant och exotiskt. Det stora flertalet av ”pokerkändisar” är fruktansvärt ointressanta. Phil Hellmuth är förvisso kul och sjuk i huvudet, Daniel Negreanu är mysig och lätt att gilla. Gus Hansen är spelgalen och playboy. Men resten? De är där för att dom har vunnit olika former av stora liveturneringar. De är där för att de haft tur. WSOP-vinnare nästan garanterar kombinationen dålig/tråkig. Är det verkligen kul att läsa om dom? Kanske en gång. Men att läsa en uppföljningsintervju med WSOP mästaren 2007 Jerry Yang, kan det bli mer ointressant?

En nedknarkad 2000-talets Stu Ungar
hade varit fantastiskt.

Jag tycker att det mediala utrymmet ska delas mellan de intressanta och de duktiga. De duktiga är intressanta på det sättet att deras åsikter om poker betyder något. Man kanske kan lära sig något. De roliga är roliga på grund av deras personlighet. En nedknarkad 2000-talets Stu Ungar hade varit fantastiskt. En 20-årig snygg tjej har helt klart sitt mediala värde; män är ju djur som feministen sa. Men alla dessa EPT-, WSOP- och WPT-vinnare, som varken är bra på poker eller roliga på annat vis, utan bara är där på grund av en tursam satellit som visade vara en vinstlott: Kan vi inte börja ignorera dem? Räcker det inte med EN segerintervju och sen aldrig mer? Vi frågar inte TRISS-vinnare om hur deras karriär med skraplotter började. Borde inte samma sak gälla poker?

Sen är det som sagt inte helt lätt att veta vem som är bra på riktigt, men det får bli en annan fråga. Eller så går man till facit och frågar Sumpas.

MARKUS "BUBBA" BRÄNFELDT, Variansbyrån