Att spela med John D'Agostino
I egenskap av skribent som följer pokertourerna förvånades jag inte över att se John DAgostino komma på andra plats i Borgata Winter Open, vilket gav honom mer än en halv miljon dollar. John anses allmänt som en av de bästa unga all-round-spelarna inom pokern. Han är lika bekväm med att spela fixed-limit som no-limit, kontantspel som turneringar.
Jag fick ett tillfälle att följa honom på nära håll veckan före Borgata, när vi satt vid samma bord i Tunica och spelade World Poker Tour-turneringen med $10 000 i inköp där. John vann inga pengar i turneringen, men under de timmar vi spelade tillsammans lade jag märke till många av de kvaliteter som gör honom till en så bra spelare – här är tre av dem.
Att komma igen efter en motgång
I Tunica började alla med 20 000 marker vardera. Efter första perioden var nästan halva Johns stack borta. Han hade fattat ett tungt beslut att lägga sig när han bedömde att hans höga pocketpar inte överlevt till river i en nyckelhand, och efter det följde ytterligare ett gäng svåra händer.
Det var just den sortens start på turneringen som skulle få många att tappa hoppet. Efter en så jobbig början är det inte ovanligt att se även väldigt duktiga spelare bli helt uppgivna. Jag har hört spelare säga “Det är inte min dag.” När de gör det beseglar de också sina öden.
Men John anpassade sig. Han undvek onödiga beslut som hade decimerat hans stack. På vägen mot andraplatsen i Borgata kom John tillbaka efter en ännu svårare motgång. Med 25 spelare kvar ledde han turneringen och hade över en miljon marker. Några tuffa händer och fyra timmar senare hade han bara 280 000 marker och låg tolva av sexton kvarvarande spelare.
Trots motgångarna tiltade han inte – han fokuserade sig på uppgiften och fattade bra beslut. Han väntade på lägen och lyckades bygga upp sin stack igen.
John var väldigt medveten om sin egen stack liksom om sina motståndares i Tunica. Efter de inledande svåra händerna satt han tyst och väntade på ett läge att dubbla. Han stressade inte. Han visste att han hade över 20 stora mörkar i stacken och att han kunde vänta på rätt tillfälle. Han var inte tvungen att trycka in allt med A 9 eller pockettreor.
När han väl lyckats bygga upp sig igen gick han ut på jakt efter stackar att attackera. Tyvärr, för min del, upptäckte han att jag hade den grundaste stacken på bordet. John satt i sen position när jag hade stora mörken, och
han missade ingen möjlighet att attackera min mörk. Med bara 20 stora mörkar kvar hade jag inte råd att slå tillbaka utan en premiumhand, eftersom alla beslut jag fattade potentiellt kunde avsluta turneringen för mig. John var den ende vid bordet (förutom jag själv) som verkade medveten om situationen. De andra fokuserade mest på sina egna kort, snarare än på de övriga faktorer som skulle ge dem möjlighet att knycka potter.
Outgrundligt beteende
I Tunica var de flesta av spelarna vid mitt bord rena rama skattgömmorna, fyllda av information. De varierade storlekarna på sina höjningar före floppen – lite högre när de inte ville ha action, lite lägre när de välkomnade syner. Deras arm- och handrörelser varierade vilt från hand till hand. Efter ett tag gick det att dra ganska noggranna slutsatser baserat på liknande signaler de avgav.
John avgav dock ingenting. När han öppnade med en höjning gjorde han det till tre gånger stora mörken varje gång. Hans rörelser verkade närmast identiska varje gång. När jag försökte läsa hans ansiktsuttryck fick jag bara en blick på hans avlägsna ögon som stirrade lojt på bordsfilten. Såvitt jag kunde se gick det inte att utläsa något.
Turneringen i Tunica gick inte särskilt bra för mig, men jag lärde mig mycket av att följa John. Att studera proffsen är utan tvekan ett av de lättaste sätten att förbättra sitt eget spel.
Jay Greenspan
Att komma igen efter en motgång
I Tunica började alla med 20 000 marker vardera. Efter första perioden var nästan halva Johns stack borta. Han hade fattat ett tungt beslut att lägga sig när han bedömde att hans höga pocketpar inte överlevt till river i en nyckelhand, och efter det följde ytterligare ett gäng svåra händer.
Det var just den sortens start på turneringen som skulle få många att tappa hoppet. Efter en så jobbig början är det inte ovanligt att se även väldigt duktiga spelare bli helt uppgivna. Jag har hört spelare säga “Det är inte min dag.” När de gör det beseglar de också sina öden.
Men John anpassade sig. Han undvek onödiga beslut som hade decimerat hans stack. På vägen mot andraplatsen i Borgata kom John tillbaka efter en ännu svårare motgång. Med 25 spelare kvar ledde han turneringen och hade över en miljon marker. Några tuffa händer och fyra timmar senare hade han bara 280 000 marker och låg tolva av sexton kvarvarande spelare.
Trots motgångarna tiltade han inte – han fokuserade sig på uppgiften och fattade bra beslut. Han väntade på lägen och lyckades bygga upp sin stack igen.
John var väldigt medveten om sin egen stack liksom om sina motståndares i Tunica. Efter de inledande svåra händerna satt han tyst och väntade på ett läge att dubbla. Han stressade inte. Han visste att han hade över 20 stora mörkar i stacken och att han kunde vänta på rätt tillfälle. Han var inte tvungen att trycka in allt med A 9 eller pockettreor.
När han väl lyckats bygga upp sig igen gick han ut på jakt efter stackar att attackera. Tyvärr, för min del, upptäckte han att jag hade den grundaste stacken på bordet. John satt i sen position när jag hade stora mörken, och
han missade ingen möjlighet att attackera min mörk. Med bara 20 stora mörkar kvar hade jag inte råd att slå tillbaka utan en premiumhand, eftersom alla beslut jag fattade potentiellt kunde avsluta turneringen för mig. John var den ende vid bordet (förutom jag själv) som verkade medveten om situationen. De andra fokuserade mest på sina egna kort, snarare än på de övriga faktorer som skulle ge dem möjlighet att knycka potter.Outgrundligt beteende
I Tunica var de flesta av spelarna vid mitt bord rena rama skattgömmorna, fyllda av information. De varierade storlekarna på sina höjningar före floppen – lite högre när de inte ville ha action, lite lägre när de välkomnade syner. Deras arm- och handrörelser varierade vilt från hand till hand. Efter ett tag gick det att dra ganska noggranna slutsatser baserat på liknande signaler de avgav.
John avgav dock ingenting. När han öppnade med en höjning gjorde han det till tre gånger stora mörken varje gång. Hans rörelser verkade närmast identiska varje gång. När jag försökte läsa hans ansiktsuttryck fick jag bara en blick på hans avlägsna ögon som stirrade lojt på bordsfilten. Såvitt jag kunde se gick det inte att utläsa något.
Turneringen i Tunica gick inte särskilt bra för mig, men jag lärde mig mycket av att följa John. Att studera proffsen är utan tvekan ett av de lättaste sätten att förbättra sitt eget spel.
Jay Greenspan
