Om grottmän och pokerspelare
Jag tror att reaktionerna vid pokerbordet är så starka eftersom spelet knackar på dörren till en väldigt primitiv del av våra hjärnor. I pokern kämpar vi för något vi betraktar som kritiskt – pengar. Nu när vi kan leva i relativ säkerhet och komfort är våra strider vid pokerbordet så nära vi kommer till striderna på liv och död som våra förfäder utkämpade. För eoner sedan fyllde adrenalinet ett syfte – det utlöste en livsviktig respons. Utan eftertanke eller skäl visste uråldersmänniskan två saker: slåss eller fly. Den snabba strömmen av panik och ilska höll rasen vid liv.
Vid pokerbordet fyller dock samma respons inte något användbart syfte. Du kan inte slå dealern i huvudet med en sten. Att skrika paniskt och springa ut ur rummet är inte någon vidare idé heller. Så de flesta av oss börjar koka istället – vi tiltar. Utan att få utlopp för våra excesskemikalier sitter vi förbannade vid bordet medan vårt omdöme fördunklas. Vi kanske kastar bort pengar eller försöker oss på löjliga bluffar som ett sätt att lindra trycket.
Saken är den att du måste övervinna de här instinktiva reaktionerna om du ska lyckas vinna stadigt på poker. Det är inte enkelt att kontrollera den instinktiva delen av hjärnan, men det är något du kan jobba på varje gång du spelar poker. Sträva efter att gå från varje session med samma känslor varje gång. Om du vinner stort, hindra dig själv från att bli för exalterad. Påminn dig själv om att det bara är en session som har gått bra, och att en annan kommer att gå sämre. Vänd på argumentet efter en storförlust.
Jag tror att om du ger dig den på att du ska engagera den tänkande, resonerande delen av din hjärna vid varje tillfälle du kan, så kan du, med tiden, övervinna dina primitiva reaktioner. Det är inte enkelt. Vissa spelare med fantastisk insikt i pokern går back på lång sikt eftersom de inte kan få grepp om sina känslor.
Välkomna utmaningen som ligger i att jämna ut dina känslomässiga responser. Det kan vara den viktigaste saken du gör för att förbättra dina resultat.
Ben Roberts
