Tom McEvoy
Erik Rosenberg recenserar pokerförfattaren Tom McEvoy
Att kalla Tom McEvoy för pokerlitteraturens svar på Will Smith känns inte helt långsökt i min värld. På ytan är det professionellt och klart underhållande, men skrapar man bara en smula så ser man att det därunder egentligen är i stort sett samma sak gång på gång som bara förpackats en smula annorlunda. Därtill är det inte heller speciellt imponerande när man har genomskådat det. Även om bekantskapen ändå känns en smula sympatisk, om än umbärlig.
“You are far to keen on when and how. But not so keen on why”
- Jesus Christ Superstar
Efter att ha läst sex böcker av Tom McEvoy, i och för sig med en liten handfull medförfattare, har jag ytterst svårt att hålla isär vilken som är vilken och med vem han skrivit vad.
McEvoy har en förmåga att lista upp givna, specifika situationer och säga ”Och då, min gosse, ska du göra så här”. Alltid med ett bländvitt leende, och rodeoskruden på. Det bländvita leendet är inte bara ett estetiskt drag hos hans person; hela författandet andas The American Dream och transatlantisk lättkultur. Ett litterärt American smile.
Något förenklat kan man säga att Tom McEvoy radar upp När och Hur på löpande band i sina böcker, och berättar hur man ska agera och exakt när. Däremot lyser alla Varför nästan uteslutande med sin närvaro i texterna. Det gör att läsningen av böckerna känns som när man korttidsinlärde svaren på proven i gymnasiet utan att reflektera och analysera kring dem. Det viktiga var bara det kortsiktiga resultatet.
Det här får konsekvenser som gärna låter sig beskrivas i uppmålandet av ett dramaturgiskt sceneri. Tänk dig att du är ute och går på The Strip i Vegas, och plötsligt blir uppmärksammad av en främmande människa. Denna människa säger till dig att du om 60 minuter ska spela en svindyr pokerturnering på ett av casinona. Saken är bara den att du inte kan jack shit om poker. Din vän som råkar vara närvarande, har dock vunnit VM en gång i tiden, och har nu en knapp timme på sig att lära dig grundkoncepten för att ta dig så långt som möjligt i turneringen. No matter hur mycket information och kunskap du kommer att ha med dig i bagaget när turneringen är över. Den scenen är Tom McEvoys författande i ett nötskal. Nästan oberoende av vem han teamat upp med.
Ett undantag kan jag dock skönja, och det är böckerna som skrivits med Brad Daugherty, som jag tycker är något mer reflekterande, och djuplodande. Tyvärr kan man dock konstatera att de istället konkurrerar helt utan framgång i samma nisch som Dan Harringtons mästerverk.
Så, är kontentan då att Tom McEvoy är slöseri med tid? Inte alls. För det första skriver han rent stilistiskt bättre och mer lättsamt än i stort sett alla andra pokerförfattare på marknaden idag, vilket i sig gör att man kan förkovra sig i verken av rent kuriösa skäl. Vidare känns han som en så sympatisk person, att det är svårt att störa sig på McEvoy whatsoever. Det är helt enkelt lätt att skilja på sak och person. Som en mysig onkel, som är småtrevlig att lyssna på, men som är måttligt imponerande som lärare.
Vill du ha någon timmes småputtrig pokerläsning för nöjes skull så är McEvoy ett alldeles utmärkt val, men vill du faktiskt lära dig poker på allvar så finns det ingenting som du kan lära dig här, som du inte får genom Harringtons trilogi och några Sklanskyböcker i bagaget.
- Tom McEvoy: Tournament Poker
- Tom McEvoy & Don Vines : How To Win No Limit Holdem Tournaments
- Tom McEvoy & Dan Clouthier: Championship Holdem
- Tom McEvoy & Dan Clouthier: Championship Holdem Tournament Hands
- Brad Daugherty & Tom McEvoy: No Limit Texas Holdem
- Tom McEvoy & Brad Daugherty: Win Your Way Into Big Money Holdem Tournaments
“You are far to keen on when and how. But not so keen on why”
- Jesus Christ Superstar
Efter att ha läst sex böcker av Tom McEvoy, i och för sig med en liten handfull medförfattare, har jag ytterst svårt att hålla isär vilken som är vilken och med vem han skrivit vad.
McEvoy har en förmåga att lista upp givna, specifika situationer och säga ”Och då, min gosse, ska du göra så här”. Alltid med ett bländvitt leende, och rodeoskruden på. Det bländvita leendet är inte bara ett estetiskt drag hos hans person; hela författandet andas The American Dream och transatlantisk lättkultur. Ett litterärt American smile.
Något förenklat kan man säga att Tom McEvoy radar upp När och Hur på löpande band i sina böcker, och berättar hur man ska agera och exakt när. Däremot lyser alla Varför nästan uteslutande med sin närvaro i texterna. Det gör att läsningen av böckerna känns som när man korttidsinlärde svaren på proven i gymnasiet utan att reflektera och analysera kring dem. Det viktiga var bara det kortsiktiga resultatet.
Det här får konsekvenser som gärna låter sig beskrivas i uppmålandet av ett dramaturgiskt sceneri. Tänk dig att du är ute och går på The Strip i Vegas, och plötsligt blir uppmärksammad av en främmande människa. Denna människa säger till dig att du om 60 minuter ska spela en svindyr pokerturnering på ett av casinona. Saken är bara den att du inte kan jack shit om poker. Din vän som råkar vara närvarande, har dock vunnit VM en gång i tiden, och har nu en knapp timme på sig att lära dig grundkoncepten för att ta dig så långt som möjligt i turneringen. No matter hur mycket information och kunskap du kommer att ha med dig i bagaget när turneringen är över. Den scenen är Tom McEvoys författande i ett nötskal. Nästan oberoende av vem han teamat upp med.
Ett undantag kan jag dock skönja, och det är böckerna som skrivits med Brad Daugherty, som jag tycker är något mer reflekterande, och djuplodande. Tyvärr kan man dock konstatera att de istället konkurrerar helt utan framgång i samma nisch som Dan Harringtons mästerverk.
Så, är kontentan då att Tom McEvoy är slöseri med tid? Inte alls. För det första skriver han rent stilistiskt bättre och mer lättsamt än i stort sett alla andra pokerförfattare på marknaden idag, vilket i sig gör att man kan förkovra sig i verken av rent kuriösa skäl. Vidare känns han som en så sympatisk person, att det är svårt att störa sig på McEvoy whatsoever. Det är helt enkelt lätt att skilja på sak och person. Som en mysig onkel, som är småtrevlig att lyssna på, men som är måttligt imponerande som lärare.
Vill du ha någon timmes småputtrig pokerläsning för nöjes skull så är McEvoy ett alldeles utmärkt val, men vill du faktiskt lära dig poker på allvar så finns det ingenting som du kan lära dig här, som du inte får genom Harringtons trilogi och några Sklanskyböcker i bagaget.
