Stefan Diös: "Spelet har alltid varit viktigare än pengarna"

"Jag tror att det måste ha funnits någonstans tidigare, men jag har inte hittat något"

Jag sitter i ett kök i Västerort i Stockholm och äter semlor. Mitt emot mig sitter en femtioårig man som ser omkring tio år yngre ut, och som just svarat på frågan om han och hans vänner var först i Sverige med att spela Texas hold'em. Välgärningen att introducera Sverige för världens just nu största pokerspel brukar tillskrivas kretsen kring det som senare skulle bli kärnan i spelklubben Kortoxen; Per Hildebrand, Gunnar Östlind och en samling andra stockholmskillar åkte över till Vegas i slutet av åttiotalet och kom hem och började spela Texas i Stockholm.

Mannen mitt emot mig är ingen av dessa, även om han känner dem väl och har spelat med allihop. Han heter Stefan Diös och är förutom pokerpionjär även pingiseldsjäl (speaker, spelare och lagledare) , scrabble- och luffarschackslegend, samt ankist och översättare av Kalle Anka. Att säga att Stefan Diös är en mångsysslare vore en underdrift. Stefan verkar ha en förmåga att verkligen snöa in på saker som fångar hans intresse, och i och med att pokern för nästan fyrtio år sedan korsade hans väg sitter vi nu i hans kök och fikar.

Vi konstaterar att hur man än läser och letar efter årtal och datum finns det inga tecken på att någon av de övriga pionjärerna i svensk poker skulle ha varit före Stefan när det handlar om att spela Texas hold'em i Sverige. Samtliga dateringar ligger efter de datum som Stefan nämner för mig.

"Ja, det stämmer. När de här killarna öppnade sina klubbar och började spela Texas i Sverige hade vi redan spelat det i flera år. Vi började innan jag flyttade till Malmö."



Stefan är en av ytterst få svenskar som med sanning kan säga sig ha varit med om
och sett utvecklingen av dagens pokerscen sedan dag ett från insidan. Han spelade och arrangerade några av de första homegames som spelades i landet. Han spelade på de första moderna klubbarna. Han var med stor sannolikhet den förste svensk som spelade WSOP. Han såg internetpokerns födelse och övertagande av pokervärlden.

Jag ber honom lista de viktigaste punkterna i utvecklingen. När han gör det vill han själv inte ta med sin egen gärning, med motiveringen att den inte påverkat spelkulturen i landet i stort. Istället listar han följande fyra händelser: uppstarten av pokerklubbarna i Stockholm, utgivningen av Pokerhandboken, hålkamerornas intåg och tv-pokerboomen i samband med det, samt uppkomsten av nätpoker.

Vägen till poker
Jag ber Stefan ta historien från början. Vad var upptakten till att han tjugo år före pokerboomen började spela Texas hold'em?

"Att jag började spela poker har att göra med mitt stora intresse för spel i allmänhet. När jag gick i mellan- och högstadet var vi ett gäng klasskompisar som träffades på kvällarna för att spela sällskapsspel i olika former, ofta brädspel som Monopol och Risk.

När vi sedan blev tonåringar på sjuttiotalet var andra i vår ålder ute och söp och raggade brudar, medan vi satt i granngrabbens föräldrars gillestuga och spelade spel.

Vi provade många olika spel på den här tiden, och vid något tillfälle blev det också sjukorts stötpoker. Det spelet hade en av killarnas föräldrar, vilka också var spelintresserade, lärt sig via bekanta som tagit med sig det från Amerika. De lärde sedan ut det till sina barn, och när vi kompisar kom dit spred det sig sedan vidare."

Det här är den punkt Stefan säger att hans pokerintresse sprang ur. Han tillägger också att han vill tacka familjen Jonsson i Bromma för att ha lett honom in i pokerns värld. Med tanke på Stefans bidrag till svensk poker är vi nog rätt många som stämmer in i tacket här. Stefan kom in i en helt ny värld, som han inte alls berört tidigare.

"På den tiden hade jag inte ens spelat femkorts mörkpoker tidigare, och därav kom det sig att jag lärde mig en amerikansk form av poker långt innan jag lärde mig de svenska. Vi spelade också en del poängpoker med utspel. Inte så mycket Chicago, utan vi uppfann en egen variant som fungerade jättebra. Vi satt och spelade om femtioöringar på rasterna i skolan, och jag förlorade alltid och hade aldrig råd att betala. Jag kom med veckopengen varje fredag, och de andra slogs om mina skuldsedlar för att få betalt.

Vi var inte rädda för att spela om pengar även om det handlade om små summor för den tiden. Det var inget som kunde förstöra någons liv, även om min veckopeng gick åt."

Stefan betonar att trots att insatserna stigit över tid är och har spelet alltid varit viktigare än pengarna.

Att Stefan sedermera skulle bli en av de första som spelade Texas hold'em på svensk mark är ett faktum rätt många är beredda att erkänna. Min fundering är om inte det här gänget i gillesstugan i Bromma torde vara pionjärer inom sjukorts stötpoker?

"Det tror jag inte", säger Stefan. "Sjukort har ju funnits så väldigt länge. Jag vet inte om det har funnits i Sverige, men det har ändå varit så pass stort och känt till skillnad från Texas hold'em som kom senare och dessutom inte spreds på samma sätt över världen. Jag skulle bli oerhört förvånad om inte sjukort spelats i Sverige mycket tidigare."

Stefan och hans spelgäng växte upp och spreds åt olika håll, så som det ofta händer i kamratkretsar. Intresset för spel och poker fanns fortfarande kvar, och när han började bygga upp en ny bekantskapskrets av spelintresserade började han också lära ut sjukort till dessa. Parallellt med detta spelades också andra spel i hög utsträckning, bland annat tävlade Stefan i luffarschack och bordtennis. Med på resor och turneringar fanns ofta kortlek och markerset. Många introducerades av Stefan till både sjukort och black jack på detta sätt, bland annat Johan Storåkers som spelade sina första stötpokerhänder om pengar i dessa sammanhang.

Födelsen av Hold 'em i Sverige?
Precis som många av oss som har egenskapen - eller egenheten - att bli riktigt fångade av ett ämne eller intresse, är även Stefan en person som verkligen vill förkovra sig maximalt i det han sysslar med. Det handlar nog om viljan att alltid lära sig mer och fördjupa sig i det. I början av åttiotalet tog Stefan ännu ett steg, om än omedvetet, i sin resa mot att bli en av svensk pokers verkliga pionjärer.

"En dag gick jag in i Fritzes bokhandel på Fredsgatan i Stockholm, och började leta efter böcker. Jag tycker att det är roligt att gå i en bokhandel i största allmänhet. Jag brukar alltid titta på avdelningen för sällskapsspel, och i den här butiken fanns det några engelska och amerikanska böcker om poker, något jag inte hade sett tidigare. Jag tyckte att det var riktigt häftigt, och undrade vad man kunde skriva om poker. Jag köpte en eller två av de där böckerna vid olika tillfällen, och gick tillbaka så småningom för att kolla om det hade kommit något nytt i den där spelhyllan. Det var inte mycket som fanns skrivet om poker.

Den bok som öppnade ögonen på mig ordentligt var The biggest game in town av Al Alvarez. Han och författaren Anthony Holden hade ett homegame i London bestående av intellektuella, författare och kulturnissar, bland annat en kille som hette David Spanier, som har skrivit väldigt fina och läsvärda böcker. Alvarez var en yrkesförfattare som verkligen kunde skriva, och som skrev ett insiderdokument om pokerproffsens vardag i Las Vegas. Den var väldigt välskriven, och jag fick den där känslan att en helt ny värld öppnade sig för mig. Proffsen ställde upp och berättade allt. På den tiden var de inte vana vid sånt utan tyckte det var kul att få lite spotlight på sig."

Den brittiske författaren Al Alvarez bok om VM 1981 är en av de första böckerna som skrivits om pokervärlden, och anses av många fortfarande som den bästa.

"I boken stod det också lite summariskt beskrivet hur man spelade Texas hold'em för att man skulle kunna hänga med i boken. Jag läste det och försökte väl begripa så gott som jag kunde hur man skulle göra. Ungefär vid den här tiden fick vi igång ett gäng på 4-5 kompisar som träffades då och då och spelade sjukort. Så småningom fick vi via en bekant kontakt med ett ungefär lika stort pokergäng som vi slog oss ihop med. Då hade vi plötsligt tillräckligt många för att ha ett bord igång varje vecka."

Stefan berättar att detta lilla sällskap också, efter Stefans försök till regeltolkning utifrån Alvarez bok, gav sig på Texas Hold'em. Tillsammans har man senare försökt komma fram till när detta kan ha varit, och är tämligen överens om att de första givarna Texas hold'em spelades hösten 1984. Man hade en egen, rätt hemmagjord struktur där man spelade en form av spread limit med en maxgräns på hundra kronor. Minsta satsning var dock en krona, så till en början rann inte insatserna iväg speciellt mycket. Det var ett helt annat spel än den poker som spelas idag. Hyperaggressiviten var främmande, och maximala satsningar inträffade nästan aldrig. Dessutom, berättar Stefan, tog det flera år innan man ens förstod all-inregeln.

"Det dröjde flera år innan tempot i spelet ökade, och vi verkligen började utnyttja taken i satsningarna. Så småningom började dock den där hundralappen satsas allt oftare, och vi tänkte att vi måste öka maxgränsen till tvåhundra. Då fick vi en ny gräns som ingen vågade satsa för att den var så hög."

Från Stockholm till Malmö
Stefan berättar om detta som en väldigt spännande tid i sitt liv, men mitt i den här perioden när deras spelande utvecklades som mest fick Stefan jobb med att översätta Kalle Anka och flyttade till Malmö. Stefan var tjugofem år vid den här punkten i livet, och säger att han kom att sakna homegamet i Stockholm enormt mycket. Stefan berättar att han brukade flyga tur och retur över helgen till Stockholm för att spela en hel natt, och med lite tur hade han vunnit tillräckligt mycket för att täcka resan och få lite vinst över. Under tiden började han utveckla en kamratkrets i Malmö och så småningom började man spela sjukort på väldigt låg nivå.

"Jag tycker att sjukort är ett utmärkt pokerspel då man väldigt åskådligt via det kan lära ut pokertänkande. I sjukort kan du runda för runda väldigt tydligt se hur spelet utvecklas då korten kommer ett i taget. Du ser de andra spelarnas öppna kort och kan se hur de agerar beroende på vad som händer på bordet. Varje händelse kan på ett tydligt sätt för en nybörjare analyseras när man ser var och ens kort framför sig. Då sjukort har så mycket information är det ett bra nybörjarspel. Samtidigt är det paradoxalt nog det som gör det till ett bra proffsspel, då det finns så mycket att analysera."

Stefans homegame växte ordentligt, och under nittiotalet säger Stefan att han i princip hade spel varje vecka under 8-9 års tid. Både spelbredden och insatserna växte med tiden. Man spelade mängder av pokervarianter som mörkpoker, sjukort, omaha, splitspel. I regel i pottimit- eller fixed limitvariant. No Limit Hold 'em spelat mycket sällan, och då endast i enstaka turneringar. Den här perioden har Stefan själv tidigare berättat mycket om i artiklar och intervjuer. Många passerade genom hans hem under den här perioden, varav en del numera kända namn.

Att utvecklas genom samtal
Stefan pratar om att man pratade mycket poker mellan spelgångerna. Ingen "kollusion" på något sätt, han använder den i pokersammanhang ovanliga svenska formen av ordet, och det låter väldigt bra och logiskt. Det handlade inte om att diskutera något upplägg för fusk, utan om att prata händer, strategier och taktiker. Stefan berättar att samma fenomen hade utvecklats vid homegamet i Stockholm, där de killar som utgjorde Stefans ursprungliga gäng, och som umgicks utanför spelbordet, vann mer och mer, medan de som de slagits ihop med och som man inte umgicks med vid sidan av pokern förlorade mer och mer. Orsaken menar Stefan, var nog att hans gäng analyserade spelet mer mellan gångerna medan de andra inte tänkte poker utanför borden.

Här tror jag att Stefan sätter fingret på något viktigt. Tittar man på framgångsrika svenska pokerspelare är de ofta en del i en gemenskap: Linköpingsgänget Swedish Santas, Hinkligan, Vällingbymaffian bland flera. Idag kommer en ny generation unga onlinespelare som även är på väg att erövra liveturneringscenen, och som dels reser och umgås ihop, men även diskuterar spelet online. Det handlar primärt inte om intelligens eller talang även om du sjävfallet kommer att behöva en portion av det med, utan om ett brinnande intresse för att lära sig mer. Inte bara spela spelet, utan att leva spelet.

Än mer viktigt att utveckla sitt spel blev det när det dök upp en ny kille i sällskapet i Malmö och börjar spela med dem. Han hette Christer Johansson.

"Christer kom in lite senare. Han flyttade ner från Stockholm när han träffade sin fru Birgitta, och han hade spelat en del på Kortoxen och var rätt erfaren och van vid ett annat tempo än vad vi var. Han hade frågat Per Hildebrand om han kände någon som spelade i Malmö och då fått mitt telefonnummer.

Christer kom över och var artig och trevlig, och såg sig lite försiktigt omkring för att ta reda på vad vi var för några. Han var lite seriösare än vi, och hade framför allt ett annat tempo och var mer aggressiv. Vi tyckte att han satsade på ett fullkomligt vilt och hejdlöst sätt", skrattar Stefan. "Vi blev tvungna att utveckla oss själva för att kunna anpassa oss till den strategi han haft med sig från sin bakgrund. Sen dröjde det inte länge förrän vi blev vänner med Christer och pratade om spelet även med honom.

Nu kan jag inte kalla mig auktoritet. Det kunde jag kanske göra på nittiotalet, då jag försökte läsa allt om poker som fanns. Jag köpte med mig böcker från USA varje år, och läste Cardplayer som då var den enda tidning som fanns. Mitt mål var att äga och läsa allt som fanns skrivet om poker, men det spårade ur till sist. Jag var inte ens nära på den tiden, men jag hade i alla fall ett par hundra böcker. På den tiden kände jag att om någon ställde en fråga om poker kunde jag i de allra flesta fall ge ett vettigt svar."

Stefan berättar att han på den tiden hade bra koll på de samtida stjärnorna, då han var över till Las Vegas minst en gång om året och spelade. Många av dem har han mött och spelat mot, som Doyle Brunson, Amarillo Slim, David Sklansky och Johnny Moss. Några av de stora saknas dock, som Stu Ungar och Jack Straus. vi stannar kvar en stund vid namnen, och diskuterar spelförmågan hos dåtidens stora namn, och huruvida de är stora idag för att de var bra eller för att de var pionjärer. Stefan menar att de så klart har viss status i kraft av att de varit med länge, men att man kan göra liknelser mellan ett gäng som Doyle och Amarillo Slim, och Stefans eget sällskap, om än på olika nivå.

Även Doyle et consortes stack ut från massan av spelare genom att de inte bara spelade spelet, utan ständigt utvecklades. De reste ihop och delade bil och bankrulle, och pratade händer och strategier. På så sätt fick de en edge gentemot sina motspelare som bara lärde sig av sina egna situationer direkt vid bordet. Det här var dessutom i en tid då det inte fanns något material att studera i form av böcker eller filmer. Diskussionen är det enda verktyget till utveckling vid sidan av spelandet. Till detta kan också läggas att de dessutom var road gamblers, och alltså reste runt och i letade spel de hade bra edge i, vilket gjorde att de var bättre än de flesta de mötte. Det är också en viktig aspekt av en vinnande spelares helhet.

Dan Glimne och den stora boken om poker
Respekten för Stefan Diös bland de som varit med ett tag inom svensk poker kan inte överdrivas. Han spelade Hold'em tio år före Glimne skrev Pokerhandboken. Jag frågar honom en smula provocerande om det inte snarare är han än Dan som är "svensk pokers gudfader".

"Jag tycker att Dan Glimne ska ha all cred han har fått, för han har gjort så mycket. Han har gjort en massa saker som jag inte hade tillfällena, energin eller den utåtriktade personlighet som han har för att kunna genomföra. Jag hade känt till Dans existens i många år eftersom jag är intresserad av sällskapsspel, och jag hade läst en del av hans böcker. När han sedan blev intresserad av poker och skulle börja skriva om det hade jag varit pokernörd i flera år"



Stefan berättar sedan att han faktiskt tidigare blivit tillfrågad om han kunde tänka sig att skriva en svensk bok om poker. Han lade upp ett synopsis, och konstaterade att det skulle bli en volym på hundratals sidor. Varken han eller förlaget hade riktigt orken att gå vidare med projektet. Så småningom kontaktades Stefan emellertid av Dan som skulle skriva en bok om just poker, och undrade om Stefan ville vara faktagranskare och bollplank. När Stefan tackat ja och fått Dans nedskrivna tankar i sin hand kunde han konstatera att deras angreppssätt i bokskrivandet var väldigt lika. Dan höll på att skriva en bok som skulle bli mycket lik den Stefan aldrig orkade genomföra.

"Den är fantastisk, och jag tycker att det är kul att ha fått vara med på ett hörn av den. Vi satt och skickade långa brev till varandra och bollade idéer. Jag tyckte att det var underbart att Dan Glimne gjorde det jag aldrig orkade, och dessutom bättre än vad jag någonsin skulle gjort! I hela mitt professionella liv har jag aldrig samarbetat med en så bra skribent som Dan Glimne."

Stefan kallar sig själv för en inåtbunden latmask, men i mina ögon är han inte alls det, utan en överambitiös geek med ett för mig charmerande intellekt. I etiketten geek finns inget nedsättande, utan syftar enkom på den tidigare nämnda egenheten att fastna så djupt i ett ämne. Det spelar ingen roll om man är trekkie, Tolkienfantast, datorkille eller dedikerad pokerspelare. Jag vet, jag är själv en fullblodsgeek.

Jag kan inte påstå att jag känner Stefan speciellt väl, men jag tror mig förstå att energin kommer av det som roar honom. Är det så att han kände att han inte skulle slutföra ett bokprojekt han skulle ta på sig handlar det nog ofta om insikten att risken är stor att det kommer något annat roligt i vägen under resan. Vi fortsätter diskutera Pokerhandboken, och Dans skrivargärning, och kommer in på kritiken som funnits att boken i mångt och mycket lånat av internationella texter, främst David Sklanskys.

"Det är klart att jag kände igen stora delar av resonemangen, Dan hade läst samma böcker av Sklansky som jag. Sen var det någon gång som han tagit ett exempel rakt av ur någon bok som jag tyckte att han kunnat göra om lite grann, och kanske tyckt att han kunnat vara lite tydligare och sagt var han hämtat sina idéer. Det är inget fel att använda andras idéer, men det är inte heller fel att ge credit. Men ska jag klaga, så handlar det bara om detaljer. I stort är han oöverträffad, och Pokerhandboken är en välgärning för svensk poker. Jag är bara glad att någon gjorde det jag inte orkade, så det blev ordentligt gjort."

Stefan berörde tidigare under samtalet att flera av de nu kända spelarna börjat sin bana hemma hos honom, och utvecklats där. Han påpekar också att han faktiskt i ännu större grad bidragit till att folk fått ekonomiska problem i samband med spel han arrangerat, och att det är något som han kan må dåligt över ännu, även om han inte tänker på det dagligen.

"Det känns inte bra, men med det sätt på vilket jag arrangerade poker var det tvunget att hända. Det är klart att jag kunnat porta människor, men samtidigt är det vuxna människor. Jag försökte vid något tillfälle att ta tag i det, men det gick dåligt och dessutom hade jag inte den sociala kompetensen som krävdes för att vända mig till de här människorna på rätt sätt."

Slutet på en era
Så småningom fasade Stefan ut sig själv från pokervärlden. Det började med avvecklingen av arrangörsskapet av homegamen i Malmö, och orsaken var inte att glädjen uteblev.

"Jag behövde inte arrangera själv längre för att få spela. Det fanns spel överallt i form av kasinon och klubbar, och dessutom började internet komma ungefär samtidigt. Dessutom var det så att när jag arrangerade förväntades jag också spela, vilket gjorde att jag spelade när andra ville spela. När förväntningarna på att jag skulle arrangera inte längre fanns kunde jag plötsligt spela när jag själv ville, vilket jag också gjorde ett tag."

Stefan fortsätte i alla fall att spela poker ett par år till efter att han lagt ned arrangörskapet. Så småningom falnade även intresset för den biten.

"Någonstans där kom boomen då det inte längre gick att följa med, och det gick inte att läsa allt som skrevs. Så småningom tyckte jag att WSOP som jag tyckt varit så roligt att följa och läsa om blev tråkigt eftersom det blivit så stort. På nittiotalet fick man leta för att hitta personer i prislistan som man inte visste vilka det var. Inte minst när det handlade om svenskar, jag lovar att en svensk inte kunde sätta foten i delstaten Nevada på nittiotalet utan att jag visste vem det var."

Stefan menar att de stora turneringarna, i synnerhet WSOP, har blivit något av ett lotteri där massor av spelare kan vinna. För tjugo år sedan var skillnaden mellan de riktigt bra och de ganska bra enorm, och det var för det mesta så att de riktigt bra vann turneringarna. Idag, paradoxalt nog mycket på grund av att den personliga spelutveckling som Stefan själv strävade efter spridit sig så brett, har edgen krympt till ett minimum. Idag är den edgen i de flesta större turneringar klart mindre än inslaget av varians, vilket gör stora delar av startfältet till högst möjliga vinnare. Till detta kan tilläggas att många av de riktigt duktiga spelarna har sina största framgångar online, och därför är okända bland railarna. Det är inte alls omöjligt att merparten på ett finalbord är okända fullblodsproffs som är riktigt duktiga, menar Stefan. Inte desto mindre har det gjort att hans intresse för spelet har dött.

"Förr sa man att vem som helst kunde nå ett finalbord i poker, men vem som helst kunde inte vinna. Idag är edgen så liten att stora delar av startfältet i en turnering även kan vinna."

Stefan har många vänner kvar som i högsta grad är aktiva inom svensk poker. Stefan lämnade Malmö för att flytta tillbaka till Stockholm omkring 2004. I samband med det blev avbrottet med pokern än mer tydligt ,men det låter som att dörren inte är helt stängd.

"För tillfället har jag slutat med poker helt och hållet, men jag återkommer säkert"

Foto: Andres Teiss