Snedvriden mediarapportering

Vinnarna uppmärksammas såklart, med all rätta. Har du placerat dig på en stortävling i USA så skall du så klart ha massmedialt utrymme. Det är våra ”hjältar” som gör att poker blir uppmärksammat av den breda massan, och som gör att det kommer nya spelare till borden hela tiden. Sedan behöver massmedia sälja lösnummer, och då passar det bra med spelmissbruksartiklar (givetvis inramade med spelannonser). Det är förvisso bra att de negativa sidorna av pokern visas upp. Massmediecirkusen avslutas med veckans ”pokerproffs”, en före detta idrottsstjärna eller en blond tjej i alldeles för tight t-shirt med en sajts namn påtryckt, som skall ut och erövra världen.

Är detta en rimlig, nyanserad bild? Nej! Var finns den stora grå massan? De spelare som budgeterar 2000 kronor i månaden till sitt söndagsnöje, att spela femhundrakronorstävlingen om söndagarna på Casino Cosmopol (eller tvåhundrakronorstävlingen på den lokala klubben) en gång i veckan. Spelare som ser pokern som en hobby, som ett nöje. Hobbys FÅR kosta pengar. Ingen skulle kalla dig för spelberoende om du lade 25.000 på ditt golfspel under ett års tid. Men förlorar du samma summa på pokertävlingar under ett års tid, så ropas det spelberoende!

Fram för fler vardagsspelare. De som inte är så duktiga, men som blir överlyckliga att ta sig till finalbordet på en söndagstävling. Man blir inte miljonär – men man får lite skryträttigheter hos polarna i köket. Lyckan är att vinna en satellit till SM eller Swedish Open, och få spela vid samma bord och i samma tävling som våra svenska världsstjärnor.

Jag hade stora förhoppningar om TV-kvällen i pokerns tecken som gick på den statskontrollerade kanalen för ett tag sedan – ”Pokerlandet” . Men suck – samma visa där. Först ett reportage från VM i Las Vegas. Berättarrösten sa att ungefär 200 svenskar hade haft 80.000 kronor ”över” och kunnat ställa upp i världens största pokertävling. Så helt fel – det är bara miljonärerna som råkar ”hitta” den summan i bakfickan. Garanterat minst 170 av dessa 200 svenska spelare hade vunnit någon satellit eller kvaltävling på Internet, och ställde därmed upp i VM för en betydligt billigare peng. Det nämndes förvisso att några av vinnarna hade kvalat in på detta sätt, men programmet tog inte upp medelpokerspelaren – bara det glamorösa Vegaslivet.

Som del två så var det den obligatoriska spelmissbrukaren som visades upp. Återigen, det är bra att visa upp farorna, men varför inte försöka göra ett riktigt seriöst program? Att kvällspressen måste sälja lösnummer med braskande rubriker, det är en sak, men den statsfinansierade televisionen kunde ha med betydligt mer av gräsrotspokern än ett kort inslag av några ungdomar som spelade lite hemma i bakgrunden till påannonserna.

Exempelvis kunde man gått ut och intervjuat den lokala pokerklubben, och tagit reda på hur klubbsverige ser ut.




Som tur är har vi två pokertidningar i Sverige. Poker Magazine och First Poker. Båda två skriver givetvis om pokermiljonärerna, men de har också sådana reportage jag vill se mer av. I Poker Magazine har vi Stefan Diös hyperintressanta artikelserie om hur Texaspokerspelet kom till Sverige och hur han som ung spelare åkte till Las Vegas för att råka ramla in i VM på ett bananskal – just genom en vinst i en kvaltävling. First Poker (som för övrigt blir bättre och bättre för varje nummer) har börjat med en mycket lovande och intressant artikelserie av Jens Jadbäck om de lokala klubbarna i Sverige.

Mer sådant. Fram för gräsrotspokern, fram för engagemanget och klubbkänslan, fram för att göra pokern till en legitim sport! För legitim blir den inte av att visa upp när veckans bimbo åker till WPT i USA och ska slåss med pokerproffsen, legitim blir den när medelsvensson kan läsa om hur klubbar som välkomnar medelsvensson ploppar upp land och rike runt.

Bilden: Gräsrotspoker i Grebbestad - 404 spelare gjorde tävlingen till sveriges största genom tiderna.