Media betyder allt!
Hur ser pokern ut om fem år om media sluta bevaka den helt? Om kvällstidningarna tar bort sina pokersektioner om pokertidningarna läggs ner. Är vi tillbaka där vi var för tio år sedan då det klassades som något olagligt och fult? Skulle det ens finnas utrymme för en pokertour iså fall?
18+ Regler och villkor gäller. Spela ansvarsfullt. spelpaus.se
EPT, WPT, WSOP, WSOPE, jag kan fortsätta att räkna upp fler pokerturneringar men dessa är väl de mest kända. I snart två år har jag åkt världen över och följt pokerturneringar. I takt med att intresset för turneringarna växt från spelbolagen har även media insett värdet av att vara på plats och leverera pinfärskt material från turneringslokalen. Det har varit på pokersektioner i dag- och kvällstidningar, i bloggar, i liverapporteringar och andra forum.
När Harrahs arrangerade WSOP förra året hade de hittat ytterligare ett sätt att tjäna pengar på, att sälja liverapporteringsrättigheterna till högstbjudande. Detta sätter käppar i hjulen för alla oss småbloggare som därmed inte kan fullfölja vår rapportering då tillträdet till spellokalen blir sämre och sämre i takt med att spelarna åker ut. Det skulle dröja ett år innan WPT valde att göra samma sak och numera är det bara EPT där man valt att inte använda denna giriga lösning.
Min bana som turneringsbloggare började i Köpenhamn 2006. Jag kom in i ett mediarum på hotellet som ligger i anslutning till spellokalen. Här möttes jag av ett gäng hjälpsamma människor som snart hade informerat mig om allt jag behövde veta för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt trots att jag då jobbade för en konkurrerande sajt. Redan här i Köpenhamn hade pokersajterna börjat inse värdet av att ha en resultatrapportering och mediarummet var fullt. Självklart fanns det en viss form av maktkamp mellan bloggarna även om man under finalbordet hjälptes åt med chipcounts med mera. Touren fortsatte och efter några gånger hade alla börjat hitta sin form för liverapportering och konkurrensen mellan sajterna fanns inte längre på samma sätt. Alla hade sin vinkling och sina bilder vilket gjorde att de där hemma gärna följde flera bloggar för att få en så överskådlig bild som möjligt.
När det ett halvår senare var dags för WSOP i Las Vegas var vi alla vana vid den familjära stämningen som alltid rådde på EPT. Någon månad tidigare hade Harrahs annonserat att de hade sålt ut liverapporteringen till Cardplayer men pressen var fortfarande välkomna dit att göra sin rapportering. Hur själva ensamrätten skulle gå till var svår att se till en början. Självklart kändes det lyxigt för dem att få sitta inne i spellokalen istället för att behöva springa iväg till pressrummet som ligger en bit bort men all ackrediterad media fick tillåtelse till spellokalen och innanför repen. I alla fall till en början.
Min liverapportering gick bra den första veckan och antalet besökare som hittat till sidan ökade varje dag. Men så sa det stopp. Helt plötsligt hade Harrahs bestämt sig för att nu skulle det bara vara begränsad tillgång för media (utöver ESPN och Cardplayer). Vi andra fick komma in på nåder, det vill säga tio personer åt gången i 15 minuter. För att ens ha tillgång till dessa 15 minuter fick man köa i en halvtimme upp till en timme. På denna tid hinner man kanske ta ett par bra bilder eller göra en chipcount, men att fullfölja sin rapportering var inte längre möjlig. Ja, men Cardplayer gjorde ju liverapportering säger ni, ja visst gjorde de en liverapportering men långt ifrån alla var inräknade i denna och européer kunde man glömma att finna i deras listor. Trots att man troligtvis lagt miljoner på att köpa ensamrätt till liverapportering hade de valt att skicka 16 personer som jobbade i skift om åtta. Samtliga medarbetare var amerikaner och hade ingen som helst koll på europeiska spelare. Vissa av de som jobbade hade bättre saker för sig, som att sitta och spela cashgame lite längre bort i lokalen. Först när det var tre bord kvar kände de till att någon hette William Thorson för att ge ett exempel på deras dåliga koll.
Vi fick åka hem efter några veckor i den varma staden med en ganska fattig rapportering med hoppet att de skulle ha insett sitt misstag till nästa år. För att kunna göra en riktigt bra rapportering behöver man vara runt 40 personer och från världens alla hörn. Att sälja ut rättigheterna till bara en sajt är att skjuta sig i foten om man ser på det långsiktigt eftersom det är just mediebevakningen som får turneringen att växa och bli större.
Så gick året. Samma gäng fortsatte att åka Europa runt och bloggarna blev mer och mer personifierade och när ett år hade nog de flesta intresserade spelare hittat just sin favoritblogg och var de kunde få tag i vilken information. Mediahysterin kring pokern var total. Pokertidningar startades runt om i världen på löpande band. EPT växte så att det knakade och John Duthie ställdes inför det delikata problemet att det inte fanns rum för alla som ville spela turneringarna. Även WPT som redan var stor fortsatte att växa.
Så kom nästa sommar, det vill säga den som precis varit. Det var dags för ett nytt WSOP och det såg länge ljust ut för alla oss bloggare och annan media som skulle dit för att ge er som inte hade chansen att vara på plats en förstklassig rapportering. I mitten på juli upprepades historien från förra året och Harrahs meddelade nu att man sålt rättigheterna till liverapportering även detta år, till Pokernews. Jag kände mig lite lugnare med tanken på att det var européer som skulle sköta den men insåg också att inte heller de skulle ha möjligheten att skicka tillräckligt många för att kunna täcka hela startfältet. De gjorde ett kanonbra jobb i år och jag ger dem en stor eloge då de fick med både svenskar och andra skandinaver men ändå är det inte helt rätt. Man får inte en rättvis bild om man inte får en rättvis rapportering och det kan inte endast en sajt ge.
Nästan alla bloggar, liverapporteringar, tidningar och andra medier har sin nisch och de spelare just de vill följa. Svensk media vill följa svenskar, italienare vill följa italienska spelare, ryssar vill följa ryssar. Det är ganska självklart. När man begränsar rapporteringsmöjligheterna så mycket som Harrahs valt att göra i två år så sätter man stopp för den lokala median och därmed minskar intresset för turneringen. Ju längre tid som går desto svalare kommer intresset att bli och till slut obefintligt.
Jag blev inte alls chockad, med besviken, när jag läste att WPT hakat på trenden och sålt iväg rapporteringen. Här hade de inte ens ett pressrum för tillrest media utan alla fick klara sig bäst det gick och tillträdet till spellokalen var inte alls som man hade kunnat önska. Var femtonde minut blev man eskorterad av en vakt. Jag vet inte hur man tänkt när man väljer att stänga ute de som faktiskt får turneringen att växa och bli större. Kanske är det egna vinstintresset för stort för att kunna tänka klart men utan spelare så kommer turneringen att dö ut.
När det nu är dags för den första upplagan av World Series of Poker Europe har man valt samma metod som WPT. Här förses media med ett rum och tillgång till internet men samma strikta regler som eskortering och att man inte får fota innanför repen kommer att göra nästan allas rapportering obefintlig. Som grädden på moset får man inte heller rapportera till sin sajt mer än en gång i timmen och hand-by-hand är totalt förbjudet. Chipcounts får man inte göra på de spelare man vill utan endast topp tio.
Precis som Martin de Knijff skrev i sin krönika i söndags så förekommer sponsorskap i nästan alla idrotter men inte skulle väl någon drömma om att bara bjuda in en tidning för att följa en fotbollsmatch eller friidrottskamp?!
Det känns skönt att EPT valt att ännu inte ta efter de andra stortävlingarna och jag har svårt att se att de skulle få en så dum idé. John Duthie är själv pokerspelare och vet hur man gör för att få pokerspelare att trivas, få en turnering att växa och hur man behandlar media. Dock har det börjat bli komplikationer även på EPT-touren men detta handlar inte om giriga skäl utan av platsbrist. Det finns inte rum för all den media som vill bevaka och eftersom många missbrukar sitt presspass och använt det till att bara kunna hänga i spellokalen eller sitta i mediarummet och spela poker på nätet. Inför EPT London har PokerStars sagt att reglerna kommer att bli hårdare.
Jag ser med spänning fram emot nästkommande år då de drastiska åtgärderna kommer att visa resultat. Jag är nog inte ensam om att tro att detta är något WPTE och Harrahs kommer att få betala dyrt för.
När Harrahs arrangerade WSOP förra året hade de hittat ytterligare ett sätt att tjäna pengar på, att sälja liverapporteringsrättigheterna till högstbjudande. Detta sätter käppar i hjulen för alla oss småbloggare som därmed inte kan fullfölja vår rapportering då tillträdet till spellokalen blir sämre och sämre i takt med att spelarna åker ut. Det skulle dröja ett år innan WPT valde att göra samma sak och numera är det bara EPT där man valt att inte använda denna giriga lösning.
Min bana som turneringsbloggare började i Köpenhamn 2006. Jag kom in i ett mediarum på hotellet som ligger i anslutning till spellokalen. Här möttes jag av ett gäng hjälpsamma människor som snart hade informerat mig om allt jag behövde veta för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt trots att jag då jobbade för en konkurrerande sajt. Redan här i Köpenhamn hade pokersajterna börjat inse värdet av att ha en resultatrapportering och mediarummet var fullt. Självklart fanns det en viss form av maktkamp mellan bloggarna även om man under finalbordet hjälptes åt med chipcounts med mera. Touren fortsatte och efter några gånger hade alla börjat hitta sin form för liverapportering och konkurrensen mellan sajterna fanns inte längre på samma sätt. Alla hade sin vinkling och sina bilder vilket gjorde att de där hemma gärna följde flera bloggar för att få en så överskådlig bild som möjligt.
När det ett halvår senare var dags för WSOP i Las Vegas var vi alla vana vid den familjära stämningen som alltid rådde på EPT. Någon månad tidigare hade Harrahs annonserat att de hade sålt ut liverapporteringen till Cardplayer men pressen var fortfarande välkomna dit att göra sin rapportering. Hur själva ensamrätten skulle gå till var svår att se till en början. Självklart kändes det lyxigt för dem att få sitta inne i spellokalen istället för att behöva springa iväg till pressrummet som ligger en bit bort men all ackrediterad media fick tillåtelse till spellokalen och innanför repen. I alla fall till en början.
Min liverapportering gick bra den första veckan och antalet besökare som hittat till sidan ökade varje dag. Men så sa det stopp. Helt plötsligt hade Harrahs bestämt sig för att nu skulle det bara vara begränsad tillgång för media (utöver ESPN och Cardplayer). Vi andra fick komma in på nåder, det vill säga tio personer åt gången i 15 minuter. För att ens ha tillgång till dessa 15 minuter fick man köa i en halvtimme upp till en timme. På denna tid hinner man kanske ta ett par bra bilder eller göra en chipcount, men att fullfölja sin rapportering var inte längre möjlig. Ja, men Cardplayer gjorde ju liverapportering säger ni, ja visst gjorde de en liverapportering men långt ifrån alla var inräknade i denna och européer kunde man glömma att finna i deras listor. Trots att man troligtvis lagt miljoner på att köpa ensamrätt till liverapportering hade de valt att skicka 16 personer som jobbade i skift om åtta. Samtliga medarbetare var amerikaner och hade ingen som helst koll på europeiska spelare. Vissa av de som jobbade hade bättre saker för sig, som att sitta och spela cashgame lite längre bort i lokalen. Först när det var tre bord kvar kände de till att någon hette William Thorson för att ge ett exempel på deras dåliga koll.
Vi fick åka hem efter några veckor i den varma staden med en ganska fattig rapportering med hoppet att de skulle ha insett sitt misstag till nästa år. För att kunna göra en riktigt bra rapportering behöver man vara runt 40 personer och från världens alla hörn. Att sälja ut rättigheterna till bara en sajt är att skjuta sig i foten om man ser på det långsiktigt eftersom det är just mediebevakningen som får turneringen att växa och bli större.
Så gick året. Samma gäng fortsatte att åka Europa runt och bloggarna blev mer och mer personifierade och när ett år hade nog de flesta intresserade spelare hittat just sin favoritblogg och var de kunde få tag i vilken information. Mediahysterin kring pokern var total. Pokertidningar startades runt om i världen på löpande band. EPT växte så att det knakade och John Duthie ställdes inför det delikata problemet att det inte fanns rum för alla som ville spela turneringarna. Även WPT som redan var stor fortsatte att växa.
Så kom nästa sommar, det vill säga den som precis varit. Det var dags för ett nytt WSOP och det såg länge ljust ut för alla oss bloggare och annan media som skulle dit för att ge er som inte hade chansen att vara på plats en förstklassig rapportering. I mitten på juli upprepades historien från förra året och Harrahs meddelade nu att man sålt rättigheterna till liverapportering även detta år, till Pokernews. Jag kände mig lite lugnare med tanken på att det var européer som skulle sköta den men insåg också att inte heller de skulle ha möjligheten att skicka tillräckligt många för att kunna täcka hela startfältet. De gjorde ett kanonbra jobb i år och jag ger dem en stor eloge då de fick med både svenskar och andra skandinaver men ändå är det inte helt rätt. Man får inte en rättvis bild om man inte får en rättvis rapportering och det kan inte endast en sajt ge.
Nästan alla bloggar, liverapporteringar, tidningar och andra medier har sin nisch och de spelare just de vill följa. Svensk media vill följa svenskar, italienare vill följa italienska spelare, ryssar vill följa ryssar. Det är ganska självklart. När man begränsar rapporteringsmöjligheterna så mycket som Harrahs valt att göra i två år så sätter man stopp för den lokala median och därmed minskar intresset för turneringen. Ju längre tid som går desto svalare kommer intresset att bli och till slut obefintligt.
Jag blev inte alls chockad, med besviken, när jag läste att WPT hakat på trenden och sålt iväg rapporteringen. Här hade de inte ens ett pressrum för tillrest media utan alla fick klara sig bäst det gick och tillträdet till spellokalen var inte alls som man hade kunnat önska. Var femtonde minut blev man eskorterad av en vakt. Jag vet inte hur man tänkt när man väljer att stänga ute de som faktiskt får turneringen att växa och bli större. Kanske är det egna vinstintresset för stort för att kunna tänka klart men utan spelare så kommer turneringen att dö ut.
När det nu är dags för den första upplagan av World Series of Poker Europe har man valt samma metod som WPT. Här förses media med ett rum och tillgång till internet men samma strikta regler som eskortering och att man inte får fota innanför repen kommer att göra nästan allas rapportering obefintlig. Som grädden på moset får man inte heller rapportera till sin sajt mer än en gång i timmen och hand-by-hand är totalt förbjudet. Chipcounts får man inte göra på de spelare man vill utan endast topp tio.
Precis som Martin de Knijff skrev i sin krönika i söndags så förekommer sponsorskap i nästan alla idrotter men inte skulle väl någon drömma om att bara bjuda in en tidning för att följa en fotbollsmatch eller friidrottskamp?!
Det känns skönt att EPT valt att ännu inte ta efter de andra stortävlingarna och jag har svårt att se att de skulle få en så dum idé. John Duthie är själv pokerspelare och vet hur man gör för att få pokerspelare att trivas, få en turnering att växa och hur man behandlar media. Dock har det börjat bli komplikationer även på EPT-touren men detta handlar inte om giriga skäl utan av platsbrist. Det finns inte rum för all den media som vill bevaka och eftersom många missbrukar sitt presspass och använt det till att bara kunna hänga i spellokalen eller sitta i mediarummet och spela poker på nätet. Inför EPT London har PokerStars sagt att reglerna kommer att bli hårdare.
Jag ser med spänning fram emot nästkommande år då de drastiska åtgärderna kommer att visa resultat. Jag är nog inte ensam om att tro att detta är något WPTE och Harrahs kommer att få betala dyrt för.
