6 Augusti: Magiska ögonblick, del 1
Jag erkänner, jag är ett bokstavsbarn. Jag har A.I.K
2003 sitter jag hemma i soffan och ser mitt älskade AIK bli fullständigt utspelad av ärkerivalen Djurgården på ett fullsatt och kokande Råsunda. Det finns inget värre lag att förlora mot som AIK:are och det finns inget värre sätt att förlora på. Utspelad.
Djurgården leder med 3-0 och det är ca 12 minuter kvar. AIK har inte haft en tillstymmelse av spelet. Pappa och brorsan hade lämnat arenan när det återstod en kvart kvar. Ingen orkade se förnedringen. Jag tror att det var första gången som dom hade lämnat en match i förtid, där AIK spelade.
När AIK gör 1-3, ringer jag pappa, som då befinner sig i en tunnelbanevagn tillsammans med arga och frustrerade AIK fans som vrålar och skriker i bakgrunden.
Jag berättar att AIK har reducerat, vilket några AIK fans – nära pappa – hör. Det blir något muntrare tongångar i vagnen.
När AIK någon minut senare gör 2-3 – hör samma fans det och meddelar det till övriga i vagnen som börjar hoppas på mirakel. Ilskan har försvunnit hoppet hade tänds.
När AIK sedan gör 3-3 i den första övertids minuten, ringer jag återigen pappa och när han svarar, hör jag hur knäpptyst det blir i tunnelbanevagnen. Pappa vrålar ut – ”3-3 -” till alla i vagnen och det blir fullständigt tumult och galna glädjescener utspelar sig.
Man kramar om pappa och någon tom pussar honom. Pappa blir hjälten.
Ett magisk ögonblick….
