28 April: Small stories from Sonoma
En del människor verkligen brinner för sin sak – eller övertygelse – utan att komma med ursäkter eller kräva något tillbaka av andra. Man vill helt enkelt bara göra världen lite bättre för andra.
Jag tror att om man skall ”lyckas” här i livet – så måste man vara beredd att våga satsa mer än vad man kan få tillbaka. Man måste även våga leva sin dröm och vara sig själv fullt ut – trots allas ”varningar”. Strunta i allas; ”så kan man inte göra”. Jag tror att det är då man verkligen finner lyckan, när man vågar släppa taget från den värld som andra kallar ”verkligheten”.
Om dessa själar skall jag nu berätta om.
Efter att ha gamblat i Vegas, Lake Tahoe och Reno, så var det dags för lite ”finkultur”. Vin, mat, konst och antikviteter. Vi ville åka till Kaliforniens vindistrikt; Napa Valley och Sonoma.
Vi hade läst på förhand att Napa var lite ”flashigare” än Sonoma – som hade en mer ”layback” attityd. Vi visste inte var vi skulle bo mer än att vi vill bo nära Sonoma och vingården till Francis Coppola.
Då jag älskar film samt att jag drack dennes otroligt goda cabarnet för första gången i Tokyo i år – när jag fyllde jämt och på samma hotell som hans dotter; Sofia Coppola spelade in ”Lost in translation” – ville jag besöka hans vingård.
Det var en ”festival” denna helg, så det var så in i helvete dyrt och fullbokat överallt.
Park Hyatt hotell Tokyo i februari i år – där filmen Lost in translation bla spelades in.
Vi hittade tlllslut ett budget hotell i en stad som hette Healdsburg – en stad som jag inte hade en jävla aning om. Första intrycket var riktig skit. Vi kom till hotellet vi 15 tiden och bytte direkt om för att åka till Francis Coppolas vingård. Vi hade bokat ”Winepairing” – där man fick provsmaka viner tillsammans med mat – vid 16 tiden.
Man kunde hyra solstolar med en egen cabin där man duschade och bytte om. Det var ett väldigt häftig vingård. Innan klockan var 16, gick vi omkring och tittade på Francis vingård.
Orginalbilen från filmen Tucker.
Något som var lite skoj var att jag och Linda skämtade lite om en film som hette ”Jeepers Creepers” – när vi bilade genom Kaliforninen och Nevada. Filmen handlade om ett par som hamnade på udda och läskiga platser när dom bilade i filmen. Vi var lite rädda för att stötta på samma öde som dem i filmen.
Det roliga var att det var just Francis Coppola som hade regisserat den filmen – det visste vi inte innan.
Vid 16 tiden fick Linda och jag en privat ”föreläsning” om hur maten kunde ”lyfta” vinet och tvärtom. Vi smuttade på några goda viner och åt samtidigt. väldigt trevligt.
Efteråt så köpte jag ett par ”Coppolaviner” – som inte finns att köpa i Sverige – samt en DVD film ”Tucker” och manschettknappar från 50 talet – som var Coppola hade burit. Jag samlar på olika manschetknappar med ”speltema”.
Manschettknapparna är små roulettehjul, som man kan snurra på, samt en liten boll som kan rulla och fastna i de olika facken – som ett riktigt roulette.
Dom som brinner:
Därefter åkte vi tillbaka till staden Healdsburg och lämnade bilen vid hotellet – som bara låg 5 min gångavstånd från centrum. Vi hade inga höga förväntningar om staden.
Vi vandrade in till den lilla staden för att äta och dricka gott. Man sade att maten och vinet var helt underbar i alla städer som låg i Napa Valley och Sonoma området.
När jag och Linda kom in i ”centrum” av staden, såg jag några människor som viftade med några flaggor och hade några plakat. Nyfiken som jag var undrade jag var dom pysslade med.
Jag tog själv en flagga med regnbågens färger – och stöttade deras kamp. (Svart pil) Dock lyckades jag radera det fotot när jag står och viftar tillsammans med dem.
Detta gäng står på denna plats varje torsdag sedan 13 år tillbaka. Dom ville visa sin avsky till krigets elände , samt dem som tjänar pengar på det – och dom bad mig berätta för mina landsmän hemma, att inte alla amerikaner vill ha krig. Jag sade dock att det trodde inte mina landsmän heller. Dom verkade dock inte tro på mig.
Senare på kvällen åt vi på en liten italiensk restaurang – som man hade rekommenderat oss på Francis Coppolas vingård.
Vi hittade först inte resturangen – då skylten ovan inte direkt vittnade om en restaurang; Barber Shop. Där inne träffade vi en riktigt trevlig kille som både jag och Linda var 99% säkra på att han var bög.
Han gjorde vårat besök till en fantastisk teater och mat upplevelse – då han verkligen bjöd på sig själv – och därför valde vi komma tillbaka nästa dag och då fick vi veta mer om hans ”story.”
Dom som vågar leva sin dröm:
Nästa dag hyrde Linda och jag varsinn cykel för att cykla till vingård till vingård – för att pröva lite viner. När vi hade cyklat en stund och passerat en del vingårdar – utan att stanna – valde vi tillslut att pröva ”Westwines”.
Det var en lite vingård som såg mysig ut. Väl vid vingården tog ”vinbonden” emot oss och hälsade oss välkommna. Jag anade en svensk accent i vinbondens engelska och jag var då tvungen att fråga. Och visst var han en svensk. Han hade tom med bott i Bromma – där jag har en lägenhet.
Han hette Bengt Åkerlind och han hade tillsammans med sin fru – Katarina Bonde köp denna vingård 2008. Det var hans ”andra karriär” skrattade han. Han hade innan ägt en IT företag i Seattle som han sålde för att leva ut sin dröm som ”vinbonde”.
Det var givetvis en stor risk han tog, men redan 2 år efter köpet av vingården – blev han den förste som fick leverera ett amerikanskt vin till nobelfesten 2010: West Cabernet Sauvignon Reserve 2005
Detta vin går inte att köpa i sverige – dock 2006. Vi köpte därför ”nobelvinet” av honom. Bengt berättade om den jobbiga byråkratin med Systembolaget och hur svårt det var att få sålt vin i sverige – pga alla regler.
Tex fick den inte stå på etiketten i Sverige att vin kunde vara farligt för gravida kvinnor, samt att i Sverige fick det heller inte stå exakt hur många procent vinet innehöll. Utan man är tvungen i Sverige att avrunda- 12%, 12,5%, 13% 13,5% etc. Nobelvinet har 13,3%.
En stolt Bengt vid sin vingård och som satsade allt.
Dom som vill vara sig själv:
På kvällen gick vi tillbaka till restaurangen – där den trevliga och förmodade ”bögen” jobbade. Till vår besvikelse så jobbade han inte den kvällen. Men vi slog oss ned vid baren i allafall och prövade några viner och åt lite. När vi nästan var klara kom ”bögen” in. (Har glömt hans namn)
När han såg oss blev han glad och vi sade att det var hans förtjänst att vi var där igen. Han blev jätteglad och satte sig brevid oss. Han var ledigt och hade några glas ”under västen”. Vi satt och drack tillsammans och han öppnade upp sig för oss.
Han var född i den ”svenska” staden Minnesota – där jantelagen var en stor kraft i samhället och att innevånarna var väldigt religösa och konservativa.
Då jag frågade om hans familj – så sade han att det var en komplicerad historia – och han hade ingen kontakt alls med sin familj. Varken mamma, pappa eller syskon. Men det var lika bra det tyckte han. Pga den komplicerade historien flyttade han ifrån staden och till den mycket liberalare staden San Francisco och till sedan Chicago och sedan Healdsburg.
Det spädde på mina misstankar om hans sexualitet – men han sade att hans stora dröm var att träffa en kvinna från Grekland, som ägde en stor olivgård.
Vi fortsatte att prata om Minnesota och Sverige. Han var nyfiken på Sverige, men om det är likadant i Sverige som Minnesota – då ville han inte åka till Sverige. Jag berättade att ”jantelagen” som våra förfäder tagit med sig till Minnesota, levde kvar i Sverige, men att vi är långt liberalare än många andra länder.
Jag sade att i Sverige fick tex homosexuella gifta sig och även skaffa barn. Då såg jag att han sken upp och sade att då ville han gärna besöka vårt land. Det kändes som om han ville säga något till oss. Han frågade mig och Linda ifall vi skulle gå någonstans efter middagen.
Dock sade vi att vi skulle tillbaka till hotellet.
Vi tog farväl av varandra och jag lovade att besöka restaurangen – när vi nästa gång var i Healdsburg och Sonoma. För hit kommer vi fler gånger. en otroligt charmig stad, med 4 stora ”antikvitethus” – där jag hittade en del galna saker. Men det är en annan historia…
