Tack för leran. För lördagarna.

Jag var åtta år när jag såg min första Premier League-match på tv. Ett lag var blått, ett rött. Jag tyckte han den långa med mustasch såg fräck ut. Mål gjorde han också. Så jag började hålla på honom och de röda. Ian Rush och Liverpool. 

 

Det var på den tiden engelsk fotboll var engelsk fotboll. Då det var fult att filma. Då mittbackarna var två meter långa och gjorda av sten. Då skotten gick rakt och hårt utan löjliga skruvar. Då planerna var leriga. Och domarna inte blåste frispark för annat än rena överfall och brutna ben. 

 

Jag har väl haft Liverpool som favoritlag i Premier League sen dess. Men i ärlighetens namn har jag inte kunnat ta något annat fotbollslag än Öis till mitt hjärta på riktigt. Och i dag är Steven Gerrard långt i från lika fräck som Ian Rush. Som en moppemusch kontra en pälsmössa på överläppen. Det går inte att jämföra. 

 

Det är svårt att minnas vilka fler som spelade i den där matchen för 22 år sedan mot Everton. Minns bara Rush. 

 

Och den där rösten. Den som dog i dag. 75 år gammal.  

 

Men om jag sluter ögonen kan jag fortfarande höra den. Kommer nog att kunna resten av mitt liv. Lars-Gunnar Björklund. Vilken hjälte. Tack för alla lördagar framför Tipsextra. Alla ord. Minnen. 

 

Vila i frid.

 

 

Edit: Och ni som suktar efter lite pokerläsning så hittar ni den i som beskriver en kväll på kasinot.